publicerad: 1952
PENITENS pe1nitän4s l. pen1-, r. l. f. (Rondeletius 100 (1614) osv.) ((†) n. G1R 26: 206 (1556)); best. -en; pl. -er; förr äv. PENITENTIE, f.
Ordformer
(peni- (péni-) 1527 osv. poeni- (pœni-, pæni-) 1594—1902. -tence 1675—1837. -tens 1598 osv. -tentie 1527. -tents (-tentz) 1556—1766)
Etymologi
[jfr mlt. penitencie, t. pönitenz (mht. pēnitenze, pēnitencie), eng. penitence, fr. pénitence; av lat. paenitentia, poenitentia, ånger, till paenitens, poenitens (gen. -entis), ångrande, ångerfull, p. pr. av paenitere, poenitere (se PENITERA)]
i sht relig. bot (se d. o. 7); botgöring; särsk. dels med huvudsaklig tanke på ånger o. bättring, dels (o. numera vanl.) om yttre botgöring, särsk. (i fråga om förh. i den äldsta kristna o. i den romersk-katolska kyrkan samt inom de protestantiska kyrkorna under tiden närmast efter reformationen) om yttre botgöring ålagd av kyrkan till sonande av begångna synder, kyrkobot l. kyrkostraff; äv. oeg. l. bildl., om ngt som jämföres med l. påminner om botgöring. Äre .. (prästerna) oonde eller gode haffue wij likauel aff them Christendomen, dopet, penitentie. OPetri PEliæ d 2 b (1527; om boten ss. sakrament). Gör Penitens och icke alt förseendt, / Att himmelrijket icke warder tig förmeent. Aschaneus HwsRegl. 12 (1614). Brask Pufendorf Hist. 393 (1680; om förh. i den äldsta kristna kyrkan). Den ledsamma och tålamodsfrestande penitensen att sitta (för porträttmålare). Almqvist Ekols. 1: 14 (1847). (Han) lofvade .. att aldrig mer besöka kaféet .. ty det var den enda poenitens han kunde erbjuda för sin usla handling. Strindberg Fagerv. 198 (1902). Thorén Oriml. 23 (1947). — särsk.
b) [jfr fr. mettre qn en pénitence, ställa ngn i skamvrån o. d.] (†) i uttr. sätta ngn i l. på penitens (ngnstädes), ss. beteckning för att man placerar ngn ngnstädes till straff (så att han där kan begrunda sina förseelser o. gå till rätta med sig själv); äv. bildl., med avs. på sak: ”sätta ngt i skamvrån”. Presidenten .. satte med högst egen hand de små i penitens i nästa rum. Bremer Pres. 154 (1834). Geijer I. 8: 531 (1839: på; bildl.).
c) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) allmännare, övergående i bet.: straff. Han skall late them bekomme theres oxer igen, som han haffver tagitt aff them ... Och kan han äliest straffe them medt någet annett lideligitt penitentz. G1R 26: 206 (1556). Minnesskr1734Lag 2: 734 (1934; om ä. förh.).
Ssgr: PENITENS-BEVIS. (om ä. förh., tillf.) intyg om fullgjord penitens. 2VittAH 15: 7 (1831, 1839). —
-KLÄDER, pl. (numera bl. tillf.) kläder burna ss. tecken på botgöring; jfr botgörar-dräkt. Dijkman AntEccl. 135 (1678, 1703). —
-STRAFF. (om äldre l. utländska förh.) straff ålagt ss. penitens. Hildebrand Medelt. 3: 834 (1903). —
Avledn.: PENITENSISK, adj. (tillf.) som företages ss. penitens. Bergman Kerrm. 156 (1927; om vandring).
Spoiler title
Spoiler content