SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PLATÅ platå4, r. l. m.; best. -n, stundom -en; pl. -er (DA 1771, nr 142, s. 3, osv.) ((†) -r HovförtärSthm 1769, s. 348; -rer HovförtärSthm 1771 A, s. 870, Därs. 1773, s. 1536. Anm. Förr användes stundom äv. den fr. pluralformen plateaux. Tersmeden Mem. 3: 68 (1740). PH 9: 534 (1771). Därs. 12: 349 (1782)).
Ordformer
(plat- 1748 osv. platt- 17691773. -ang 1771. -au 17711773. -eau 17691934. -eaux, sg. 1748. -eurer, pl. 17711773. -o 1771. -oner, pl. 1786. -å 1786 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. plateau; av fr. plateau, av ffr. platel, diminutivbildn. till plat, fat o. d. (se PLAT DE MENAGE)]
1) om fat l. bricka o. d.; i fråga om moderna förh. nästan bl. dels om (större) spegelbricka för blomsteruppsats o. d. på matbordet, dels om smörgåsbricka (särsk. om smörgåsbricka i form av ett ställ); i sht i fråga om ä. förh. äv. om (med låga fötter försedd) brickformig prydnadspjäs för matbordet, vanl. med skiva av spegelglas, vilken förr stundom beströddes med färgad malen marmor l. med socker som bildade figurer l. ornament l. deviser o. d., stundom var försedd med en uppsättning små figurer l. vaser av porslin o. d.; stundom äv. använt med huvudsaklig tanke på den på skivan medelst malen marmor l. socker framställda bilden; i sht förr äv. om (stundom med fot l. fötter försedd) bricka för servering av te l. bakvärk l. maträtter o. d. Tersmeden Mem. 4: 54 (1748). Strödt 27 st Platauer med Diverse Couleurer. HovförtärSthm 1772, s. 1232. Plateau af Spegelglas med fina dockor af äkta Porcellain. DA 1791, nr 142, s. 2. En plateau af strösocker .. föreställte Sverge under bild af en qvinna, som sätter fursteliga kronan öfver en medaillon. HH XXV. 2: 86 (1810). Betjenter och restauratörer, bärande stora silfverkorgar och platåer, fulla med bakverk. Blanche FlStadsg. 460 (1847). Bæckström Rörstr. 108 (1930; om tebricka fr. ä. tid). Östergren (1935; om smörgåsbricka i form av ett ställ). Hedberg Prins 242 (1936; om spegelbricka). — jfr BORDS-, SMÖRGÅS-, SPEGEL-PLATÅ. — särsk. (föga br.) i utvidgad anv., om liten duk avsedd att läggas under blomsteruppsats o. d. på matbordet l. om liten duk (l. platta av bast o. d.) avsedd att placeras under tallrik l. kuvert (se d. o. 2); tablett. Sophie stannade qvar, för att sy plateauer åt Mamma. Topelius Dagb. 2: 186 (1835; bet. oviss). Man kan även duka efter amerikanskt mönster med små broderade dukar, spetsunderlägg eller platåer vid varje kuvert. StKokb. 649 (1940).
2) om brick- l. fatliknande del av apparat l. vagn o. d.; jfr PLATTFORM 1 f.
a) (numera föga br.) plattform l. lastplan på våg. Andersson (1845). Cannelin (1921).
b) (numera föga br.) fys. i luftpump: (metall)platta varpå recipienten anbringas; jfr PLATIN, sbst.1 b. Fock 1Fys. 160 (1853). 2UB 2: 122 (1901).
c) (i fackspr., numera mindre br.) plattform l. flak på vagn l. truck o. d.; jfr PLATÅ-VAGN. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 27 (på timmertruck). Därs. 69 (på magasinsvagn).
3) (i sht i fackspr., numera bl. mera tillf.) om plan upphöjning l. platta (av sten l. trä l. murvärk o. d.); särsk. om del av byggnad (l. äldre masugn o. d.), utgörande dylik plan upphöjning l. avsats o. d. (jfr PLATTFORM 1); av språkkänslan stundom uppfattat ss. oeg. l. bildl. anv. av 4. Dorerne gåfvo kolonnerna ingen särskild fot, utan läto underbygnadens platå tjena hela kolonnaden till gemensam bas. Eichhorn KonstH 21 (1881). Utom den nedre platån vid formorna och uppsättningsplatån finnas (på masugnen) 2:ne platåer, hvilka alla sinsemellan äro med trappor förenade. JernkA 1894, s. 97. SvSkog. 959 (1928). — jfr TAK-, UPPSÄTTNINGS-PLATÅ.
4) om jämförelsevis högt belägen, mer l. mindre plan del av jordytan (l. av isformation o. d.); särsk. dels om jämförelsevis plan yta utgörande den övre delen av en höjd l. ett bärg, dels om jämförelsevis högt beläget slättland l. större område med relativt små höjdskillnader: högslätt. Landet .. formerar en, till flera quadrat mil utsträckt platå. Hisinger Ant. 1: 61 (1819). På ömse sidor om dessa centrala platåer (på Atlantens botten) ligga bassänger. NF 19: 441 (1895). (Jordkullens) övre yta har utformats som en praktiskt taget rund platå. Fornv. 1944, s. 227. — jfr BÄRG-, CENTRAL-, FJÄLL-, HORST-, HÖG-, IS-, KALK-, KARST-, SAND-, SJÖ-, STRAND-, TOPP-, URBÄRGS-PLATÅ m. fl.
Ssgr (i allm. till 4): PLATÅ-ARTAD, p. adj. Bremer GVerld. 3: 221 (1861).
-BERG, se -bärg.
-BILDNING. särsk. konkret. Bremer GVerld. 4: 7 (1861).
-BÄRG. [jfr t. plateaugebirge, koll., om platåbärg] geogr. (vanl. jämförelsevis brett) bärg (med branta sidor) vars översta del utgöres av en mer l. mindre plan yta; jfr taffel-bärg. Nathorst JordH 12 (1888).
(1) -DOCKA, r. l. f. (†) figur (av porslin o. d.) avsedd att placeras på bordsplatå. PT 1791, nr 36, s. 3. —
-FORMAD, p. adj. Nordenskjöld Polarv. 4 (1907).
-FORMATION. (i fackspr.) jfr -bildning; vanl. konkret. LbTopogr. 3 (1907).
-FORMIG. Nordenskiöld Vega 1: 434 (1880).
-GLACIÄR. geogr. glaciär som har form av en nästan plan, åt en l. flera sidor svagt sluttande slätt o. som täcker ett mer l. mindre platåartat landområde; jfr kalott-glaciär. GeolFF 1896, s. 624.
(1) -GRUPP. (förr) grupp l. uppsättning av figurer o. vaser av porslin o. d. för bordsplatå. DA 1825, nr 19, s. 3. —
-HÖG, r. l. m. arkeol. gravhög vars översta del utgöres av en mer l. mindre plan yta. Fornv. 1921, s. 92. —
-KANT, r. l. m. (i sht i fackspr.) jfr kant, sbst. 3, 4, 9, o. -rand. Ymer 1931, s. 82. —
-LAND. (i sht i fackspr.) land (se d. o. 1 c) som utgör en platå. Lindström Lyell 104 (1859).
-LANDSKAP~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) jfr landskap 5 o. -land. Nathorst JordH 275 (1890).
-LERA, r. l. f. geol. lera som platåformigt avsatt sig i lokala issjöar. GeolFF 1906, s. 408. —
-MARK. (i sht i fackspr.) jfr mark, sbst.1 3 c, o. -land. Hedin GmAs. 1: 149 (1898).
-MOSSE. (i fackspr.) jfr -myr. 2NF 18: 1196 (1913).
-MYR. (i fackspr.) myr som bildar en platå o. som uppkommit gm torvbildning på flackt liggande, fast mark; jfr -mosse. Högbom Norrl. 174 (1906).
-RAND. (i sht i fackspr.) jfr -kant. 2NF 31: 1191 (1921).
-SJÖ. geogr. sjö på en platå. Hagman FysGeogr. 79 (1903).
(1) -SKIVA, r. l. f. (förr) skiva (av spegelglas) till bordsplatå. BoupptVäxjö 1844.
-SLÄTT. (i sht i fackspr.) slätt som utgör en platå, högslätt, högplatå. Hedin GmKhor. 420 (1893).
(3) -SULA, r. l. f. (i fackspr.) plattformssula. Skohandl. 1949, nr 5, s. 11.
(2 c) -VAGN. [jfr t. plateauwagen] (i fackspr.) låg vagn (äv. avsedd för järnbana) med lastflak l. plattform (se d. o. 1 f) utan sidolämmar (men med höga gavlar); jfr plattforms-vagn 2, tralla. TT 1897, Allm. s. 159. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 34. SvTeknUppslB 1: M 64 (1937).
(14) -YTA. särsk. till 4: platås yta; yta som utgör en platå. Sthm 1: 23 (1897).
Spoiler title