publicerad: 1968
SIRLIG si3rlig2, adj. -are. adv. -A (†, CupVen. C 4 a (1669), Schultze Ordb. 4121 (c. 1755)), -EN (numera bl. arkaiserande l. i vitter stil) (PrivSvStäd. 3: 315 (1576) osv.), -T (SColumbus Vitt. 99 (c. 1678) osv.).
Ordformer
(sir- (sijr-) 1623 osv. zer- 1626—1633. zir- (zier-, ziir-, zijr-) 1576—1867. -lich 1642. -lig 1576 (: zirligenn, adv.), c. 1676 osv. -ligit (-tt), n. sg. o. adv. 1623—1711)
Etymologi
[liksom dan. o. nor. sirlig av t. zierlich, av mht. zierlich, avledn. av ziere, sbst. o. adj. (se SIR, sbst.2)]
jfr ROKOKO-SIRLIG.
1) i fråga om föremåls l. persons utseende: prydlig l. vacker l. elegant l. (rikt) utsirad; utom i a numera bl.: som har en (estetiskt tilltalande) smäcker l. gracil (ofta elegant krökt l. buktad) form l. är sammansatt av element med sådan form l. har graciöst utformade detaljer l. ornament o. d.; jfr SIRATLIG 1. Att the andre huuss ther i stadenn måtte zirligenn och på thet beste, som man kunne, pynthede blijffwe. PrivSvStäd. 3: 315 (1576). Jag (vill) låta byggia mig et Hus med wackra Altaner för fönstren, med stora Salar, med zierliga Camrar. Weise 90 (1697). Hastigt nalkas en ung, sirligt klädd, omaskerad person. Almqvist DrJ 92 (1834). Korsspindeln (spinner) den regelmäszigaste och sirligaste wäf. Holmström Ström NatLb. 4: 89 (1852). Ryggträden på taket (på de öländska byggnaderna) äro sirligt svängda. Böök ResSv. 93 (1924). Ett litet sirligt lusthus. SvTrädgK 1: 7 (1930). Vackra, sirliga gräs. Bolin KemVerkst. 170 (1942). — särsk.
a) (numera föga br.) om person: ståtlig, välväxt, vacker, prydlig; elegant (i klädsel). Then Tolfte (Carl): war en zirlig, lång / Och wäl upwäxter Hjälte. Odel Sincl. 20 (1739). Jacobi är .. sirlig i sin drägt. Atterbom Minn. 156 (1818). Sirliga vapensvenner leda hästen. Weibull LundLundag. 80 (1884).
b) om skrivtecken (bokstav o. d.): elegant utsirad, försedd med eleganta svängar o. d.; äv. om skrift l. skrivstil: som utmärkes av sådana skrivtecken. (Jag hade) gjordt de framsteg, at kunna .. blifva brukad, så väl vid Exercitie-Böckernes uprättande för Regimenterna, såsom ock til annat Charte-arbete och sirliga påskrifter. CFNordenskiöld (c. 1770) hos Arbin ÅmVetA 1781, s. 10. Gamla sirliga handskrifter med färgrika miniaturer och rubriker. Rydberg RomD 146 (1877). De sirliga bokstäfverna. Idun 1890, s. 401.
c) om linje l. dyl. som ett föremål l. en lem o. d. i rörelse beskriver: som bildar en l. flera eleganta, graciösa svängar l. krökningar l. bukter o. d.; jfr 2 a. (Floden) Nahe slingrade sig i sirliga bugter öfver fältet. Nicander Minn. 1: 135 (1831). Måsarna svingade i sirliga, snabba kretsar. Koch AntHav. 37 (1907, 1918).
2) i allmännare l. bildl. anv.
a) om rörelse: som utföres med elegant rundade, graciösa böjningar l. svängar, elegant; äv. om åtbörd l. annan handling: som utföres med rörelser av detta slag. (Det tredje priset skall vid en ringränning givas åt den) som kommer med then bäste och zierligaste Jnwentionen vptagandes (sannol. felaktigt för vptågandes). Schück VittA 1: 34 (i handl. fr. 1617). (Sv.) Dansa sirliga, (lat.) Pulcre saltare. Schultze Ordb. 4121 (c. 1755). De 11 väsendteligaste reglor til en zirlig dans. Walcke MbDansk. 6 (1782). Sjelfva hjortarne .. uttryckte med sirliga språng sin glada förvåning. Palmblad Nov. 2: 31 (1819, 1841). Med sirliga bugningar och ofta med verser uppvaktade .. (pastor Norrman) värdinnan. Lagergren Minn. 1: 234 (1922).
b) om muntlig l. skriftlig framställning: som utmärkes av en förfinad, noggrant utarbetad, konstfull, med eleganta utsmyckningar försedd (stundom snirklad l. pretiös) stil; äv. om språk l. sätt att tala: som utmärkes av sådan stil. Vore och väll öndscheligitt, att vij här hadhe .. åttminste een sådan Secretarium, som pennan .. väll före kunde, men nu måste vij oss behielpe sosom vij kunne, och tänckie, att om vij icke altt kune göre så sijrligitt och docte (dvs. lärt) såsom dett sigh väll bordhe, att vij (osv.). OxBr. 5: 260 (1623). Sine bedriffter och Krigs förrätningar hafwer .. (Maximilian I) lika som Iulius Caesar beskrifwet på wacker och zirlig Latin. Dryselius Monarchsp. 403 (1691). Stilen (i brev o. d. måste) wara zirlig, wäl skickad och anständig. Biurman Brefst. 21 (1729). Hans tal var sirligt och omständligt likasom hela hans sätt. Enckell Olivpar. 178 (1934).
c) om persons (allmänna) uppträdande l. om person med avs. på hans (allmänna) uppträdande l. sätt att tala o. d.: som utmärkes av sirliga rörelser l. ett elegant, förfinat (ofta ceremoniöst l. konstlat l. snirklat l. pretiöst) sätt resp. som utmärkes av ett sådant uppträdande l. ett sådant sätt att tala; äv. om egenskap (t. ex. artighet) l. handling: som representerar resp. präglas av ett sådant uppträdande; stundom svårt att skilja från 1 a. (Han fästmöns) bröstduk öfver halsen breder, / Så sirligt som i något land / En Ädling sjelf det skulle göra. Bellman Gell. 61 (1793). Det blef afsked, sirligt, ordentligt och kallt; och vagnen for. Wetterbergh Sign. 279 (1843). Han .. visade sig alltid något sirlig i sitt sätt och i sin toilett. Blanche Bild. 4: 68 (1865). Han var .. en verklig vältalare, om än något sirlig. De Geer Minn. 2: 212 (1892). När det kom gäster till gården, gick prosten emot dem på förstubron med gammaldags sirlig artighet. MinnGPrästh. 2: 31 (1925). En mycket bildad och fin person, en aning sirlig i maner. Malmberg FörfLiv 19 (1952).
d) (numera bl. mera tillf.) om ton l. samklang l. ord l. målningsteknik o. d.: som ger intryck av elegans l. grace l. dyl. Fast i ljud och röst .. (åsnan) ej sin maka hade, / Hon dock war obeqwäm til zirlig symphonie. Browallius Holbg 75 (1744). (Violinisten Bériots) spel berömmes för en väl ej stor, men ädel och sirlig ton. NF 2: 316 (1877). Ahrenberg Männ. 5: 89 (1910; om penselföring). Spetsar! Själva ordet är sirligt som en gavott från Ludvig XIII:s hov. Boye Ast. 134 (1931); jfr a.
e) (†) som passar sig, passande; lämplig; konventionellt korrekt; äv. ss. adv. (Vissa grupper av tyska) verba taga zirligen genitivum til sig. Felde TySpr. 58 (1734). Zirlig prydnad i drägt är sämre än zirlige Seder. Nicander Syr. 18 (1759); jfr c, 1. SvLitTidn. 1814, sp. 646.
Avledn.: SIRLIGHET, r. l. f. [jfr d. sirlighed, nor. sirlighet, t. zierlichkeit] jfr rokoko-sirlighet.
1) till 1; om egenskapen l. förhållandet att vara sirlig; förr äv. allmännare: prydlighet, skönhet, elegans. Man kan ock .. (i en trädgård plantera) allehanda slagz gröne saker, såsom små Neglikor, Cameleblommor .. hwilka för theras åthskillige grönska, Wercket en mechta behageligh Zierligheet gifwa. Mollet Lustg. E 4 a (1651). Den nordliga hallens pelare (i Erechtheion ha) den högsta sirlighet. Sydow Lübke 115 (1868). Greve Lähnfeldt .. hade ett ansikte av nästan kalligrafisk sirlighet. Hans ord, hans gester voro värdiga, långsamma, heraldiskt stela. Siwertz Sel. 2: 92 (1920). särsk. (†)
a) i uttr. till sirlighet, till prydnad. Lösa Stenar, huru de til Zirlighet kunna anwändas. Carlberg SthmArchitCont. B 1 a (1740).
b) konkret(are), om ngt vackert l. prydligt l. ngt som tjänar till att pryda ngt, prydnad. Beijer Vitt. 394 (c. 1690). Ett Bord .. med Gull-Frantzar, Galoner och andre Zirligheter vtprydt. Rüdling Suppl. 405 (1740). l. par Örnegotz höfwor sydde vid ändarne l. par d(ito) nya, men utan zirlighet. BoupptVäxjö 1744; jfr huva, sbst.1 2 h.
2) till 2; om egenskapen l. förhållandet att vara sirlig o. d.; särsk.
a) till 2 a. Sirligheten (i menuetten) öfvergick (i Tyskl.) till en än täck, än burlesk munterhet. Wegelius Musikl. 2: 116 (1889).
b) till 2 b. Taletz Zijrligheet. Verelius 165 (1681). Böttiger (är) i sonetten .. fri från de sökta uttryckssätt, den cirklade sirlighet och det ordleksbegär, hvilka stundom vanställa Petrarcas sonettdiktning. Wirsén i 2SAH 56: 172 (1879). Bemödandet att vara fin och elegant leder (i Boccaccios Decamerone) till en sirlighet, som stundom står i den lustigaste motsats till innehållets bastanta naturlighet. Sylwan (o. Bing) 1: 110 (1910). särsk. (†) konkretare, om stilistisk utsmyckning. (Brevstilen är) med konst sammansatt och med Rhetoriska sirligheter utstofferad. Biurman Brefst. 19 (1767).
c) till 2 c. (Eng.) Politeness .. (sv.) zirlighet. Serenius (1734). Hvar man kommer (i Uppsala) råder en mycket god ton, finhet utan zirlighet, hjertlighet utan affectation. HReuterdahl (1839) i MolbechBrevveksl. 2: 157. Han var överdrivet elegant, nervöst artig, nästan till sirlighet. Lundberg-Nyblom Fyrisån 76 (1931). särsk. (†) konkretare, om artighetsbetygelse. Rademine Knigge 2: 207 (1804; i pl.).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content