SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ADJEKTIV ad3jäkti2v l. -jek- (adjecti´v Weste 1: 1949), n.; best. -et; pl. =, l. -er.
Etymologi
[af t. adjectiv, lat. adjectivum, adj. (näml. nomen)]
språkv. tilläggsord; ord, som närmare bestämmer ett sbst. gm att tillägga det en egenskap l. beskaffenhet. Mannercrantz 48 (1783). Leopold i SAH 1: 192 (1801). Fries Utfl. 1: 129 (1843). Anm. Ofta, i ä. tid alltid, behålles den lat. ändelsen -um, pl. -a. Biurman 21 (1729). Weste (1807). jfr NF (1875). — jfr NUMERAL-, PARTICIPIAL-, PRONOMINAL-, VERBAL-ADJEKTIV.
Ssg: ADJEKTIV-ATTRIBUT301~102 l. 103~002. attribut, som utgöres af ett adjektiv (l. adjektivpronomen). Sundén Sv. spr. 163 (1882).
-BÖJNING~20. Strömborg 113 (1852).
-FORM~2. Faxe Gr. gram. 91 (1825). Adjektivformer af verbet (participier). Rein Log. 17 (1882).
-PRONOMEN~020. Hammarsköld Gr. spr. 127 (1818). Lidforss T. gr. 211 (1860).
-ÄNDELSE~200. Tullberg Sv. spr. 5 (1836).
Spoiler title