ABNORMITET ab1normite4t l. abnor1-, r. (f. Dalin(1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. abnormität, senlat. o. mlat. abnormitas]
afvikelse från det lagbundna, oregelbundenhet. Dalin(1850). — företeelse, som afviker från det lagbundna l. naturliga. Ett rus, ett af kroppslig abnormitet .. beroende tillstånd. Engström Friedreichs jurid. psychol. 359(1839). Fysikalisk undervisning utan .. eksperiment är en abnormitet. Lyttkens Åskådn. 22(1880). — missbildning, oregelbunden varietet. Nilsson Fauna II. 2: 273(1858).
