SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
REVE re3ve2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. reve; jfr sv. dial. rev, nor. dial. riv, isl. rifr (gen. rifjar); jfr äv. det möjl. från nord. språk lånade lap. riwjā; i avljudsförh. till REV, sbst.1, o. REVA, v.5]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vävn. i vävstol: bom (se BOM, sbst.1 2 d) kring vilken varpen l. väven går l. lindas l. är lindad; särsk. om garnbom. Linc. Tt 5 a (1640). 1 väfstol .., Spännare och garn till 4 al(nar) väf på refven. BoupptVäxjö 1805. Lyfta .. det till väfning varpade garnet .. öfver den främre refven eller bröstbommen .. bort till väfstolens stora refve eller bom (dvs. garnbommen). AHB 34: 63 (1869). Det gemensamma för alla de saker, som kallas refve, är .., att antingen ränningen eller tyget går omkring dem. Sundén AllmogelVg. 62 (1903). — jfr STOR-, VÄV-REVE. Anm. Ett annat ord reve (med bet.: varp, ränning) [sannol. av sv. dial. (Ångerm.) reve, f., varp, sannol. avledn. av REVA, v.5] torde föreligga (i bildl. anv.) i nedan anförda språkprov. De skulle dansa några låtar. Lars fick återigen vara både reve och inslag åt dem. Högberg Storf. 204 (1915).
Spoiler title