SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SICILIAN sis1ilia4n l. si1s-, l. 01—, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 o. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. SICILIANARE -a3nare2, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 o. 3 r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) pl. best. sicilianrarne CAEhrensvärd).
Ordformer
(-an 1610 osv. -anare 1781 osv.)
Etymologi
[jfr t. sizilianer, eng. sicilian, fr. sicilien, it. siciliano, mlat. sicilianus; till SICILIEN. — Jfr SICILIANSK, SICILISK]
1) (i sht manlig) invånare på l. man (l. person) från den till Italien hörande ön Sicilien i Medelhavet; i pl. ofta utan avseende på kön. Scherping Cober 2: 233 (1737). Sicilianrarne ha fria och lediga åtbörder. CAEhrensvärd Brev 1: 43 (1781). Aspelin TankVäg. 1: 57 (1958). — särsk. (†) i uttr. de sicilianers aftonsång, den sicilianska aftonsången (se SICILIANSK a). Schroderus Sleid. 181 (1610). Dens. Os. 2: 734 (1635).
2) (i sht i sjömansspr.) sicilianskt fartyg. ECarleson (1733) i SvMerc. 6: 700.
3) siciliano; numera bl. ngn gg i pl. Mecklin BegTonk. 21 (1802: Sicilianer, pl.). Weste FörslSAOB (c. 1815).
Spoiler title
Spoiler content