SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ACCENT aksän4t, mera sällan (o. i sht i bet. 5 b) aksaŋ4 (acce´nt Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. o. fr. accent, lat. accentus, ordagrann öfv. af gr. προσῳδία, eg. sång (tillagd) till (tal)]
1) framhållande l. framhäfning gm starkare utandning l. tryck (vanl. i förening med musikalisk tonförändring) i uttalet, så att ngn viss stafvelse i ordet (l. ock ngt visst ord i satsen) starkare framhålles än den l. de öfriga stafvelserna (l. orden); vanl.: hufvudtryck, (stark) tonvikt, ”fortis”.
a) om stafvelse (l. ton). (Ett ord,) som hafwer sin accent vthi then effterste Stafwelsen. Arvidi 135 (1651). Vi hafva två accenter, som efter ton-graden kunna kallas: den högre, svarande mot acutus i gamla språkläran; och den lägre, svarande mot gravis. Man hör den sednare, till exempel i orden fàra, sàknad, frèstelse; den förra i tvífvel, glínder, técken (jfr 3). Regnér Vitt. 1: 265 (1814). Grammatikalisk a(ccent) .. (kallas) röstens uthållning på en stafvelse i ett ord. Dalin (1850). Grammatisk accent kallas den tonvigt, som lägges på en viss stafvelse i ett ord (tonstafvelsen). NF (1875). — höjning i versfot. Metrisk a(ccent) .. (kallas röstens uthållning) på en stafvelse i ett versmått. Dalin (1850). Satsens akcenter strida mot värsschemats akcenter. Wulff Rytm. 170 (1893). tonk. Toner af samma tonhöjd och samma tidsmått .. (skilja sig i en melodi genom) en viss tyngd, eller vigt, som vissa toner genom sitt förhållande till de öfriga erhålla (och hvilken) .. kallas Tonvigt (Accent). A. Mankell Lärob. 26 (1835).
b) om ord (i satsen). Swedberg Schibb. 95 (1716). (I) ottonde budet .. (ligger) accenten .. på icke och på falskt vittnesbörd. LBÄ 14—15: 66 (1798). Oratorisk a(ccent) eller meningsaccent .. (kallas röstens uthållning) på vissa ord i en mening. Dalin (1850).
Jfr BI-, MENINGS-, ORD-, SATS-, STAFVELSE-, VERS-ACCENT.
2) bildl. emfatisk uttrycksfullhet, eftertryck l. framhållning (i sht beroende på ngn affekt); hufvudvikt. Man talar .. om passionens accent, om den accent man lägger på en viss sak eller omständighet, hvarom man yttrar sig. Höijer S. skr. 4: 46 (1811). Af Calvin lägges den skarpaste accent på den passiva lydnadsskyldigheten. Bolin 1: 159 (1868). [jfr fr. accent] (mindre br.) kraftigt framhållande l. samlad verkan (i bildande konst). Det är han (hufvudpersonen på taflan) på hvilken ljusets hela accent .. faller. Estlander Konsth. 156 (1867).
3) gm utvidgning af 1: (ej blott starkare l. högre, utan äfv. svagare l. lägre) grad l. art af gm tryck l. ton verkadt framhållande af stafvelse l. ord i uttalet (l. af taktdel i sången). Bergklint Sam. 1: 242 (1794). Adjectivum .. får på denna plats (efter sitt sbst.) starkare Accent. Ehrström o. Ottelin 208 (1814). Vid ett flerstafvigt ords uttal kan den ena stafvelsen fordra en högre (d. ä. finare) Ton än en annan, som alltså blir jemförelsevis lägre (djupare, gröfre) .. Denna höjning eller sänkning kallas Accent. Moberg Gram. 18 (1815). Sundevall i VetAH 1855—56, s. 73. Enligt regeln får alltid första hälften af en takt stark accent; sednare hälften af en takt svag accent. Höijer Mus.-lex. (1864). Akcent är rösthöjdsförändring. Aurén Akc. 45 (1880). Bestämmandet af en stafvelses kromatiska akcent. Kock Sv. akc. 1: 31 (1878). Svenskans exspiratoriska akcenter äro följande: .. enspetsig fortis .. tvåspetsig fortis .. stark semifortis .. svag semifortis .. levis .. levior. Därs. 2: 27 (1884). Tryckaksenten kan lämpligen kallas dynamisk aksent .. Den uppträder .. samgående med tonaksenten, hvilken vi kalla melodisk aksent. Lyttkens o. Wulff Aks. 11 (1885). — jfr HUFVUD-, MELODI-, TON-, TRYCK-ACCENT.
4) läsetecken (i sht ´ o. `) i skrift o. tryck, angifvande accent i bet. 1 l. 3 l. ock (i vissa språk) annat ljudförhållande. Om det (e i franskan) med accent är anteknat eller intet. Österling Prononc. 8 (1700). Stode thet i min macht, rådde jag ther til at man antoge accenten i wårt språk, och brukade honom i sådan måhl (dvs. i sådana fall, då ngt visst ord gm betoning får annan betydelse, än det har som obetonadt). Swedberg Schibb. 102 (1716). — jfr: Accenterne (i hebreiskan) .. icke blott bestämma stafvelsernas tonvigt, utan .. utgöra språkets commatering. Försl. t. skol-ordn. 115 (1817). — jfr TONMÄRKE.
5) med mera kollektiv l. abstr. bet.: förekomst l. bruk af accent i bet. 1, 3 l. 4; accentuering. — särsk.
a) hufvudtryckets plats l. placering (jfr 1). Man .. slipper (ej) åtlöije, tå man .. ei skiöter i Latinen om en rett accent. Swedberg Schibb. 102 (1716). (Läsa engelska) utan god pronunciation och rigtig accent. Bunth Eng. spr. Förord 1 (1791). I accenten af (klassiska) namn .. har jag följt Voss. Adlerbeth Æn. Föret. 12 (1804).
b) fördelande af tryck o. ton (jfr 3). jfr DEKLAMATIONS-, FRÅGE-ACCENT. — i sht: brytning, egendomlighet (för ett folks, provinsbors osv. tal) i tonfall (o. tryckfördelning). Romerske accenten (är) nog mycket sjungande. Björnståhl 2: 13 (1773). (Pastorn från Jyväskylä) nästan sjöng när han talade, Jyväskylä accenten fann .. (åhörarinnan) vara den vackraste af alla accenter. Lange Luba 116 (1889). Det blef ett allmänt pratande .. Skånskan och ”finskan” stucko af med sin olika accent. Ahrenberg Anor 221 (1891). jfr BYGDEMÅLS-, RIKSSPRÅKS-ACCENT. — äfv. [jfr fr. accent] från det vanliga talet afvikande (på främmande inflytelse beroende) egendomlighet i tonfall (o. tryckfördelning). Han talar (l. talar svenska) med accent.
c) (ny bet.) konkretare: summa o. fördelning af ett ords accenter (se 3). Med aksent mena vi ordaksent. Ordet har aksent, en stafvelse har däremot blott en aksentdel att uppbära. Lyttkens o. Wulff Aks. 98 (1885). — jfr ORD-ACCENT.
6) (numera föga br.) uttal, (för ett folk) egendomligt sätt att tala (jfr 5 b). En del Scyther .. kallades .. Valer .. Italienerne hafva efter sin accent lagt G. framför, så at de blifvit kallade Gualler eller Galler. Dalin Hist. 1: 19 (1747). — bildl. (kanske med bibetydelse af 2): Du (Frihet) var det, hvilkens höga tolk / Han blef, och kändes på accenten, / När han gaf lagar åt sitt folk, / Den konungslige presidenten. Wallin Vitt. 2: 160 (1837).
Ssgr: (3) ACCENT-AFSTAFNING03~020. sådan afstafning, enl. hvilken till stafvelsen räknas dess fiere konsonanter, ju starkare tryck den eger. Lyttkens o. Wulff Aks. 16 (1885).
(1, 35) -BETECKNING~020. Dalin (1850).
(3, 5 b) -BRYTNING~20. från det vanliga afvikande fördelning af trycket i uttalet. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 342 (1892).
(1) -EGANDE~200. Två accent-ägande stafvelser (i versen). Adlerbeth Æn. Föret. 7 (1804).
(1) -FLYTTNING~20. C. Dahl Gram. gr. 130 (1809). M. Wallenberg Hom. Il. Föret. 3 (1814).
(35) -FORM~2.
(5 b) -FRI~2, adj.; -TT, adv. Accentfritt tala .. det främmande språket. Verdandi 1885, s. 312.
(1, 3) -FÖRÄNDRING~020.
(1) -LÄGE~20.
(1, 3) -LÄRA~20. Regnér Metr. öfv. 153 (1801).
(1; äfv. 4) -LÖS~2. En accentlös tidsdel (thesis). Palmblad i Phosph. 1811, s. 500.
(1; äfv. 4) -LÖSHET—0~2. I Svenskan .. blifver en stafvelse .. kort .. genom accentlöshet. Enberg Sv. spr. 400 (1836).
(5 c) -MELODI~002. Lyttkens o. Wulff Aks. 37 (1885).
(1 a) -POESI~002. De folkliga dikterna hos de gamle romarna voro .. utan tvifvel bygda på tryckaksenten .. (;) den nutida .. franska värsbildningen .. var ursprungligen en afläggare af den folkliga latinska aksentpoesien. Lyttkens o. Wulff Aks. 13 (1885).
(1, 35) -REGEL~20. Adlerbeth Æn. Föret. 5 (1804).
-STAFVELSE~200.
1) (till 1 a). I modern rhythm (är) accentstafvelsen (en eftertrycksstafvelse) endast i relation till den oaccentuerade. C. Cavallin i Tidskr. f. philol. 1861, s. 3. Kock Sv. akc. 1: 27 (1878).
2) (till 3; jfr -AFSTAFNING). Aksenten är grunden till ordets naturliga uppdelning i starkare och svagare lemmar, d. v. s. i dess ”naturliga” stafvelser (aksentstafvelser). Lyttkens o. Wulff Aks. 16 (1885).
(3) -SVAG~2. Accentsvag stafvelse.
(1, 3) -TECKEN~20. A. G. Silfverstolpe Bokst. 57 (1811). NF (1875).
Spoiler title