SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
UREMI ɯremi4, r.; best. -en l. -n.
Ordformer
(förr äv. -ä-, -æ-)
Etymologi
[jfr d. uræmi, t. urämie, fr. urémie; ordet bildat 1847 av P.-A. Piorry av nylat. uraemia, av gr. οὖρον, urin (se URIN), o. αἷμα, blod (jfr HEMATO-)]
med. urinförgiftning. FörhLäkS 1866, s. 240. Vid betydligt hämmad urinafsöndring stannar det giftiga urinämnet i blodet, inverkar på hjernan och förorsakar symtom af uremi. NF 11: 1168 (1887). Icke desto mindre avledo 3 av dem i .. urämi. SvLäkT 1935, s. 418. Ämnesomsättningen skapar slaggprodukter, giftiga kväveföreningar, bland annat urinämne som måste kissas ut. Annars dör man i urinförgiftning, uremi. GbgP 25/1 1998, s. 48. — jfr PSEUDO-UREMI.
Avledn. (med.): UREMISK, adj. som avser l. hör samman med uremi. Auerbach (1915). Slutligen har man en avart av hjärtastman, som kallas urämisk astma, vilken inträffar hos svårt kroniskt njursjuka. Jacobæus HjärtBlodSj. 148 (1935). — jfr PSEUDO-UREMISK.
Spoiler title
Spoiler content