SUSANNA- susan3a~, förr äv. SUSANNE-.
Etymologi
[till kvinnonamnet SUSANNA, av lat. susanna, kvinnligt personnamn, av hebr. šoš annāh, lilja]
ss. förled i ssgr för att beteckna en (vacker) kvinna (med anspelning på det apokryfiska tillägget till Daniels bok om Joakims sköna o. dygdiga hustru Susanna i Babylon, som, då hon badade i en damm i trädgården, utsattes för otillbörligt närmande av två åldriga män, vilka anklagade henne för äktenskapsbrott, då hon avvisade dem).
Ssgr: A: SUSANNA-GUBBE. (susanna- 1934. susanne- 1672) ss. nedsättande benämning på äldre vällusting l. liderlig gubbe o. d.; särsk. (o. numera bl. mindre br.) om (äldre) herre som finner nöje i att i smyg (med kikare) betrakta lättklädda damer på badstrand o. d. Så snart i Nabals Slott som Lazars Hyble Sigh / Optänder, kan man ey Batshebah Systrar finna? / Syns og widh thenna tidh SusanneGubbar? Sinna / Huar i sitt Sinne Siälff om ey, iagh beder mins, / At (osv.). Lucidor (SVS) 255 (1672). Damernas alltmer lätta toaletter ha haft det goda med sig att bergskrevorna vid badstränderna befriats från äldre herrar med kikare, s. k. susannagubbar. SöndNStrix 1934, nr 34, s. 2.
-BRODER. [jfr t. susannenbruder] = susanna-gubbe; äv. om förälskad gubbe. Hiärne 2Hskr. 195 (c. 1715). Susanne-bröder, kopplare och dobblare äro tine compagnioner. Scherping Cober 1: 301 (1734). (Sv.) Susannebroder .. (fr.) Vieillard amoureux. Nordforss (1805). —
-GUBBE, se A.
