SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ABSOLUTISTISK ap1sωlɯtis4tisk l. ab1-, äfv. -sål-, adj.; -T, adv.
Etymologi
[af t. absolutistisch]
1) som tillhör l. har afs. på enväldet. Den absolutistiska statsförfattningen. Snellman Tyskl. 53 (1842).
2) hyllande l. förfäktande regentens oinskränkta myndighet, enväldet tillgifven. Mången, hvilken i ungdomen såsom prins förklarat sig sky enväldet, blir med tiden såsom konung ganska absolutistisk i sina åsigter. Thorild enl. Kindblad (1867). Regeringens alltmer absolutistiska hållning. NF 15: 342 (1891).
3) motsv. ABSOLUTISM 2. Schulthess (1885). Nykterhetskonferenser .. på absolutistisk grund. SD (L) 1893, nr 187, s. 3.
Spoiler title