SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ADAGIO ada4dʃω l. -a4ʃω l. -a4ʃiω (l. ), l. 0302 (ada´gio, adāscho Weste), adv.
Etymologi
[af it. adagio, stilla]
tonk. med långsamt tempo. Envallson Mus.-lex. 7 (1802). Höijer Mus.-lex. (1864). — äfv. substantiveradt (n. o. r.; best. -t o. -n; pl. -n): musikstycke, som utföres i långsamt tempo o. uttrycker djup känsla. Weste (1807). Stagnelius 2: 130 (1819). Aftonvinden / slog ett adagio i dess (lyrans) silfversträngar. Tegnér 2: 205 (1820). Höijer Mus.-lex. (1864).
Ssg: ADAGIO-SATS030~ l. 0300~2. Lundell (1893).
Spoiler title