SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ADONIS adω4nis (ado´nis Weste 1: 1950), m., i bet. 2 vanl. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[af t., fr. o. lat. adonis l. Adonis, gr. Ἄδωνις]
1) eg. (i gr. mytol.) namn på en underskön, tidigt afliden yngling; (skämt.) mycket vacker l. om sitt utseende mycket mån ung man, sprätt. Carlén Repr. 2: 40 (1839, 1861). En riktig adonis och fulländad sprätthök. Lysander Skr. 244 (1875). — användes stundom till skämtsamma ssgr, ss. BOND-, BY-, NEGER-, PIG-, SMÅSTADS-, SOTAR-ADONIS.
2) bot. (växt, tillhörande) släktet Adonis Lin. Weste 1: 1950 (1807). Fries Ordb. (1880). — jfr HÖST-, VÅR-ADONIS.
Ssgr: (2) ADONIS-BLOMSTER030~20. Heinrich (1814). Dalin (1850).
(1) -GESTALT~02. Laurén 232 (1877).
(1 eg.) -TRÄDGÅRD~20. Ditt löfte liknar en Adonis-trädgård (Adonis' gardens) / Som, blommande i går, ger frukt i dag. Hagberg Shaksp. 4: 162 (1848). NF (1875).
Spoiler title