SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1986  
ST s4t, interj.
Ordformer
(äv. sst)
Etymologi
[jfr. d., t., eng., fr. o. lat. st; utvidgning av S, interj.; jfr Ideforss PrimInterj. 1: 319 (1928)]
1) ss. utrop varigm man söker dämpa l. nedtysta ljud: hyssj!; jfr PST 2, S, interj. 1, TS(T). Kolmodinus Gen. E 1 b (1659). St! St! väck ej upp den Gamle! Atterbom 2: 147 (1827). Förskräckelsen för hans (dvs. den polske härföraren S. Czarnieckis) namn blef (under det svenska fälttåget i Polen 1656) så stor, att man ännu länge efteråt hörde svenska soldathustrur skrämma sina barn till tystnad med de orden: Sst! Czarnecki kommer! Fryxell Ber. 11: 174 (1843). Östergren (1945).
2) (numera mindre br.) ss. lystringsord för att påkalla uppmärksamheten hos ngn: pst! o. d. St! fröken! fröken! — Julia! — Så hon sofver! — / Opp, opp, mitt lamm! Dahlgren Shakespeare Rom. 100 (1845). Björkman (1889; till kypare).
Spoiler title
Spoiler content