SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ABITURIENT ab1itɯ1riän4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. abiturient, nylat. abituriens, -entis, p. pr. af abiturire, önska att afgå]
lärjunge, som är färdig att lämna ett läroverk (vanl. för att afgå till ett annat o. högre, i sht till ett universitet); numera i sht om den, som står i begrepp att aflägga mogenhetsexamen. Consist. ac. i Ups. betänk. om inform.-verket 61 (1769). Ödmann Hågk. 76 (1801). Ped. tidskr. 1866, s. 163.
Ssgr: ABITURIENT-EXAMEN10103~020. afgångsexamen, mogenhetspröfning. Holmström i Ber. af revis. öfv. elem.-lärov. 1843, Bil. S, s. 33. NF (1875).
-KURS~2. —
-SKRIFNING~20. Brodén i Ped. tidskr. 1865, s. 153.
Spoiler title