SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2010  
UNDERSÅTE un3der~så2te, förr äv. UNDERSÅT, m.//ig.; best. -en; pl. -ar (G1R 1: 6 (1521) osv.) ((†) = (Rudbeckius Luther Cat. 84 (1667)), -er (RA I. 1: 4 (1522), Lagerlöf Top. 13 (1924))); förr äv. UNDERSÅTARE, m.//ig.; best. -en; pl. = (G1R 2: 50 (1525), KansliH 1: 48 (1935)), -ar (Rääf Ydre 3: 412 (i handl. fr. 1594)), -er (Rudbeck d. ä. Bref 370 (1698)).
Ordformer
(-satare (-aa-, -th-, -ere) 15251628. -sate (-aa-, -th-) 15211526. -sattare, pl. 1644. -satter, pl. 1522. -seter, sg. 1595. -såt 17421964. -såta, oblik form 1526. -såtar (-th-), sg. 17901807. -såtar (-th-), pl. 1617 osv. -såtar- i avledn. 1835 (: Undersåtarinna)1892 (: undersåtarskap). -såtare (-so-, -th-, -ere) 15331935. -såte (-th-), sg. 1527 osv. -såte, pl. 1667. -såten, sg. best. 1720 osv. -såter (-th-), sg. 15581674. -såter (-so-, -th-), pl. 15271924. -såttare (-o-), pl. 15581719. -såtter, pl. c. 15851587; se för övr. UNDER, prep. o. adv.)
Etymologi
[fsv. undirsatare, undirsate, undirsatter; liksom fd. undersotte (d. undersåt) av mlt. undersate, ssg av under (se UNDER, prep. o. adv.) o. en avljudsform till den stam som äv. föreligger i SITTA, v. (jfr FÖRSÅT, sbst.1, o. SÅT, sbst.1); formen undersåtare sannol. bildad till pl. best. undersåtarna (i analogi med bildningar som FÖLJESLAGARE o. DJÄKNARE o. d.). Jfr IN-SÅTE]
(i sht i skildring av ä. förh.) underlydande medborgare i monarkiskt styrd stat (i förhållande till kung o. statsmakt o. d.); i sht med tanke på maktförhållande o. medborgarens skyldighet till underkastelse, särsk. dels i förb. med överhet (uttryckande förhållande av under- o. överordning), dels i uttr. trogen (förr äv. tro) undersåte (se TRO, adj. 2 b, TROGEN, adj. 2 a); förr särsk. i (ofta mer l. mindre tautologisk) förb. med tjänare (jfr TJÄNARE, sbst. b, e); äv. (äv. om nutida förh. o. då ofta ngt skämts.) i allmännare anv., om person som är underdånig l. som är underordnad ngn annan, underlydande; jfr UNDER-HAVANDE II. G1R 1: 6 (1521). Mente Rix-Drotzeten, att H. K. M:tt skulle uthi sine bref inthet nempna Adelen under det nampnet af undersåtare, efter 1. det är servile; 2. (osv.). RP 9: 453 (1642). Ed. K. Maj:ts allerunderdånigste och tropliktigste tjänare och undersåtare Bengt Oxenstierna. HC11H 3: 68 (1692). Tå Läran om Undersåtares skylldighet emot sin Öfwerhet war blandad med många falska meningar, som giorde theras trohet och lydna emot Konungen och Riket, stundom nog wacklande och opålitelig. Nehrman JurCr. 144 (1756). (De ville) icke längre .. vara någons undersåtare. Carlstedt Her. 3: 130 (1833). Förr i tiden visades kungliga lik inför en under flera dagar löpande parad av undersåtar. Zetterström Dag 9 (1946). Under Tony Blairs tid vid makten uppges hans undersåtar Brown och Mandelson knappt ha talat med varandra. DN 17/6 2009, s. A16. — jfr LANDS-, MED-, RIKS-UNDERSÅTE.
Ssg: UNDERSÅTS-FÖRHÅLLANDE. (numera bl. tillf.) jfr förhållande 5. Undersåtsförhållande till konungen. NF 8: 332 (1884).
Avledn.: UNDERSÅTARINNA, f. (†) kvinnlig undersåte; jfr undersåterska. Wadman Saml. 2: 7 (1835). Nu är du Kungen, (sade Hertha till Alma,) och jag är din undersåtarinna). Bremer Hertha 83 (1856).
UNDERSÅTERSKA, f. (†) = undersåtarinna. Wij Erich thenn fiortonde .. vnne och eftherlathe thenne wår vndersåtherska oss elskeligh Anna Erichzdotter .. frihett för all tunge och tienest .. som henne .. borde att giöra .. aff sitt hemman. BtFinlH 4: 25 (1561). RA I. 4: 794 (1598).
UNDERSÅTLIG, förr äv. UNDERSÅTELIG, adj.; adv. -en (, Weste (1807), Björkman (1889)), -t (PoetK 1821, 1: 157, osv.). (-elig 16871814. -lig 1715 osv.) som hänför sig till l. anstår l. åligger l. kännetecknar en undersåte; särsk.: som innebär (medgivande l. uppvisande av) underordning l. underställning (av ngn under ngn annan); särsk. i förb. med plikt l. skyldighet o. d.; om person stundom äv.: lydaktig l. underdånig. Schmedeman Just. 1127 (1687). Jag känner min undersåtelige plikt: at bedja Gud för min Öfwerhet. Posten 1769, s. 525. Skall fienden .. / Med nedsänkt glaf dig undersåtligt hylla. Atterbom 2: 143 (1827). Undersåtliga romare som ville hylla kejsaren. Expressen 26/12 1991, s. 23.
Avledn.: undersåtlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara undersåtlig l. undersåte. SvMerc. 2: 327 (1756).
UNDERSÅTSKAP, äv. UNDERSÅTARSKAP, n. (numera bl. tillf.) jfr undersåtlighet. NPress. 1892, nr 237, s. 3. Att de i Finnmarken bosatta finnarna åt njuta ett slags dubbelt undersåtskap. AB 21/8 1900, s. 3.
Spoiler title