SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PIGA pi3ga2, f. resp. (i bet. 4) f. l. r. l. (i bet. 5) r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Berchelt PestOrs. A 3 b (1589), RARP 2: 189 (1635); -er G1R 12: 253 (1539), Linné Fl. nr 764 (1755)).
Ordformer
(bige 1586. pia 1713. pichia 1589. picka 1552 (: picke), 15891590. pickia 1589. pij- 1709 (: Pij kammaren). piga 1524 osv. pika 15351590. pikia 1590. pyga (-ÿ-) 16091689. pyk- 1705 (: pykunge). Anm. 1:o Den gamla oblika formen pigo användes ännu i 1 b. 2:o Beträffande formen pia se PIA, sbst.1)
Etymologi
[fsv. pika, pigha; jfr d. pige, nor. pike, (sen)isl. píka, fin. piika, estn. piiga; sannol. av orientaliskt urspr., inlånat i de skandinaviska språken (trol. via fin. o. estn.) gm volgabulgarisk förmedling, av ett volgabulgariskt ord motsv. en beteckning för förnäm dam, fröken, furstinna o. d. i turkiska språk (t. ex. tjuvassiska piGε), rotbesläktat med ett turkiskt beg, furste (se vidare Virittäjä 1947, s. 355 ff.). — Jfr PIGESCH, sbst.2, PIGETT]
1) ung kvinna, flicka; äv. om ogift kvinna (oavsett åldern); äv. närmande sig bet.: (ngns) dotter; utom i b numera bl. ngn gg, använt ss. smeksamt tilltalsord (jfr PIA, sbst.1 1). OPetri Tb. 13 (1524); möjl. till 3. Pigha iach sägher tigh, statt vpp, Och strax stoodh pighan vpp och gick. Mark. 5: 41—42 (NT 1526; Bib. 1917: Flicka). I ÿnglingar aff Swerigies landh, / Jungfrugor och pigor alle, / sörier medh migh hwar i sit ståndh! Wivallius Dikt. 86 (1632). En handtwärkars dotter (kallas i lysningssedeln): ”dygdesamma piga”. ConsEcclAboP 360 (1659). Om man ser vppå the Scholar i stora städer, ther vnga jungfrur och små pigor hållas. Swedberg SabbRo 1366 (1687, 1712). I torsdags hade du hufvudvärk, min lilla piga (säger fadern till sin dotter). Wahlenberg Vakt 14 (1890). Piga lilla, skjut mig .. närmare brasan. Wägner Silv. 12 (1924; yttrat av en gammal dam till en tjänstflicka); jfr 3. — jfr BOND-, BRUD-, BRUDSTUGE-, FÖRGÅNGS-, GAMMAL-, HEMMANS-, LAPP-, MÖ-, UNG-PIGA m. fl. — särsk.
a) i ett stort antal ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Pigha är blyg som brudh, springer j sängh medh dräng medh bådhe skoo. SvOrds. C 1 a (1604). När hwar behagar sitt, så blijr all maath äten, och alla Pijgor giffta. Grubb 337 (1665). När fingret är ringat, så är Pijgan tingat. Dens. 576.
b) [efter Ordspr. 30: 19 (se nedan)] (ålderdomligt, skämts.) i uttr. en ung mans väg till ena pigo o. i närstående uttr., med tanke helt l. delvis på olika vägar l. metoder varpå resp. varmed en ung man kan l. söker vinna en flicka. Ens manzs wägh til een pigho. SalOrdspr. 30: 19 (öv. 1536). Hur mången flottist hade inte ofta under sina vägar till ena pigo fått övning i att äntra ett plank! VFl. 1938, s. 143. En ung mans väg till ena pigo. LD 1952, nr 239, s. 5.
c) (†) i uttr. ngns piga, om ngns fästmö l. käresta l. ”flicka”. Hender festerman legra sina pige. G1R 4: 243 (1527). Skogekär Bärgbo Wijs. 26: 7 (c. 1635). jfr FÄSTE-PIGA.
2) (†) kvinna som icke haft könsumgänge med ngn, mö (se d. o. 2), jungfru (se d. o. 3). VRP 1610, s. 221. Karin .. sade sigh vara så good piga nu som när hon kom till (den impotente maken). VDP 1650, s. 439. Hoorn Siphra 4 (1715).
3) kvinnlig tjänare (anställd för att utföra de vanliga, enklare kvinnosysslorna i ett hushåll l. på en lantgård), tjänstflicka; utom om ä. förh. numera bl. dels (i vissa trakter) om tjänstflicka på en lantgård, dels ngt nedsättande l. skämts. om tjänstflicka i allm.; jfr HEM-BITRÄDE, JUNGFRU 5 b, MAMSELL 1 c slutet, TJÄNARINNA. Apg. 12: 13 (NT 1526; Bib. 1917: tjänsteflicka). En rijk Bonde .. hadhe många Pijghor och Dränger. Lindner Tijdhfördr. 85 (1641). Att nästan alla pigor äro jungfrur (dvs. vilja kallas jungfrur), så snart de låtit sticka sig hål i öronen. VexiöBl. 1834, nr 7, s. 1. En piga bland pigor. Nordström (1914; boktitel). Hon var ju ändå bara en piga! Hedberg Iris 181 (1934). — jfr BARN-, BOD-, BOND-, FATBURS-, FRUSTUGU-, FÄBOD-, GÅS-, HÖNS-, INNE-, KAMMAR-, KROG-, KVARN-, KÖKS-, LADUGÅRDS-, LILL-, MINST-, MJÖLK-, NYCKEL-, SOMMAR-, SVIN-, SÄTER-, TJÄNSTE-, VAKT-PIGA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. När Pijgan skal lähra Maatmodren, så löper baak fram i Hwszhållet. Grubb 645 (1665). ”Hut! pigor” — sa' köksan. Holmström Sa' han 42 (1876). ”Qvittar lika” — sa' pigan, som kallades fröken. Därs. 66.
b) (enst.) bildl.: ”tjänarinna” (åt ngn). Vetenskapen om världen var en piga åt vetenskapen om Guds rike. Vasenius Top. 1: 44 (1912).
4) om djur.
a) (enst.) om nyckelpiga. Sehlstedt 5: 54 (1871). jfr NYCKEL-PIGA.
b) i ssgrna BARR-, GÖKS-PIGA.
5) (†) om växt.
a) i uttr. vita pigor (äv. hopskrivet till ett ord), kamomill. Linné Fl. nr 764 (1745, 1755; fr. Bohusl.). Fries Ordb. 44 (c. 1870).
b) i uttr. nakna pigor, se NAKEN 1 h β.
Ssgr (i allm. till 3 o. med motsv. bruklighet): A: PIG-ADONIS. (nedsättande) om flicktjusare (av tarvligt slag), ”pigtjusare”. Oterdahl Skram 128 (1919).
-ARBETE~020. jfr -syssla. Lind (1749).
-BAL; pl. -er. (förr) enklare danstillställning l. bal (för tjänstefolk); jfr muff, sbst.2 Törneros Brev 1: 285 (1826; uppl. 1925). Blanche Tafl. 257 (1845).
-BOD. (pig- 1891 osv. pige- 1764) (om ä. förh.) rum l. särskild byggnad för tjänstflickor; jfr bod, sbst.1 1. Lenæus Delsbo 240 (1764). SvKulturb. 3—4: 32 (1930; om ä. förh.).
-BRÖLLOP. (pig- 1883 osv. pigo- 1752) [jfr ä. d. pigebryllup] (om ä. förh.) bröllop som husbondefolket höll för sin tjänstflicka. Rhyzelius Ant. 175 (1752). SmålAlleh. 1883, nr 130, s. 2.
-BÄNK. (pig- 1708 osv. pige- 16641815. pigo- 1666) (förr) i kyrka: kyrkbänk avsedd för (församlingens l. ett visst hushålls) tjänstflickor; jfr -rum 1, -stol, ävensom dräng-, fru-bänk. Murenius AV 542 (1664). Hembygden(Hfors) 1910, s. 348 (1709).
-DAGSVÄRKE~020. dagsvärke utfört av en tjänstflicka (l. en kvinna); arbetsprestation som utgör ett dagsvärke för en tjänstflicka osv. Hörlén GSed. 169 (1914).
(1) -FADDER. [jfr d. pigefadder, nor. pikefadder] (†) ogift kvinnlig fadder; jfr jungfru-fadder. Hagström Herdam. 2: 348 (1898; efter handl. fr. c. 1780). SvKulturb. 11—12: 92 (1932; om ä. förh.).
-FASONER, pl. pigaktigt sätt att uppträda. WoJ (1891).
-FLYTTNING. jfr flyttning 4 b. Som vi blifvit miserabelt serverade på grund af pigflyttningen, fortsätta vi (osv.). Edholm SvunnD 183 (1851).
-FÖRNÄM. om kvinna: struntförnäm. Högberg Storf. 83 (1915).
Avledn.: pigförnämhet, r. l. f. Fröding Kås. 181 (1891; ss. personifikation).
-GÖRA, n. jfr -syssla. Adelsköld Dagsv. 1: 47 (1898).
-GÖROMÅL~002, äv. ~200. jfr -syssla. Wrangel HbHästv. 111 (1884).
-HAND. om grova arbetshänder (hos kvinna); förr äv. om höger hand (med dess ”grövre” fingrar, i motsats till den vänstra handen, ”frökenhanden”). Oterdahl En 86 (1927). NFMånKr. 1939, s. 375.
-HUS. (pig- 1929 osv. pige- 1929) (förr) jfr -bod, -kammare. Neander 70År 16 (1929).
-KAMMARE. (pig- 1709 osv. pige- 15951747. pigo- 1708) [jfr d. pigekammer, nor. pikekammer] jungfrukammare (se d. o. 2). GripshR 1595, s. 126. Nybacken hade .. tre pigor i pigkammarn. Moberg Utvandr. 62 (1949).
(1, 3) -KISTA. (förr) kista vari en tjänstflicka vid flyttning från en arbetsplats till en annan medförde sina personliga tillhörigheter; äv. om kista vari en ung ogift kvinna förvarade sin hemgift. Hagström Herdam. 2: 156 (cit. fr. c. 1680). Björn FörfFl. 26 (1791). TurÅ 1930, s. 328.
(1 l. 3) -KRUT. (pig- 1911. pige- c. 18701911) (bygdemålsfärgat i vissa trakter)
1) sporerna av lummer, nikt; äv. ss. namn på växten. Fries Ordb. (c. 1870). Henriksson Växt. 93 (1911).
2) växten Artemisia vulgaris Lin., gråbo. Henriksson Växt. 45 (1911; fr. Smål.).
-KURTIS. kurtis med tjänstflickor; tarvlig, billig kurtis. Bergman VSmSkr. 238 (1851).
-LITTERATUR. nedsättande, om enkel, ”billig”, rafflande l. sentimental l. romantisk litteratur (av det slag som tjänstflickor anses tycka om). Bergman VSmSkr. 344 (1855).
(1) -LOCK, sbst.1, r. l. m. (pig- 1929 osv. pigo- 1730)
1) (†) hårlock av ung ogift kvinna l. flicka. Arnell Stadsl. 792 (1730).
2) (om ä. förh. i Skåne) ett slags huvudprydnad som användes av unga ogifta kvinnor. SvKulturb. 1—2: 289 (1929; om förh. 1839).
-LOCK, sbst.2, n. (skämts. l. nedsättande) dragspel; jfr lock, sbst.3 1 slutet. Lundin NSthm 314 (1888). Ungdomen samlar sig .. på .. dansbanan kring piglockets skrällande toner. Norrl. 1: 25 (1906). Suneson GGrund 13 (1926).
-LOCKA, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [till locka, v.2] (skämts. l. nedsättande, numera föga br.) = -lock, sbst.2 Johansson Noraskog 2: 50 (1881). ”Piglockans” toner. Aldén Getapul. 19 (1883). Auerbach (1913).
-LOFT. (förr) jfr -kammare. UpplFmT 23—25: 236 (1908). FrGästrBygd. 6: 76 (1925).
-LÄSNING. (nedsättande) jfr -litteratur. Gastballader, skrockdikter, röfvarehistorier, slagdängor, blåskägg och annan pigläsning. Leopold 5: 139 (c. 1820).
-LÖN. (pig- 1749 osv. pige- 1641. pigo- 1686) en tjänstflickas lön. ÅngermDomb. 1641, fol. 168. SmålP 1899, nr 5, s. 2.
-MARKNAD. (förr) benämning på vissa marknader på vilka flickor togo städsel ss. tjänstflickor för det kommande året. AB 1841, nr 181, s. 3. GHT 1892, nr 183 A, s. 2. —
-MÅG. (†) om person som är gift med tjänstflickan hos en viss familj i förh. till denna familj. Afzelius Sag. X. 2: 344 (1866). TurÅ 1912, s. 150.
(1, 3) -MÖSSA. (pig- 1810 osv. pige- 16551759) (numera bl. tillf.) mössa för tjänstflicka; förr äv.: flickmössa. BoupptSthm 15/5 1655. Cederborgh OT 1: 3 (1810).
(1, 3) -NAMN. (pig- 1753 osv. pige- c. 16851732) [jfr d. pigenavn]
1) namn som bäres av en tjänstflicka; förr äv.: flicknamn. Leyoncrona Vitt. 139 (c. 1685). (Barnet) döptes .. till Cathrina .. och Elisabeth .. ett i mitt tycke fult pignamn. Tersmeden Mem. 4: 124 (1753).
2) (†) benämningen ”piga”. Kolmodin QvSp. 1: 473 (1732).
-ORGEL. (skämts. l. nedsättande) = -lock, sbst.2 SvD(B) 1943, nr 97, s. 8.
-PLATS. plats l. anställning ss. tjänstflicka; jfr -tjänst. Salminen Katr. 63 (1936).
-POESI. (nedsättande) jfr -litteratur. Rydberg Varia 278 (1894).
-ROMAN. (nedsättande) jfr -litteratur. DN(A) 1929, nr 273, s. 1. jfr Bergman VSmSkr. 344 (1855; bet. oklar).
-ROS, r. l. f. (enst.) om ett slags röd pelargonia. Strindberg Blomst. 5 (1888).
-RUM, n. (pig- 1845 osv. pige- 1820. pigo- 1643)
1) (†) om plats i kyrka; jfr -bänk. VRP 1643, s. 1128.
2) (numera bl. tillf.) jungfrukammare. LdVBl. 1820, nr 9, s. 4. Ramsay Barnaår 2: 45 (1904).
-SJUK. (nedsättande; numera föga br.) som lider av ”pigsjuka”. Björkman (1889). WoJ (1891).
-SJUKA. (nedsättande; numera föga br.) visst tillstånd av allmänt illabefinnande, med smärtor ”mellan magen o. bröstet” (som ansetts särskilt vanligt bland tjänstflickor). Tholander Ordl. (c. 1875). DN(B) 1934, nr 40, s. 10 (om ä. förh.).
-SKAFFARE. (†) person som förmedlade anställning av tjänstflickor. FörordnHusböndSthm 1732, s. 1 b. Rig 1941, s. 110.
-SKAFFERSKA. (†) jfr -skaffare. Lind (1749). Rig 1941, s. 110.
(1, 3) -SKO, r. l. m. (pig- 1894 osv. pige- 16541684) (numera bl. tillf.) sko för tjänstflicka; förr äv.: flicksko. Ett paar gemeene Drenge eller Pijge Skoor. SthmStadsord. 1: 107 (1654). BoupptSthm 7/1 1684, Bil.
(1) -SKOLA, r. l. f. (pig- 1846. piga- 1632. pige- 15751846) [jfr d. pigeskole, nor. pikeskole] (†) flickskola. KOF 1: 348 (1575). BL 12: 294 (1846; om förh. c. 1635).
-SKVALLER. skvaller (av det slag som anses förekomma) bland tjänstflickor. Crusenstolpe Mor. 6: 620 (1844).
-SLADDER. jfr -skvaller. Bergman Farmor 186 (1921).
-SNÄRTA, f. (vard., numera bl. tillf.) Scholander I. 2: 176 (1867). Hansson SlättbH 62 (c. 1885).
-SOL(EN). [sv. dial. pi(g)sol] (†) måne(n). Pigsolen (månen) är oppe nu. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-SPEGEL. (i sht om ä. förh.) = -trymå. SDS 1950, nr 250, s. 6.
-SPRÅK. (nedsättande), om ovårdat språk. Almqvist SvSpr. 238 (1840). FoU 16: 31 (1903).
-STAVA. (mera tillf.) använda pigstavning. Lundström Jörgenb. 187 (1903).
-STAVARE. person som använder pigstavning. —
-STAVNING. dålig stavning av det slag som ansetts förekomma bland tjänstflickor o. d.; ofta använt nedsättande om nystavning. AGSilverstolpe Bokst. 73 (1811). NordT 1925, s. 399.
-STIL.
1) (mera tillf.) nedsättande, om låg stil i framställning. Kellgren (SVS) 5: 389 (1791).
2) nedsättande, om dålig, okultiverad handstil. Wicksell StudGreifsw. 27 (1878). LfF 1906, s. 105.
-STOL. (pig- 1654 osv. pige- c. 16401671. pigo- 16401671) (förr) = -bänk; jfr fru-stol. Murenius AV 51 (1640).
-STUGA. (pig- 18431856. pige- 1768) [jfr d. pigestue] (†) ”stuga” för tjänstflickorna; jfr -kammare, ävensom dräng-stuga. Åhstrand Öl. 129 (1768). Topelius Fält. 2: 235 (1856).
-SVENSKA, r. l. f. (nedsättande) jfr -språk. SkrModLärF 20: 90 (1922).
-SYSSLA, r. l. f. (pig- 1831 osv. pige- 17531854) syssla av det slag som uträttas av tjänstflickor. Borg Luther 2: 570 (1753).
-SÄNG. (pig- c. 1730 osv. pige- 1764) (enklare) säng för tjänstflicka. Schück FUpsala 129 (i handl. fr. c. 1730).
-TJUSARE. (nedsättande, skämts.) person som lägger an på att ”tjusa till” tjänstflickor; äv.: tarvlig flicktjusare. SöndN 1866, nr 42, s. 3. Nordström Landsortsb. 40 (1911).
-TJÄNST. (pig- 1773 osv. pige- 17131810. pigo- 16971766) tjänst l. anställning ss. tjänstflicka. VDAkt. 1697, nr 477. Ta pigtjenst. Björkman (1889).
-TRYMÅ. (i sht om ä. förh.) mer l. mindre skämtsam benämning på en flyttbar, mindre toalettspegel fäst ovanpå en draglåda (avsedd att ställas på en annan möbel, t. ex. en byrå). Alving DamKlubb. 138 (1931).
(1) -UNGE. (†) flicka, ”flickunge”. Bark Bref 2: 17 (1705).
-VATTEN. (skämts., nedsättande) om billig l. dålig parfym. SvD 9/7 1927, Bil. s. 2.
B (†): PIGA-SKOLA, se A.
C (numera bl. starkt bygdemålsfärgat l. arkaiserande): PIGE-BARN. (pige- 15861789. pigo- 15411763) [fsv. pikobarn; jfr d. pigebarn, nor. pikebarn] (†)
1) till 1: flicka, ”flickebarn”.
a) barn av kvinnokön. SvForns. 2: 360. 3Mos. 12: 5 (Bib. 1541). Swafa födde barn; och thet war itt pigebarn. Verelius Herv. 84 (1672). ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 72 (c. 1780).
b) allmännare: flicka, ungmö. All pijghobarn, som icke än nu man kendt eller närleghat haffua. 4Mos. 31: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: flickebarn). Bergius Småsak. 7: 124 (1757).
2) till 3: en tjänstflickas barn. AdP 1789, s. 813.
-BOD, -BÄNK, se A.
(1) -DRÄNG. (†) kammartjänare hos ung ogift kvinna; jfr jungfru-dräng. KlädkamRSthm 1578 B, s. 73 b. HovförtärSthm 1586 B, s. 84. —
-HUS, -KAMMARE, -KRUT, se A.
(1) -LEK. (†) flicklek. Rudbeck Atl. 2: 309 (1689).
-LÖN, -MÖSSA, -NAMN, se A.
(1, 2) -PATT. äldre folklig benämning på vissa växter.
1) i pl., om Antennaria dioeca Gærtn., kattfot. Fries Ordb. (c. 1870). Lyttkens Ogräs 21 (1885).
2) Ranunculus repens Lin. var. hortensis. Lilja SkånFl. 383 (1870).
-RUM, -SKO, -SKOLA, se A.
(1) -SKÄMT. (†) (lättfärdigt) skämt med flickor. PErici Musæus 4: 115 b (1582).
(1) -SLISKER. (†) person som ställer sig in hos flickor, flickjägare. VDAkt. 1686, nr 170.
(1) -SNOK. (†) flickjägare. CupVen. C 3 b (1669).
(1, 2) -SPENE. (†) = pigo-bröst. VarRerV 6 (1538).
-STOL, -STUGA, se A.
-STÅND, se E.
-SYSSLA, -SÄNG, se A.
(1, 3) -SÄRK. äldre folklig benämning på vissa växter.
1) i pl., om Convolvulus arvensis Lin. (med stora, vida blommor), åkervinda. PhysSH 204 (1781).
2) i sg. o. pl., om Cardamine pratensis Lin., ängskrasse. Fries Ordb. (c. 1870). Lyttkens Ogräs 57 (1885).
-TJÄNST, se A.
(1) -VITTNE. (†) = pig-fadder. Gyllenius Diar. 352 (c. 1670).
D (†): PIGES-PERSON, se F.
E (numera bl. tillf., arkaiserande): PIGO-BARN, se C.
-BRÖLLOP, se A.
(1, 2) -BRÖST. [jfr d. pigebryst, nor. pikebryst] (†) om brösten hos en ung flicka l. en kvinna som icke varit gravid; jfr hustru-bröst. VDAkt. 1650, nr 1.
-BÄNK, -KAMMARE, -LOCK, -LÖN, -RUM, -STOL, se A.
(1) -STÅND. (pige- 16261646. pigo- 1705) [jfr d. pigestand, nor. pikestand] (†) stånd ss. ogift kvinna, ungmöstånd. BtÅboH I. 4: 2 (1626). VDAkt. 1705, nr 189.
-SÄTE. (†) = pig-bänk. VDAkt. 1781, nr 366.
-TJÄNST, se A.
F (†): (1, 3) PIGOS-PERSON. (piges- 1680. pigos- 1703) ungmö, flicka; tjänstflicka. VDP 5/5 1680. VDAkt. 1703, nr 2.
Avledn.: PIGAKTIG, adj. (nedsättande) till 3: som liknar l. påminner om en tjänstflicka(s). Lind (1738). SvD(B) 1943, nr 67, s. 12.
PIGEDOM l. PIGODOM, r. l. m. (pige- 15771769. pigo- 15411739) [jfr d. pigedom] (†)
1) till 1: förhållandet att vara l. tid då ngn ännu är en ung, ogift flicka; möjl. med bibet. av 2. Een quinna .., mädhan hon är j sins fadhers hwse och j sin pighodom. 4Mos. 30: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: ännu är ung). Ihre (1769).
2) till 2: jungfrudom (se d. o. 1). UpplDomb. 5: 84 (1577). Schenberg (1739).
PIGELIG, adj. [jfr d. pigelig, nor. pikelig] (†)
1) till 1, 2: som anstår l. hör till en ung flicka l. jungfru, jungfrulig. Visb. 1: 195 (c. 1620).
2) till 3: som anstår en tjänstflicka. Missförståndet 6 (1740).
Spoiler title