SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ACKLAMATION ak1lamatʃω4n l. -aʃ-, l. aklam1-, r. (f. Rydqvist); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. o. fr. acclamation, lat. acclamatio]
bifallsrop (af en församling). A. Oxenstierna Bref 4: 151 (1645). Bravorop och acklamationer. Trolle-Wachtmeister 1: 214 (1809). Fryxell Arist. 3: 87 (1846). — särsk. Välja (val) l. antaga l. afgöra (o. d.) genom l. med acklamation [jfr fr. par acclamation], enhälligt o. utan omröstning. Tegnér i 2 Saml. 15: 55 (1837). Svedelius Statsk. 1: 230 (1868). De Geer Minnen 2: 243 (1892).
Spoiler title