SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ADVERB advær4b (adve´rb Weste 1: 1949), n.; best. -et; pl. =, l. -er
Etymologi
[af t. adverb l. -bium, fr. adverbe, lat. adverbium]
språkv. biord, omständighetsord; ord, som tillägges verb l. adj. l. annat adv. (ngn gg äfv. sbst.) för att bestämma dem i afs. på ngn omständighet. Illa och svårligen äro adverb. Adlerbeth Æn. Föret. 8 (1804). Weste 1: 1949 (1807). Anm. Stundom, i ä. tid alltid, behålles den lat. formen -ium, best. =, l. (yngre) -iet, lat. pl. -ia (Biurman 21 (1729) osv.) l. (yngre) sv. pl. -ier (Sahlstedt Sv. gr. 80 (1769) osv.). — jfr FRÅGE-, KOMPARATIONS-, MODAL-, NUMERAL-, PRONOMINAL-, RUMS-, TIDS-ADVERB.
Ssgr (föga br., ersättas vanl. gm omskrifning l. ssg med ADVERBIAL, adj.): ADVERBS-ATTRIBUT03~ 002. Svahn Språklj. 135 (1882).
-ELLIPS~02. Gråberg It. spr. 231 (1843).
ADVERB-ÄNDELSE03~200. Almqvist Gr. spr. 237 (1837).
Spoiler title