SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ABSTRAKTION ap1strakʃω4n l. ab1-, r. (f. Rydqvist); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. o. fr. abstraction, lat. abstractio]
1) vbalsbst. till ABSTRAHERA; särsk.
a) motsv. ABSTRAHERA 1. Brandt i VetAH 15: 58 (1754).
b) motsv. ABSTRAHERA 2. Rydelius Förn. 169 (1718, 1737). Genom det man bortlemnar kännemärken, (kan man) ifrån lägre begrepp uppstiga till högre, hvilket kallas logisk Abstraktion. Tuderus Log. 29 (1806). NF (1875). — med öfvergång till 3. Leopold 2: 370 (1799, 1815). Oss vill man påtruga en poesi utan form och bestämdhet, en sjuklig gestalt .. med abstraktionens träsvärd vid sidan. Tegnér 3: 136 (1817). — med öfvergång till 2. Göra abstraktioner. Rosenstein 3: 41 (1796).
2) resultat af handlingen att abstrahera (se d. o. 2); abstrakt föreställning l. begrepp. De elementara krafterna och ämnena, dessa naturvetenskapens nödvändiga abstraktioner. Lysander Skr. 368 (1877). — jfr NATUR-ABSTRAKTION.
3) tankeskapelse utan åskådlighet l. motsvarighet i verkligheten. Litteratur och konst äro ämnen, hvilka gerna leda till abstraktioner och ensidiga meningar. Beskow enl. Kindblad (1867). I förhållande till Shylock är Molière's ”L'a-vare” en abstraktion. Wirsén i PT 1881, nr 276 A, s. 3.
Ssgr (till 1 b): ABSTRAKTIONS-FÖRMÅGA103~020. Claëson 1: 195 (1858).
-GÅFVA~20. förmåga att abstrahera. Leopold 6: 129 (1806).
-PROCESS~02. Claëson 2: 31 (1857).
-VIS~2, adv. SP 1780, s. 297.
Spoiler title