SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1991  
STOMA stå4ma, n.; best. -at; pl. (med gr.-lat. böjningsändelse) -ata; l. STOM, sbst.3 (i ssgn NEFRO-STOM -stå4m), n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(-stom 1923 (: nefrostom) osv. stoma 1919 (: stomata, pl.) osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. stoma, fr. stomate; av nylat. stoma, av gr. στόμα (gen. στόματος), mun, besläktat med avest. staman, mule, kymr. safn, käkben. — Jfr STOMATIT, STOMATOL, STOMATOLOGI; STOMI-]
bot. klyvöppning; i ssgn NEFRO-STOM äv. (zool.) i utvidgad anv., om öppning i djurs kropp. Hvad beträffar stomatas slutceller (hos en rad strandväxter) ha de, som bekant, och som bestämningarna på Honckenya visa, högre (osmotiskt) tryck än hudcellerna i öfrigt. BotN 1919, s. 6. TNCPubl. 43: 50 (1969).
Ssg (bot.): STOMA-CELL. jfr cell 6. SvUppslB (1935).
Spoiler title
Spoiler content