SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1893  
ADVOKATUR ad1vωkatɯ4r l. 0104 (advocatu´r Weste), r. (m. Sahlstedt (1773), Weste (1807); f. Rydqvist); best. -en.
Etymologi
[af t. advocatur, nylat. advocatura]
(numera mindre br.)
1) rättegång(ar)s förande. Sahlstedt (1773). Thorild 3: 352 (1794). NF (1875). — ss. yrke. Nehrman Pr. civ. 161 (1751). H. Lilljebjörn 2: 5 (1867).
2) användning af juridiska o. retoriska konstgrepp. Nordforss (1805). Palmblad Fornk. 1:347 (1843). NF (1875). — jfr ADVOKATYR.
Spoiler title
Spoiler content