SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AF a4v, hvard. å4v l. (särsk. i Gld) å4, prep. o. adv. — ss. adv. är ordet betonadt, ss. prep. endast i vissa fall (särsk. då det påverkats af adverbet samt då det står i förb. med obetonadt pron.); se under I 1, 4, 7 a, 8 b, 12 b, 13 b, c.
Ordformer
(aff ofta på 1500- o. 1600-talen, t. ex. i NT 1526; Rudbeck Bref 1: 56 (1670). aaf stundom i G. I:s reg., t. ex. 1: 49 (1523). åf RA 1: 81 (1527); Bureus Suml. 66 (c. 1600); Columbus Ordesk. 20 (1678) osv. åff ofta i NT 1526, t. ex. Joh. 6: 64. åv Bureus Suml. 54 (c. 1600). of Columbus Ordesk. 32 (1678). off G. I:s reg. 1: 104 (1523). å Columbus Ordesk. 4 (1678); jfr: å mäj (i st. f. af mig; anföres ss. ett uttal, som) .. hederligt folk almänt brukar i dagligt tal. SP 1779, s. 74)
Etymologi
[fsv. af med kort a i obetonad o. långt a (å) i betonad ställning; i förra fallet försvinner stundom f (v); jfr Kock Fsv. ljudl. 404-5. jfr isl. af; got. af; fht. aba, ab, t. ab; mnt. af; ags. o. eng. of; lat. ab; gr. ἀπό; sanskr. ápa. jfr Tamm Etym. ordb.]
Jfr DÄR-, HVAR-, HÄR-, UT-AF.
I. prep.
Översikt
Öfversikt af betydelserna. Af användes för att beteckna
A) (med bet. från, ur) utgångspunkten, eg. vid rumsförh. (1, 2); äfv., med tydlig utveckling därur, i fråga om tid (3), afskiljande (4), erhållande (5), hämtande (6), ursprung (7).
B) ämne (8).
C) kausal- l. modalförh., näml. orsak (9), agentförh. (10), medel, sätt (11).
D) det, med afs. på (12) l. om (13) hvilket ngt gäller.
E) förh. (i sht attributiva), hvilka i sv. (under ä. l. nyare tid) l. i spr., som inverkat på sv., uttryckas gm genitiv, näml. slaget (jfr gen. generis; 14; jfr 20), det hela (jfr gen. partitivus; 15), egaren (jfr gen. possessivus; 16), föremålet (jfr gen. objectivus; 17), innebörden (jfr gen. epexegeticus; 18), egenskap (jfr gen. qualitatis; 19), fullhet, delaktighet, förmåga o. d. (vid vissa adj.; 21).
Anm. Då icke alla de uttryckssätt, i hvilka prep. af ingår, här nedanför kunna upptagas, hänvisas med afs. på bruket af denna prep. jämväl till de ord (i sht verb), som pläga konstrueras med af.
A)
1) i lokal bet., om rörelse l. förflyttning
a) från det, på hvilket ngn l. ngt är.
α) (ned) från. Vattnet dryper af ansiktet l. rinner af taket. Skeppet löper af stapeln. Falla l. hoppa l. kasta sig af hästen (ofta med tonvikt på af; jfr falla af, hoppa af, se II 1). (Hon) steegh .. aff åsznanom. 1 Sam. 25: 23 (Bib. 1541). Aff wårt hoffuudh är kronan fallen. Jer. kl. 5: 16 (Därs.). Han .. sköt en Pålak aff hesten. A. Oxenstierna Skr. 1: 6 (1605). Luten / Dryper af syrtuten. Bellman 3: 239 (1790). Mollberg .. damp af stoln. Dens. 3: 273 (1790). (Fursten) hoppade af vagnen och kämpade till fots. Palmblad Fornk. 2: 147 (1844). (†) The gingo nedh aff berghit. Mat. 17: 9 (NT 1526). Aff himmels throne kom (Jesus) här nidh. Ps. 1536, s. 59. Predikanten går af Predikestolen. KOF II. 1: 19 (1650). Hvar som .. annan .. stöter neder af tak, ställning, eller annan högd. MB 24: 7 (Lag 1734).
β) (bort) från (utan särsk. angifvande af riktning uppåt l. nedåt). Gå af vägen. Jag f(å)r honom ej af stället. Dalin 1: 512 (1850). — (†) Af stad, se STAD, ÅSTAD. Rödja af (ur) vägen, se VÄG. (Han) kom aff markenne. Luk. 23: 26 (Bib. 1541). Han .. kan (icke) röra sig aff rummet. Schroderus Uss. L 2 b (1626). Af bole föra .. ved. BB 27: 10 (Lag 1734). Faten togos bort af breda silfverbor len (jfr 4 a). Stagnelius 1: 51 (1813?). Jag kommer af ett brusand' haf / På rätta glädjestranden. Ps. 471: 3 (1819); jfr Ps. 387: 3 (1695). — särsk. om afvikande från rätta riktningen. (ännu br.) Vika af (ofta betonadt) vägen, se VIKA, VÄG. bildl. (†) Med .. liszmerij, mig .. förföra / Af Ährans baan. Stiernhielm Cup. 13 (1649).
γ) (†) (upp) från. Hemta ax vp aff åkren. Var. rer. 41 (1538). Stegh Kongl. M:tt opp af sin Kongl. Thron. RARP V. 2: 188 (1655). Resa sig af stället. Stenhammar i LBÄ 14—15: 47 (1798). bildl. Barns uptagande af gatorne. Berch 241 (1747).
b) från l. ur det, i hvilket ngn l. ngt är l. hvarur ngt tänkes utgå.
α) (†) (ned) från l. ur. Tårer måtte trille / Aff hans ögen. Svart Gensv. G 6 a (1558). Följa .. (ngn) ned af slottet. Fryxell Ber. 3: 223 (1828). — särsk. af himmelen o. d. Eldhen motte komma nedh aff himmelen. Luk. 9: 54 (NT 1526). mer l. mindre bildl.: Mess. 1537, s. F 4 a. Stiernhielm Parn. 3: 2 (1651). Ps. 63: 1 (1819); jfr Ps. 132: 1 (1695). utan verb: Regnet aff himmelen. 1 Mos. 8: 2 (Bib. 1541).
β) (nästan †) i allm. (ut) ur l. (bort) från. Klippinga .. ther .. införes af Danmarch. RA 1: 18 (1524). Tagha them (lärjungarna) aff werldhenne. Joh. 17: 15 (NT 1526). Drifua them (furstarna) aff theres land. O. Petri P. Eliæ B 4 a (1527). (Liket) bäärs aff huset. Dens. Handb. F 2 a (1529). The .. församblade sich man aff huse. Dens. Kr. 168 (c. 1540). Gåå aff salen. A. Oxenstierna Skr. 1: 18 (1605). Draga aff rijke. Därs. 14 (1605). Ett .. starkt väder aff sydväst begynte upblåsa (jfr 2 d). Därs. 98 (1620). Seglade H. K. M:t af Königsberg. Därs. 118 (1627). Gå eller fara aff Skipet. Sjöl. Skipm. 3 (1667). Blåsa the aff Puströret een .. Pijl. Kiöping 125 (1667). Sedan drages der ifrån (från den horisontella linjen) upåt, af hvar delnings punckt, parallellinier. Triewald Förel. 2: 234 (1729, 1736). Gå ut af rummet. C. Adlersparre i LBÄ 11 — 13: 124 (1798). (En man) hitkom af främmande land. Wallin Rel. 3: 162 (1830, 1833). — Jagh skal döö af thenna öö (dvs. jorden). Ps. 389: 2 (1695). Försvinna af jorden. Wallin 2 pred. 3: 21 (1838). — närmande sig bet. ut genom. Förde the henne af dör. Sv. forns. 399 (c. 1600?). Tegnér 3: 85 (1817, arkaiserande). — bildl. Aff hiertat vthgår onda tanckar. Mat. 15: 19 (NT 1526). Nådhefulla ord som gingo aff hans munn. Luk. 4: 22 (Bib. 1541). Gå dessa ord af hjertat? Hagberg Shaksp. 11: 7 (1851).
γ) (†) (upp) från l. ur. Jesus .. steegh .. vpp aff watnit. Mat. 3: 16 (NT 1526). När presten haffuer taghit barnet vp aff funten. O. Petri Handb. B 2 b (1529). Dauid .. stoodh vp aff sinne seng. 2 Sam. 11: 2 (Bib. 1541). Gudh lät vpwexa aff iordenne allahanda trää. 1 Mos. 2: 9 (Därs.). Du, som af grafven månd uppstå! Ps. 99: 8 (1819); jfr Ps. 160: 8 (1695).
c) oeg.
α) om det (l. den), från hvilket (l. hvilken) ett ljud, ett sken, en lukt osv. tänkas utgå. Af .. (galtens) borst lyste öfver all verlden. Dalin Hist. 1: 146 (1747). Det stank bränvin af honom. Sahlstedt 550 (1773). — (†) från. En röst gick aff stolen. Upp. 19: 5 (Bib. 1541). Aff Keysar Augusto vthgick itt bodh. Luk. 2: 1 (Därs.). utan verb. En röst aff himmelen. Mat. 3: 17 (NT 1526). — jfr: Sjunga, skratta aʃ full hals, se HALS; jfr 11 b.
β) i förb. med ett mer l. mindre abstr. ord. Utgå l. utkomma af trycket, se TRYCK. — (†) från. Han vpstoodh aff bönene. Luk. 22: 45 (NT 1526). Hon kom af then resa hem. Messenius Christm. 245 (c. 1616). Har icke iagh .. tig .. innom mina gräntzer af tin flycht upptagit ..? A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 117 (c. 1669). Han .. kunde ej .. få Zibet af den tankan. Trolle-Wachtmeister 1: 149 (1809). särsk. om språk. Wenda thet aff Latinen på theras eghet mål. O. Petri Ors. B 1 a (1531). De ord, som af .. fremmande språk uti Suenskan inkomma. Salberg 37 (1696).
γ) i uttr. Komma af sig; se KOMMA, v., AFSIGKOMMEN. jfr: (†) Du är kommen af ditt sinne. Asteropherus 26 (1609).
2) (†) i lokal bet., utan tydligt bibegrepp af rörelse.
a) om bortovaro från ngt: från, ur. Twre och bispen äre aff Landett. G. I:s reg. 6: 109 (1529). (Maria) sågh stenen wara bortto aff graffuenne. Joh. 20: 1 (Bib. 1541). Bo, vara af vägen, se VÄG.
b) för att beteckna den gräns, hvarifrån ngt sträcker sig l. räknas: från. Aff solsens vpgong (A solis ortu) är hans (Kristi) wold, / alt vth så wijdt som iorden är. Ps. 1536, s. 50. Upplästes åter af begynnelsen samme .. Förklaringh. RARP V. 2: 168 (1655). Af grunden, se GRUND, sbst. — på, med: Domen skall begynnas aff (öfv. 1883: ) gudz hwsz, Begynnes thet aff oss, hwad bliffuer thå theras endalyct som icke troo ..? 1 Pet. 4: 17 (NT 1526). I morgon skall begynnas .. af 2 §. 2 RARP 5: 266 (1727). jfr 11 a α.
c) om utgångspunkten för en handling (vid verb, som betyda skjuta, se, tala, skrifva osv.): från. Holmen, af hvilken .. skeppen .. kunde beskiutas. Celsius G. I:s hist. 160 (1746, 1792). — Han skodhar aff sinne helgha högd, och Herren seer aff himmelen på iordena. Ps. 102: 20 (Bib. 1541). jfr: Staden .. kan synas väl .. af en stor höjd öster om honom. Eneman 1: 180 (1712). — När .. tre resor wore förkunnat aff prediko stolen .. at .. O. Petri Handb. B 4 a (1529); jfr Handb. 1811, s. 84. Gudz ängel kalladhe Hagar aff himmelen. 1 Mos. 21: 17 (Bib. 1541). Gudh wille .. trösta E. K. M. af Zion. RARP 7: 96 (1660). Af Stadsmurarna bespottade (de) fienden. Sthms stads cal. 1773, s. 15. Då skall mitt blod .. af jorden ropa (jfr 1 Mos. 4: 10). Hagberg Shaksp. 5: 334 (1848). jfr: Af diwpsens nödh ropar iach. Ps. 1536, s. 28; jfr Ps. 182: 1 (1819). — Vj screffue eder till .. aff Sudercöping. G. I:s reg. 2: 85 (1525). — särsk. i datering af skrifvelser. Dat. aff wår gård Norby 26 April. Gustaf i i HSH 2: 62 (1550). äfv. utan verb [jfr lat. Ex Holma. RA 1: 35 (1525)]. Aff vort slott Stocholm. G. I:s reg. 1: 270 (1524). Af Upsala. RA 1: 163 (1531). Af Ridderhusedt den 18. Januarij. RARP 1: 16 (1627).
d) om sida, håll, riktning: från, på. Att .. wåre wänner .. j Tyskland blifwa stadfeste j deres .. rätt och Rijkett således af den sijdan befrijedt. RARP 2: 115 (1634). — särsk. vid verb, som betyda höra (ngn gg äfv. se), om det håll l. ställe, dit förnimmelsens källa tänkes förlagd. Alt, hvadh här aff Danmark höres, ähr ovist. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 38 (1622). (Från läktaren) see presten af (dvs. på) predikestolen. Rudbeck Bref 1: 64 (1670). (Jag) fick midt emot mig af en Altan högt up på Slottet höra en skön Musique. Björnståhl 1: 178 (1771).
3) om tid för att beteckna
a) tid, hvarifrån ngt varar l. räknas.
α) (†) om en bestämd tidpunkt l. händelse: från. Af begynnelsen, början, upphof(vet), se d. o. Af nyo, se NY, adj. Aff hvad dag deras löön beräcknas skulle. Rudbeck Bref 1: 56 (1670). — från, efter. Aff Christi Födhelse. Helsingius (1587).
β) (nästan †) om en längre, men dock bestämd tidrymd: från, sedan. Af arilds tid, se A-RILD. Af hedenhös, se HEDENHÖS. Alt thetta haffuer iach hollit aff min vngdom. Mat. 19: 20 (NT 1526). Alle skola af barndomen honom (katekesen) lära. Svebilius Kat. nr 8 (1688). Lindblom Kat. nr 5 (1811).
γ) om en lång, obestämd tidrymd. Af forno, se FORN. Af gammalt osv., se GAMMAL. Af ålder, se ÅLDER. Tu (Gud) .. äst aff ewigheet. Hab. 1: 12 (Bib. 1541). — (†) Aff gammall tiidh. G. I:s reg. 11: 362 (1537). Aff ewigh tijdh. Bar. 3: 32 (Bib. 1541). Af ålders tid. Reg. horol. 23 (1745).
b) tid, hvarifrån ngt härrör (jfr 7 a γ). Vin af år 1875. Revolutionen af 1772. Ert bref af den tionde. Weste (1807). — jfr: (†) Ifrån Thorn förmäles af den 18 Febr. (att ..). N. Av. 13 Mars 1656.
4) för att beteckna ett skiljande (ofta nära anslutande sig till 1).
a) om afsöndrande l. afskiljande från ngn l. ngt af en del l. ett bihang l. en tillhörighet osv. (af är ofta betonadt);
α) i rent yttre mening. Draga huden af ett djur. Skala barken af ett träd. Bryta l. såga en gren af trädet. Bita tungan af sig. Gnaga köttet af benen. Slita tapeterna af väggen, kläderna af kroppen. Taga duken af bordet. Taga hatten af sig. VII .. som .. aff fåret clipt är. Var. rer. 34 (1538). Hugga hoffuudhet aff honom. 2 Sam. 16: 9 (Bib. 1541). Raka alt sitt håår aff hoffuudhet. 3 Mos. 14: 9 (Därs.). Dragh tina skoor aff tina föter. 2 Mos. 3: 5 (Därs.). Han togh lokket af enne träkanna. Bureus Suml. 33 (c. 1600). Skiära håret aff sig. Rudbeckius Kon. reg. 154 (1615). Fendriken .. reef (fanan) aff Stången. N. Av. 24 Jan. 1656. (Iglarna) suga Blodet aff honom. Kiöping 97 (1667). Ryckte hon af hans finger .. Signetzringen, tog af honom .. Hufvudbonaden. Ehrenadler 298 (1723). Fröken .. / En vinge af kycklingen bröt. Lenngren 65 (1800). Odd .. lade alldrig af sig denna skjorta. Fryxell Ber. 1: 18 (1823). Skänka bort rocken af kroppen. Topelius Vint. I. 2: 119 (1867, 1880). Han kastade af sig tröjan. Rydberg Vap. 69 (1891). Skinnet gick af ansiktet. De Geer Minnen 1: 117 (1892). — oeg. om den, hvilken (förmågan att använda) en kroppsdel beröfvas genom dennas itudelande (jfr II 3 a γ). Bryta benet, nacken, ryggen (osv.) af sig, se BRYTA. (Han) hafwer skurit Strupen af sigh. N. Av. 17 April 1656. (†) (Den öfverdådige ryttaren) störte Halsen både aff sigh och Hästen. Kiöping 77 (1667).
β) om fråntagande, beröfvande. Truga l. narra ngt af ngn. Ingen tagher thet (mitt lif) aff migh. Joh. 10: 18 (NT 1526). Presterna stiäla aff affgudhomen silffuer och guld. Bar. 6: 9 (Bib. 1541). Tager gäst med våld af gästgifvare mat. BB 28: 9 (Lag 1734). (Jag) Dansar .. / Kransen af bruden. Wennerberg 3: 29 (1883). — jfr 5.
b) (†) om uteslutande, afsättande, uppsägande osv.: från, ur. Lät hans Kon. M. sättia honom aff sitt (dvs. hans) Kall och Ämbete. Tegel G. I:s hist. 1: 80 (1622); jfr Luk. 1: 52 (Bib. 1541). Lagha afsagd aff Hemmanet. Stiernhielm Fateb. B 3 a (1643). Staden .. war aff Tractaten vthlåten. N. Av. 31 Jan. 1656. — jfr: Taga ngn af daga, se DAG.
c) om rengörande, befrielse
α) för att beteckna den l. det, som renas l. befrias. Skudda stoftet af fötterna, skudda ngt af sig, se SKUDDA. Fiender .. kunde af halssen skaffas. RARP 7: 199 (1660). Dam och spånor af sig skölja. Nordenflycht QT 1746—47, s. 46. Denna skymf af våra vapen två. Wallin Vitt. 2: 293 (1805). Viska snön af min öfverrock. Lönnberg Cas. 96 (1882).
β) (†) för att beteckna det, hvarifrån ngn l. ngt renas, befrias l. räddas: från. Görom oss reena aff .. kötzsens .. besmittelse. 2 Kor. 7: 1 (NT 1526). (Rötter,) rensede .. af theres innerste .. kärner. B. Olavi 84 b (1578). — Gudh .., huilkin oss aff .. döödh frijat haffuer. 2 Kor. 1: 10 (NT 1526). Frelsz oss aff oondo. O. Petri Handb. B 1 b (1529). (Gud) hielper oss aff nödh och sorg. Ps. 1536, s. 27. Entledigas af .. (en) Eed. N. Av. 16 Okt. 1656. Du (Jesu) .. / Förlöser oss af syndens nöd. Ps. 24: 3 (1819); jfr Ps. 192: 3 (1695); jfr äfv. 2 Saml. 9: 157 (1569).
d) (†) om ett afhållande: från. The höllo honom aff sigh medh bössor och pijlar. Svart G. I:s kr. 23 (1561). The .. aff theras anslagh aldeles förjagades. Girs E. XIV:s hist. 52 (1630). (Han) vthstänger / Vårt Folck aff theras Winst. Rosenhane Klag. B 4 b (1658). Danmark af krijget .. dehorterat (dvs. afrådt). RARP 7: 189 (1660).
e) (†) om ett upphörande l. afstående: från, med. Bätra tich aff thine ondzsko. Apg. 8: 22 (NT 1526). Halt vp aff wrede. Ps. 1536, s. 34. Afflåta aff .. arbete. Pred. 2: 20 (Bib. 1541). Af stöld .. vända åter. Kolmodin Qv. sp. 1: 128 (1732). — ur, från. Jacob waknadhe vp aff sin sömpn. 1 Mos. 28: 16 (Bib. 1541). jfr 1 c β.
f) (†) om hvila från ngt: från. Gudh .. hwiladhe på siwnde daghenom aff all sijn werck. 1 Mos. 2: 2 (Bib. 1541). jfr: Är wåhrt folck ännu af förra nöd och uthståndne beswähr nog uppfriskat? A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 118 (c. 1669).
g) (†) om frånräknande (subtraktion): från. Tagh nu .. 70. år .. aff. 930. år. Rudbeckius 3 Pred. C 1 b (1622).
h) i uttr. ligga l. stå af sig, se LIGGA, STÅ.
5) för att beteckna den (l. det), af hvilken (l. hvilket) man erhåller l. söker (l. väntar l. förtjänar) att erhålla ngt; särsk. den (l. det), af hvilken (l. hvilket) man
a) begär, utbeder sig, fordrar, utkräfver ngt. Them som mykit giffuit är, aff honom wardher mykit vthkrafft. Luk. 12: 48 (NT 1526). Mö af hennes giftoman begära. GB 1: 1 (Lag 1734). Söke borgenär betalningen .. ut af gäldenären. HB 10: 10 (Därs.). Det är kraft och klarhet, / som Febus fordrar af de kransade. Tegnér 2: 208 (1820). Han begärde af henne anvisning om vägen. Almqvist Kap. 7 (1838). (†) Itt bedher iagh aff Herranom. Ps. 27: 4 (Bib. 1541).
b) önskar, (med hopp l. fruktan) väntar ngt. Önskandes af Gudh .. att .. RARP 2: 4 (1633). Af Din (Guds) hand vänte vi välsignelse och hjelp! Handb. 1811. s. 151. Hvad tiden väntat sig af dig och hoppats. Hagberg Shaksp. 3: 195 (1848). Af mig du intet har att frukta. Därs. 103. — Hvad vill ni af mig? Topelius Vint. I. 2: 139 (1867, 1880).
c) förtjänar (att erhålla) ngt. Det har jag ej förtjänat af honom. Af Konungen .. hade de intet godt förskylt. Girs J. III:s kr. 23 (1627). — jfr: Auktor .. väl förtjent af det Svenska Publikum. Leopold 5: 434 (1799).
d) erhåller ngt; särsk. den, af hvilken man
α) mottager, uppbär ngt. Til itt wårteekn tagher iach aff tich thenna ring. O. Petri Handb. B 4 b (1529; ur vigselformuläret). Tagh peningar aff migh för åkren. 1 Mos. 23: 13 (Bib. 1541). Konungen .. emot-togh Watnet, af sin .. bondes hand. Stiernhielm Arch. Dedik. D (1644). Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd är. Dens. Herc. 287 (1668). Vid bangårdarne inkasserades af dessa lustresande .. 138,500 francs. Renholm i SDS 1877, nr 126; jfr anm. i slutet af 5.
β) får ngt. (Jesus) fick aff gudh fadher ära och prijs. 2 Pet. 1: 17 (NT 1526). The Församlingar, som af .. förre Konungar, hafwa erhållit något särdeles Privilegium. Kyrkol. 127 (1686). Hafver någor af samma man fått flera lån. HB 9: 5 (Lag 1734). Then som fått af Rätten lof, at rättegångs saker drifva. RB 15: 9 (Därs.).
γ) ärfver, förvärfver, köper, löser, hyrer, lånar (osv.) ngt. (Jakob) köpte itt stycke åker aff Hemors .. barnom. 1 Mos. 33: 19 (Bib. 1541). Om någhor länar aff sin nästa. 2 Mos. 22: 14 (Därs.). Then art han (Cupido) hafwer, / Then har han ärft af Venus. Stiernhielm Cup. 12 (1649). Flera, som hvar af annan thet (skuldebrefvet) .. inlöst. UB 4: 3 (Lag 1734).
e) har ngt. Idhar kropp .. huilkin j haffuen aff gudhi. 1 Kor. 6: 19 (NT 1526). Påminna oss aff hwem wij Gåffworna haffwa. Rothovius 1 Pred. D 1 b (1623). Hafwa godt Witnesbörd af sin Kyrckioherde. Kyrkol. 208 (1686). Afgärda by .. hafver sina ägor .. af bolbyn. BB 19: 1 (Lag 1734). Sonen .. har det gudomliga lifvet .. af Fadern såsom en hans gåfva. Wikner Pred. 423 (1879). — särsk.
α) (†) med afs. på afkomma: med. Svart Är. 73 (1560). Pfalts-Grefven .. hade af Margareta .. tre Söner. Celsius G. I:s hist. 505 (1753, 1792). Leopold 6: 196 (1786). jfr: Katarina, Birgers dotter af Mechtild. Strinnholm Hist. 4: 504 (1852). äfv. med afs. på aflägsnare skyldskap. Kejsaren ägde tvänne Syster-Döttrar af Isabella och .. Christjern. Celsius G. I:s hist. 507 (1753, 1792). Därs. 54.
β) med afs. på sagesman (jfr f). Thenne .. (jämförelse) hafuer Jagh af Petr. Herigon. Stiernhielm Arch. I 1 b (1644). Sagans ord / har jag af honom. Tegnér 1: 155 (1822).
f) utforskar, hör, ser, lär, vet (osv.) ngt. Then tijdhen som han (Herodes) hadhe .. bespoort aff the wisa men. Mat. 2: 16 (NT 1526). (Sanningen,) huilka iach (Jesus) hört hafuer aff gudhi. Joh. 8: 40 (Därs.). Lärer aff mich. Mat. 11: 29 (Därs.). Hwadh wilt tu .. aff oss weta. 2 Mack. 7: 2 (Bib. 1541). Som wij see aff Jeremia. Rothovius 4 Pred. I 1 b (1645). — (numera bl. i Finl.) Fråga ngt af ngn. Petreius Beskr. 2: 167 (1614). Hertzberg Sak. Pyör. 4 (1886). — närmande sig till 9 a. Förnummith .. aff .. bref. G. I:s reg. 1: 98 (1523). Lär af hvad andra land .. erfarit! Tegnér 2: 115 (1811). Det veta vi af ett bref. Rydberg Vap. 333 (1891).
Anm. Vid pass. konstr. undvikes helst detta bruk af prep. af, enär eljest lätt förväxling med agenten kan inträda.
6) för att beteckna den källa l. det förråd, hvarur l. hvarifrån ngt tages l. hämtas.
a) i rent yttre mening. Wår fadher .. drack aff honom (brunnen). Joh. 4: 12 (NT 1526). Lät migh dricka .. watn aff tinne kruko. 1 Mos. 24: 17 (Bib. 1541). Äta aff allahanda trää. 1 Mos. 3: 1 (Därs.). jfr 1 b o. 15 h α.
b) med afs. på inkomst, ränta, vinst osv. af ngt. Ha, dra i(nkomst) af (ngt). Weste 1: 1266 (1807). Granris .., hvilket köxan .. hade sin lilla egna vinst af. Almqvist Grimst. 4 (1839). — utån verb. Afkomst af godset. UB 5: 5 (Lag 1734). Inkomst af kapital och arbete. SFS 1883, nr 51, s. 4. — jfr: (En lampa) sin spädsl och näring niuter af Olio. Stiernhielm Herc. 484 (1668).
c) med afs. på utdelning, utbetalning, skatt, böter osv. Dela med sig af ngt, se DELA. Aff samma träsel (dvs. gemensamma förråd) gaffz .. them hwariom som behooff gioordes. O. Petri Klost. A 3 a (1528). The måste gifwa stoor skatt och tull aff all theras förwärff. Rudbeckius Kon. reg. 60 (1615). Det som gäldes och görs af ens Jord, eller heman. Stiernhielm Fateb. A 4 b (1643). Morgongåfva skal tagas af mannens enskilta lott i boet. GB 9: 3 (Lag 1734). Betale .. böter af sitt egit gods. ÄB 9: 6 (Därs.). — utan verb. Brandstoden af hvarje hemman. BB 24: 6 (Lag 1734). — jfr: Gata lägges af oskifto mellan hvarje tomt i by. BB 1: 1 (Lag 1734).
d) med afs. på gagn l. skada, glädje l. sorg, ära l. skam osv., som man har l. får osv. af ngt (l. ngn). Han har heder af sitt arbete l. af sina barn. Hwadh gagn hadhen j tå aff thet, ther j nu blyiens widh? Rom. 6: 21 (Bib. 1541). Landet tager aff dem (dvs. dåliga handtverkare) skada. RARP 3: 168 (1641). Min Censor .. har bekymmer af mig. Dalin Arg. 2: 431 (1734, 1754). Ingen .. hade nånsin godt af honom (dvs. en girigbuk). Därs. 2: 293.
e) (†) med afs. på det, hvarur ngt uppläses: från, ur. Aff 1 eller 2 ark upläser (man) inlagor. Rudbeck Bref 1: 10 (1662). Af papperet .. föreläsa. 2 RARP I. 2: 58 (1720).
f) (†) med afs. på källa i mera andlig mening: ur, från. Reglor korteliga summerat aff gudz ordh. O. Petri Klost. A 3 a (1528). Flera exempel kan Predikanten af Skriftene införa. Handb. 1693, s. 154. Sådane ord äro främmande, och af något annat tungomål antagne. Ihre Föret. VII (1779). (Höjdbestämmelser,) hämtade .. af Hellströms karta. Agardh Stat. I. 2: 182 (1853). jfr: Tesse ord äre .. aff Dauidz psalmom. Mess. 1537, s. D 3 b. — utan verb. Een parabola aff Luce XV. Ps. 1536, s. 11 (öfverskrift). Texterna aff Gvdz ord. Rothovius 4 Pred. O 7 b (1645). — gm sammandragning: Predika aff (dvs. öfver text, hämtad ur) .. Gamble Testamentz Böcker. Rudbeckius Kon. reg. 16 (1614). Därs. 243 (1616).
g) med afs. på det (l. den), hvarifrån förebild, exempel, jämförelse, liknelse osv. hämtas. (Han) togh (i sitt tal) ett Simile (dvs. en bild, liknelse) aff kropsens ledamother. RARP V. 1: 8 (1652). Tag exempel af honom. Serenius 43 (1741). — jfr: Taga mått af ngn till en rock.
h) med afs. på grund för slutledning l. bevis. Draga slutsatser af ett förhållande. jfr 9 a.
Anm. Till 6 b o. c ansluter sig den distributiva användningen af prep. af för att beteckna beräkningsgrund för vinst (l. förlust) l. vid erläggande af skatt, böter osv.: för, för hvarje, på. (†) Hvilken som cronones ränta hade, han skulle hålla af 200 marcer ränta 3 karar. RA 1: 117 (1528). Man skattar .. 30. Daler aff een Åhm .. wijn. Schroderus Uss. G 3 a (1626). Böte een örtugh, af hwar örtugh han skyldigh är. Stiernhielm Fateb. F 2 a (1643). Räcknandess .. een knecht aff tijo Skatt- och Cronoböndher. RARP 7: 36 (1660). Niuten alle .. borgenärer lika rätt, och briste .. för them så af marck som af marck. HB 17: 16 (Lag 1734). jfr: (Vid utskrifning skall) hussbonden skaffa så månge dugelige karlar som åf hans Bönder gå skall. RARP 1: 94 (1629). — särsk. (nästan †) vid beräkning af procent. Fem aff hwart hundret (om ränta). Tegel G. I:s hist. 2: 85 (1622). Winsten 50. aff hundrade. Schroderus Uss. D 2 a (1626). Därs. E 3 a. För lånet .. niuta ränta sex af hundrade. JB 9: 7 (Lag 1734).
7) för att beteckna
a) härkomst, ursprung, upphof.
α) från fader l. moder. Christus .. aff fadren är vprunnen. Ps. 1536, s. 71; jfr Ps. 50: 1 (1819). The, som af samma moder äro. ÄB 3: 3 (Lag 1734). Komma the alle af samma fader eller moder. Därs. 3: 2. — närmande sig till 10 a: Född af ngn, se FÖDA, v. — jfr: Hafva barn af något föregående äktenskap. Handb. 1811, s. 123.
β) härstamning i vidsträcktare bet. Jagh .. är aff gamla Konungar kommen. Es. 19: 11 (Bib. 1541). Tage .. then arfvet, som är af närmare stamfader med then döda. ÄB 3: 11 (Lag 1734). Han kommer af god familj. Björkman 590 (1889). — särsk. Vara af en släkt osv. (numera ofta fattadt ss. tillhörande 19). Aff hwadh slecht äst tu? Tob. 5: 16 (Bib. 1541). J aff Israels hws. Hes. 11: 5 (Därs.). Tu är af ädlare Blod. Stiernhielm Herc. 131 (1668). (Jag) är .. af Konglig stam. Franzén Skald. 2: 155 (c. 1794). — (nästan †) från. Den släkt, som han härstammar af. Rudenschöld Præs. i VetA 1772, s. 13. En .. far, som led från led / Af bara bönder sina anor leder. Wallin Vitt. 2: 69 (1821).
γ) ursprung, upphof i allm. Vara af ondo, se OND. Braskande leffuerne, thet är icke aff fadhren, vtan aff werldenne. 1 Joh. 2: 16 (NT 1526). Then ther gör synd, han är aff dieffuulen. Därs. 3: 8. Thet man nw kallar gudz tienest, är .. vpkommet aff menniskios funder. O. Petri Guds ord D 3 b (1528). Aff ioord äst tu kommen. Dens. Handb. F 3 b (1529); jfr Handb. 1811, s. 130. (Anmärkningen) härflyter af öfvertygelse. Rosenstein 1: 5 (1780). Sångens gåfva .. är af dig (Gud). Rydberg Vap. 12 (1891). Föda af sig, afla af sig, se dessa verb. (†) Kräkandes diwr som watnet aff sigh gör. 1 Mos. 1: 21 (Bib. 1541).
b) födelseort, hemort, hemvist osv.
α) (†) i allm.: från. Joseph bördugh aff then stadhen Arimatia. Mark. 15: 43 (NT 1526). 2 bönder af Sefvede (härad). RA 1: 217 (1537). Fisk aff salta siön .. fisk aff älff. Var. rer. 55 (1538). Jesus aff Nazareth. Mark. 10(”9”): 47 (Bib. 1541). Wij aff thetta Rijket. Schroderus Uss. E 3 b (1626). Hafva de kallat sig til hielp .. them af Crotona. Ehrenadler 391 (1723). Du trogne man af Wales (Welshman)! Hagberg Shaksp. 3: 54 (1848).
β) om furstliga personer (i vissa fall växlande med i; se d. o.). Kongen aff danmarch. G. I:s reg. 1: 3 (1521). Drotningen aff södherlanden. Mat. 12: 42 (NT 1526). Hertigh Albrecht aff Mechelborgh. Tegel G. I:s hist. 2: 60 (1622). Fredric Adolph, .. Hertig af Östergöthland. Hofcal. 1773, s. 28. En ung Förste af .. riket Tripoli. Atterbom FB 181 (1818). jfr: Bisp hans (Brask) aff Linköping. G. I:s reg. 6: 217 (1529). — jfr äfv.: O Herre gud aff himmelrijck. Ps. 1536, s. 46. Gudh aff himmelen. Dan. 2: 19 (Bib. 1541).
γ) i adelsnamn för att beteckna stamgodset. Lillier af Ökna, Lillier af Aspenäs. RARP 4: 58 (1647). Friherre Gustaf Horn af Kankas. 2 RARP 2: 7 (1723). — häraf o. under inflytande af t. o. fr. [jfr t. von, fr. de] Georg Herman Trolle, Nobil(iterad) af Trolle .. Schoutbynacht 1758; Adlad s. å. Anrep Ättart. 4: 423. Johan Kléen, Nobil. af Kleen .. Adlad 1858. Därs. 2: 437. Adliga ätten af Hellen, .. som i Finland adlades 1881. Wasastjerna Ättart. Suppl. 187.
δ) [jfr t. von, fr. de] (mindre br.) för att beteckna ort (l. föremål), hvaraf ngn vunnit sin ryktbarhet. Jungfrun af Orleans. äfv. i adelsnamnet Palander af Vega (fartyg). NF 12: 586 (1888) [bildadt i likhet med sådana uttr. som Davout .., hertig af Auerstädt och furste af Eckmühl. NF 3: 960 (1879)]
c) klass (stundom närmande sig till 15 l. 19). En man l. männen af folket. Student(erna) af Stockholms nation (l. landskap). The goda men .. aff radit. G. I:s reg. 2: 91 (1525). Gode Men aff Krijgzbefehlett .. gode Men af Borgerskapett. A. Oxenstierna Skr. 1: 7 (1605). De af den förste Ordning (klassen på riddarhuset). RARP 1: 8 (1626). Eder .. aff Ridderskapet och Adelen. Därs. 11 (1626). Wåre trogne Undersåtare af Wårt Råd. Kyrkol. 143 (1686). De voro mäst alle af Marii parti. Dalin Mont. 81 (1755). — Hit torde lämpligast föras följande, hufvudsakligen efter utländska mönster bildade uttr. (jfr dock 14, 15, 19):
α) Af sanchte Bänchtz .. orden (dvs. Benediktinorden) ähr (Ansgarius). Messenius Christm. 215 (c. 1616). Riddare af Tempelherreorden l. af Tyska orden. — Riddare l. kommendör (jfr ledamot) af Nordstjärneorden. äfv. Riddare af Gyllene skinnet o. d. (jfr Tegel G. I:s hist. 2: 72 (1622) osv.), där man, åtm. numera, torde åsyfta ordenstecknet. jfr äfv.: Riddare af nålen (skämt. om skräddare) o. d.
β) i militära titlar (numera vanl. vid, i). General-Major af cavallerijt. RP 5: 85 (1635). Öfwerste af guardie. RARP 8: 227 (1660). Capitein Glandsberg af Fortification. Nordberg 1: 865 (1740). Korporalen af drabanterne. Crusenstolpe Mor. 1: 280 (1840). Rysk General af Infanteriet. Sv. statskal. 1893, afd. 745.
γ) (föga br.) oeg., närmande sig 19. Männen af svärdet. Strinnholm Hist. 3: 716 (1848). (Biskoparna) eller andra män af kyrkan. Därs. 5: regist. 145 (1854). ”Literatören”, ”mannen af pressen”. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 525. På liknande sätt har man antagligen fattat: Af vapen (dvs. väpnare) HSH 4: 184 (1567) [fsv. (sven) a l. af vapn. se Söderwall Ordb. o. H. Hildebrand Sv. medelt. 2: 209] — Hit torde ock kunna föras åtskilliga, närmast på eng.-keltisk inflytelse beroende uttr., som förekomma i öfv. af Ossians sånger o. i dikter, hvilka påverkats af dessa. Torcul af hafven och kumlen. Arfwidsson Oisian 1: 122 (1842). Starno af skeppen. Därs. 124. Rurmar af tonerna. Runeberg 1: 392 (1844, 1851).
B)
8) för att beteckna
a) ämne, beståndsdelar. Kärill .. aff kopar. Upp. 18: 12 (NT 1526). Kaka bakat aff ostmiöl och hanigh. Var. rer. 29 (1538). Göra itt bord aff furoträä. 2 Mos. 25: 23 (Bib. 1541). Thes beletes hoffuudh war aff klart gull. Dan. 2: 32 (Därs.). (Salen) var timrad af kärnfur. Tegnér 1: 15 (1825). — Den Spanska Armada .. bestod af 118 .. Skepp. Chapman Præs. i VetA 1770, s. 5. En man af .. kött och blod. Crusenstolpe Mor. 5: 226 (1843).
b) förändring, utveckling, öfvergång. (Jesus) hadhe giordt wijn aff watn. Joh. 4: 46 (NT 1526). Af Swärd är' smidde Rist och Plogar. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651). Af en klook / Man, gör' (dvs. göra) en Narr, en älskogs took. Dens. Harm. 51 (1659, 1668). Af känslor blefvo toner, / Och af toner blefvo tankar. Stagnelius 2: 671 (c. 1820). Mången gör en dygd af nödvändigheten. Kindblad (1867). (†) Gudh .. hadhe .. giordt honom aff (dvs. från) en fääheerdha til en konung. O. Petri Män. fall M 8 b (1526). Stiernhielm Cup. 2 (1649). Några .. äro wordne aff (dvs. från att vara) hwijta så swarta nästan som en Murian. Rudbeck Atl. 1: 23 (1679). Samma Man .. af en Jätte blifver en dvärg. Tessin Bref 2: 14 (1756). — särsk. (ännu br.) Det blef något (l. ingenting) af (i allm. betonadt) den unge mannen. Hwadh skal iagh giöra aff tigh Ephraim? Hos. 11: 8 (Bib. 1541). Lät lära tigh wijsheet jfrå vngdomen, så warder en wijs man aff tigh. Syr. 6: 18 (Därs.). Hwad blifwer af wår Siäl ..? Stiernhielm Herc. 377 (1668). Hvad blir af detta? .. / Hur slutas väl det här? Hagberg Shaksp. 7: 270 (1849). — Till denna anv. sluta sig sådana uttr. som: Hvar har du gjort af boken? Hvar har du gjort af dina penningar? jfr II 1 b.
Anm. Utveckladt ur bet. 8 är bruket af prep. af i uttr., som betyda håna, förakta l. prisa, hedra. Göra narr (eg.: en narr) af ngn, se NARR. Göra spektakel af ngn. The giorde spee aff honom. Mat. 9: 24 (NT 1526). (Svenskan förakta vi, men) fijre .. och göre stoor höghtidh aff Frantzösk. Stiernhielm Fateb. Föret. (1643). Göra sig en .. ära af, at .. Dalin Arg. 1: 8 (1733, 1754). (Han) gjorde .. ingen affär af sig. Beskow Lefnadsm. 122 (1870). Göra mycket .. af = prisa. Schulthess 559 (1885). (†) Hon .. leek gör af oss, wårt Rijke förachtar. Stiernhielm Cup. 3 (1649). Giör någor föracht af then almänna Gudstiensten. MB 3: 3 (Lag 1734).
C)
9) för att beteckna orsak l. grund l. anledning,
a) då följden är en insikt l. ett vetande. Veta ngt af erfarenhet. Aff fructenne kenner man träädh. Mat. 12: 33 (NT 1526). Af Evangeliske historien är (det) oss witterligit. Handb. 1693, s. 155. Man ser af dessa skäl. Weste (1807). jfr 5 f. — med öfvergång till b β: Pröfve .. Domaren af tid och omständigheter, om .. MB 20: 5 (Lag 1734). At raisonnera eller at sluta et af annat, thet obekanta af thet, som redan är bekant. Rydelius Förn. 159 (1737). Att döma .. af hans uttal är han utländing. Schulthess 312 (1885). jfr 6 h. — (†) på grund af, genom. Aff högt forstond besinna kunne. G. I:s reg. 10: 58 (1535). Wij som nw aff troonne kenne tich. Mess. 1537, s. D 4 b.
b) då följden är en handling l. verksamhet l. en (vanl. i ngn mån af viljan beroende) sinnesrörelse l. sinnesförfattning. Af hvad orsak gör du detta? Af hvilken anledning är du bedröfvad? I dyl. fall angifver af
α) den inre (vanl. omedelbart verkande) orsaken, driffjädern l. bevekelsegrunden, som kan vara
α') en sinnesrörelse l. sinnesbeskaffenhet o. d. The .. ropadhe aff reddogha. Mat. 14: 26 (NT 1526). Gudh .. som aff thin obegripeligha godheet haffuer all ting skapat. O. Petri Handb. B 4 b (1529). Stöter han honom aff haat, .. eller slåår honom aff owenskap. 4 Mos. 35: 20, 21 (Bib. 1541). Kiärleks-Guden .. greet af harm. Ehrenadler 277 (1723). Hela Hofvet klappade händerna af glädje. Dalin Vitt. 3: 337 (c. 1753). De Romare voro äregirige af högfärd; men Carthaginenserne af snålhet. Dens. Mont. 24 (1755). Sluta — af nåd! Almqvist Drottn. j. 117 (1834) [jfr fr. de grâce]. Vi äre förlägne af rädsla att förgå oss, således antingen af stolthet eller fåfänga. Rydqvist Resa 61 (1838). Rop af glädje. Wirsén Sång o. bild. 27 (1884). — Af swaghet fela. Sahlstedt Hof-art. 200 (1720). Begår .. fel .. af oförstånd. SB 4: 2 (Lag 1734). Rana / af gammal vana / dem (skeppen) håller qvar. Tegnér 1: 96 (1825).
β') ngt, som förbinder l. förpliktar. Hafwe wj .. aff hörsam Plichtt beiakat .. att En vttskrifningh .. må holles. RARP 1: 191 (1632). Förlåten af gammal vänskap .. Atterbom Minnen 627 (1819).
γ') vilja. Monge .. vndanholla sigh tiensten .. aff egen willie och eget godtyckio. RARP 3: 264 (1642). At thet testamente tå var gjordt .. af fri vilja. ÄB 16: 1 (Lag 1734). Hvar som i såramål något giör med våda, och ej af upsåt, och med vilja. MB 38: 1 (Därs.). Min brud tar jag / af eget val. Tegnér 1: 132 (1822). jfr: Han kom hit af egen drift.
δ') en tankeakt l. förståndsgrund. Han gjorde det af beräkning. — (föga br.) på grund af. Af huilken betrachtelse .. Pythagoras .. är vthbrusten til at säija. Deus est numerus. Stiernhielm Arch. Dedik. A 2 a (1644). i pass. Aff dhenne consideration blef .. alt cavalleriet .. uthfördt. A. Oxenstierna Skr. 1: 114 (1627). — jfr (fullt br.): Han gjorde det af misstag.
β) den yttre (medelbart verkande) orsaken, sakförhållandet, hvarpå subjektet stöder l. beropar sig l. hvaraf det bevekes l. ledes.
α') i allm.: på grund af, i följd af, med anledning af. Nämna ngt (liksom) af en händelse. — (numera föga br.) Han kom aff Andans tilskyndelse j Templet. Luk. 2: 27 (Bib. 1541). På ded .. man icke .. aff nöd och medelslöshet slepper saken. RARP 2: 147 (1634). i pass. Vi Göstaff, af Gudz nadt (dvs. nåd) utvaldt til Sveriges .. konungh. RA 1: 8 (1523); jfr c. Aff M(agister) Laurentij tilskyndan bleff .. M. Oleff satt till Scholemestare. Svart G. I:s kr. 92 (1561). (†) Aff theres exempell giorde .. monge .. thet samma. Svart G. I:s kr. 158 (1561). Aff hwilkens befallning han .. wore .. kommen. Girs G. I:s hist. 224 (1630). Af tillfället (dvs. På tal härom) må jag ock mäd någre ord nämna om våre hedniske Runestenar. Tiällmann Gr. 18 (1696); jfr Nordberg 1: 917 (1740). i pass. Herr Thure .. bleff af sin Moders .. månge Tårar och Knäfall benådat. Girs G. I:s hist. 115 (1630). jfr: Leigden .. wart .. icke .. föreläsen .. aff theras försummelse skul. Tegel G. I:s hist. 2: 39 (1622). Aff förundran skull. Rel. cur. 300 (1682).
β') vid berömma sig, rosa sig, förhäfva sig, skryta (se d. o.) samt (numera mindre br.) vid prisa sig, öfvermodig, glädjas, glad, lycklig, tacksam, förundrad, förtörnad (se d. o.) m. fl.: öfver, för .. skull. Tu som berömer tigh aff laghen. Rom. 2: 23 (NT 1526). Af sin förtjenst, o yngling, blir ej menskan stolt, / men endast af sin lycka. Tegnér 1: 145 (1822). Glad af gåfvan. Sander Ar. 26 (1877). — (†) vid prisa, värdera, frukta. The prisade gamble Her Steen Sture aff stora dygder. Svart G. I:s kr. 80 (1561). Iagh bär stoor fahra (dvs. rädes) / Af thet taal, iagh hörer. Asteropherus 25 (1609). i páss. Folck skal af förstånd och eij af titul skattas. Spegel Sal. 1 (1711). Han .. berömmes af sin tapperhet. Mörk Th. 2: 101 (1752). jfr: Det af hundrade Portar namnkunnige Thebe. Ehrenadler 46 (1723). (Ön) Lesbos, .. ryktbar .. af skaldinnan Sappho. Tranér 166 (1833). jfr c.
γ') (nästan †) vid kalla, benämna o. d.: efter. H(err) Axell skulle kalla sigh af sijn Fädernes Gårdh Löfstad. RARP 4: 59 (1647). jfr: Dauid boodde på borghenne, ther aff kallar man henne Dauidz stadh. 1 Krön. 11 (”12”): 7 (Bib. 1541). i pass. Uproret .. kallades Dackefeigden, aff Nils Dacke. Girs G. I:s hist. 184 (1630). Hvita Brigaden, så kallad af sina fanor. Fryxell Ber. 6: 185 (1833). jfr: (ännu br.) Then som nampn haffuer aff Christo. O. Petri Underv. A 1 b (1526). Fryxell Ber. 1: 3 (1823). jfr 5 e.
Anm. Se anm. vid slutet af 5.
c) då följden är en händelse l. ett tillstånd (som inträder l. har inträdt) l. ett förhållande l. en beskaffenhet. Blek(na) l. darra(nde) af förskräckelse. Röd l. rodna af blygsel l. af glädje. Dö af sorg l. af skrämsel. Ögonen gnistra af kärlek och harm. Bellman 3: 44 (1790). jfr b α α'. — Somna af opium. Må väl af hafresoppa. Dö af vattensot. Skälfva(nde) l. stel(na) af köld. Swarte aff röken. Bar. 6: 20 (Bib. 1541). Galne wordne aff wijn. Es. 28: 7 (Därs.). The som medh kepp gå aff stoor ålder. Sak. 8: 4 (Därs.). Aff Gudz nådh är iagh thet iagh är. 1 Kor. 15: 10 (Därs.). Han här aff tröttheet soff. P. Erici 1: 150 b (1582). Thet ytterste Fnaset (på muskaterna) spricker aff Soolen. Kiöping 127 (1667). På sidorna .. (om forsen) var brant och högt, af det (dvs. däraf att) forsen frätit det mofulla landet. Linné Ungd. 2: 351 (1734). Vattudrag af köld och frost obrukbara. Lagerbring Hist. 1: 59 (1784). (Hon) gick med fötterna in, / Af födsel och ohindrad vana. Lenngren 95 (1798). Af gikt sängliggande. Fryxell Ber. 6: 422 (1833). — i förb. med abstr. sbst., som betecknar handling l. verksamhet l. händelse. Han omkom af vådlig händelse. Af mycket taall hafuom wij törst. Messenius Christm. 259 (c. 1616). Gostaff Adolph .., Sweriges Konung .. Vthaff Arff som ock aff Waal. P. J. Rudbeckius A 4 a (1624). När .. (husen) af Prestens vanrycht förfalla. BB 26: 2 (Lag 1734). Af oloflig beblandelse .. hafvande. MB 16: 1 (Därs.). Du är trött af dagens strider. Wennerberg 2: 173 (1850, 1882). (†) Thet är oss .. aff een olycko på kommet. 1 Sam. 6: 9 (Bib. 1541). Moste han .. aff itt fall sigh på een hesta båår föra låta. 2 Mack. 9: 8 (Därs.). — jfr: Pockor af Löösachtigheet. Kyrkol. 94 (1686). — särsk.
α) närmande sig till 10 g. (Vi) worom aff naturen wredzsens barn. Ef. 2: 1 (NT 1526). Af naturen vanför. GB 13: 8 (Lag 1734). Evangelii löften .. måste af sin natur vara (villkorliga). Ödmann Anv. t. skrift. 57 (1823). — Her görs ey behooff beswäria saltet .., för ty thet är aff sin skapelse gudz reena creatwr. O. Petri Handb. A 4 b (1529).
β) (företrädesvis i poetiskt språkbruk) närmande sig till 11. Brinna af nit l. otålighet. Glimmande aff fagerlek. Stiernhielm Fateb. Föret. (1643). Skimra jord och himmel / Af sin första glans? Atterbom Minnen 603 (1819). — Kir glemmar aff sköldar. Es. 22: 6 (Bib. 1541). Stugan af nympher prålar. Bellman 3: 43 (1790). Käftarne gröna af galla. Därs. 59 (1790). Väl skuren frack, af guld och tofsar grann. Leopold 2: 280 (1800). Hofvarna blanka af jernskor. Tegnér 1: 15 (1825). Rönnen .. stod röd af bär. Topelius Vårt land 3 (1875, 1890). — Blad .. klibbiga af en .. saft. Sandahl i NF 12: 1293 (1888). Spräcklig af grått, svart och gult. Leche Därs. 16: 1268 (1892). — jfr: Lukta l. smaka af ngt (se dessa verb).
γ) (nästan †) närmande sig till 12: genom. Landskapet .. war thet starkasta .. (i) heela America .. aff lägligheet och fastheet. Schroderus Uss. K 2 a (1626). Eken .., nu uti toppen bortvissnad och af sina torra grenar ohyggelig. Höpken 1: 240 (1771). All catechetisering bör företagas såsom en helig förrättning, helig af sitt ämne, helig af sitt föremål. Ödmann Anv. t. skrift. 49 (1823).
10) för att beteckna den (l. det), från hvilken (l. hvilket) en verkan utgår (dvs. för att bilda agenten i pass. konstr. o. med den jämförliga uttr.).
a) vid pass. verb; agenten kan vara
α) en lefvande varelse l. en sammanfattning af lefvande varelser l. ett ss. person tänkt föremål. Aff herrenom är thetta giordt. Mark. 12: 11 (NT 1526). Du fägnas och ähras af allom. Stiernhielm Herc. 320 (1668). (Flättia) är myckit afhållen af mäste wår Vngdom. Därs. 38. Varder fä sargadt af fä. BB 22. 7 (Lag 1734). Then husesyn skal .. af Rätten pröfvas. Därs. 27: 2. Ju mer du granskar andra, ju mer granskas du af dem. Franzén Pred. 2: 130 (1842). Det var .. illa gjordt af honom. Hagberg Shaksp. 12: 357 (1851). — särsk. i boktitlar. (G. I:s) Historia .. sammandragen och beskreffuen, aff Erich Jörensson (1622). Svea rikes historia .. författad af Olof Dalin (1747). äfv. utan verb (numera det vanliga). Qvinligit Tankespel För Åhr 1745. Af Hedvig Charlotta Nordenflycht. jfr 16 a.
β) ett sakord (utan tydlig personifikation). Träffas af blixten. Öfverkörd och krossad af ett bantåg. Förtyngd aff swår sömpn. Apg. 20: 9 (NT 1526). När en är brender aff eeld. B. Olavi 139 a (1578). Aff dödhen bortrycht. RARP 2: 143 (1634). Hindrad af Konungens tienst, eller siukdom. HB 18: 7 (Lag 1734). Vi måste lemna allt, och sjelfve lemnas af allt. Wallin Rel. 1: 135 (1818, 1825). Sinnena uppskrämdes af dessa rykten. Malmström Hist. 3: 147 (1870). Slottet omgafs af kala backsluttningar. Wennerberg 2: XIV (1882). Jern frätes af rost. Hahnsson (1884). — jfr: Så länge .. Plantan .. af otijdig köld och heta blifuer oförkränckt. Stiernhielm Arch. Dedik. B 1 a (1644). — jfr 9 c.
b) då pass. ersättes af låta (jfr d. o.) med inf. af tr. verb o. ack.-obj.
α) (numera mest i talspr.) när obj. är refl. pron. Låt icke narra dig af honom! När j söken honom (Herren), läter han sigh aff idher finna. 2 Krön. 15: 2 (Bib. 1541). Dygd .. sig låter af ingo förfära. Stiernhielm Herc. 405 (1668). Hjertat låter sig lätt förleda till egenkärlek af ett inbilladt företräde. Ödmann Anv. t. skrift. 47 (1823).
β) (†) när obj. är annat ord. Låte .. syna såren af them, som thet förstå. MB 39: 1 (Lag 1734).
c) vid vissa intr. verb samt andra uttr., som till bet. närma sig pass. af tr. verb.
α) (†) i allm.: genom. Himblane åff elden förgående wardha. 2 Pet. 3: 12 (NT 1526). Förstar som David .. äre aff Qwinfolk bleffne til Narrar. P. J. Rudbeckius B 6 a (1624). Kommer eld lös af gäst eller vägfarande. BB 24: 3 (Lag 1734). — särsk.
β) (nästan †) vid ske, hända o. d. Skal them thet wedherfaras aff minom fadher. Mat. 18: 19 (NT 1526). The godha gerningar som skee aff closterfolk. O. Petri Sakr. Föret. 1 (1528). Man .. gifwe ther på acht, / .. Hwad mig och andr' af tig (Astrild) är händt. Stiernhielm Harm. 32 (1659, 1668). Muntelig stemning .. bör ske .. af Rättens tienare. RB 11: 7 (Lag 1734). Menar någor, at honom vid utmätningen förnär skedt af .. Betiente. UB 9: 6 (Därs.).
γ) vid lida o. tåla. Han får tåla l. lida mycket af sina barn. Sammalunda skal och menniskiones son lidha aff them. Mat. 17: 12 (NT 1526). Ther man lider mehn af annan. RB 25: 17 (Lag 1734). Besvär och last, som granne af annan tola bör. Därs. 10: 20. jfr 5 d, 6 d.
d) (†) vid adj., som närma sig bet. af p. pf. Medh så mycken ähre, som aff oss alle kunde möijeligit wara. Svart Är. 86 (1560). Är them (grekerna) aff Turcken intet lofligit Studera. Rudbeckius Kon. reg. 234 (1615). Viljandes .. vara bekant af Under-Officerarne .., hvilka dock intet kändes vid honom. HSH 2: 279 (1743). Den af dem (hedningarna) obekante Guden. Tessin Bref 2: 106 (1756). Ett spel .. brukligt af fruntimmer. Palmblad Fornk. 1: 125 (1843). — jfr: (nästan †) Rebecca wort haffuandhes .. aff Isaac. Rom. 9: 10 (NT 1526); jfr 5 e α, 7 a γ.
e) vid adj. i neutr. i vissa uttr., där ett pass. part. kan underförstås. Det är icke rätt af dig. Det är intet vackert af dig at tala så. Serenius (1734, under for). Det var ädelt af honom. Tegnér 2: 214 (1829).
f) vid vbalsbst. med pass. bet. Arbetets pröfning af sakkunniga. Konstantinopels eröfring af turkarna. Ingen förklarning aff androm behöfwes. Ups. möt. B 1 a (1593). Under kroppens plåga af Satan, plägar (Gud) bewara menniskiones siäl. Emporagrius i KOF II. 2: 166 (c. 1655). Om dråp och annan miszgierning af öfvermaga. MB 31 Öfverskr. (Lag 1734). Vid hans (Jesu) döpelse af Johannes. Franzén Pred. 2: 190 (1842). jfr 16 a δ.
g) i uttr. af sig (mig osv.) själf, sig själf lämnad, af egen kraft l. ingifvelse, utan ngn annans åtgörande. jfr 9, 11 a. Sonnen kan intit göra aff sigh sielff. Joh. 5: 19 (NT 1526). Sägher tu thet aff tigh sielffuom eller haffua andre sagt tigh thet om mich? Därs. 18: 34. Kunnen j tå see och weta aff idher sielff, at sommaren är när. Luk. 21: 30 (Bib. 1541). Jernporten .. öpnadhes them aff sigh sielff. Apg. 12: 10 (Därs.). (Han skulle) såsom af sig sielf låta märkia att Ridderskapet wille .. RARP 4: 334 (1650). Rundt omkring bär jorden af sig sjelf / en osådd skörd. Tegnér 1: 48 (1825). (Sysslan) går som af sig sjelf. Hagberg Shaksp. 11: 340 (1851). — särsk. Falla af sig själf(t), se FALLA.
11) för att beteckna
a) medel. Lefva af kött, af sitt arbete. Then retferdughe skall leffua aff troone. Rom. 1: 17 (NT 1526). Iach .. må .. / mich aff mitt egit nära. Ps. 1536, s. 92. Warda mättadhe aff brödh. 2 Mos. 16: 12 (Bib. 1541). Vij (professorer) skulle lefva aff collegier. Rudbeck Bref 1: 60 (1670). Du, som dig berusar / Af tonerna. B. E. Malmström 6: 73 (1845). Jag har lefvat af dina tankar. Rydberg Vap. 221 (1891). — Bestå af egne krafter. 2 RARP 3: 343 (1723). Jag tror att jag icke, af mitt eget förnuft, eller kraft, kan tro. Lindblom Kat. 16 (1811). — genom. (hvard.) Han har förstört sin röst af bara skrikande. Schulthess (1885). — med. Templet var .. öfverdragit af Marmor. Ehrenadler 368 (1723). (Grafstugorna) äro .. täckta af jord. Nilsson Ur. 1: 112 (1839, 1866). Höjderna .. stodo öfversållade af .. landtgårdar. Rydberg Sägn. 2 (1874, 1884). bildl. Öfverhopad af arbete. Han öfverhopades af ära. Dalin Mont. 85 (1755). jfr 10 a β. — (†) Tiänster, som allena af infödde svenske .. böra besättias. RF 1660, § 12. 2 RARP 3: 272 (1723). — särsk.
α) (†) vid verb, som betyda börja l. sluta: med. Wij slute (predikan) aff .. Dawidz 1. Psalm. Rudbeckius Kon. reg. 356 (1618). Ordet .. begynnas aff een Vocali. Arvidi 116 (1651). B .. begynnes af läpparnes sammantryckiande. Salberg 31 (1696). jfr 2 b.
β) (†) närmande sig 6: med, medelst. Görer idher wener aff (öfv. 1883: medelst) then oretta Mammon. Luk. 16: 9 (Bib. 1541). Haffuer iagh Gudhi tiänt, / Aff thet godha, han migh haffuer länt. Tob. com. C 2 a (1550). jfr (ännu br.) Betjäna l. begagna sig af ngt; se dessa verb. — (†) med, genom, ur. Bewijsa thet af Gudz ord. Laurelius i KOF II. 1: 116 (1659). Af Gudz Ord trösta (lifdömda). Kyrkol. 111 (1686). Chymien läres bätre af praxi .. än af blotta böker. Rydelius Förn. 38 (1737); jfr 5 f.
b) sätt. Skrika af alla krafter. Af all makt. Tu skalt elska .. Gudh aff alt titt hierta, och aff allo tinne siäl, och aff all tin hogh, och aff allo tinne macht. Mark. 12: 30 (Bib. 1541). jfr 1 b β, c α. — Et land som öfverflödar af säd. Sahlstedt 716 (1773). Gatan hvimlade af menniskor. Rydberg Ath. 61 (1859, 1866). jfr 9 c β, 21 a. — (†) med. Krabbe .., then ther aff synnerligh behendigheet offta förraskade (dvs. öfverrumplade) Fienden. Girs G. I:s hist. 27 (1630). Ridderskapet och Adelen .. aff enhälligh stemma conclamiteradhe (dvs. ropade), och sadhe. RARP V. 2: 188 (1655). Dhetta säyes .. aff Skämpt eller aff Spee. Rel. cur. 219 (1682).
D)
12) för att beteckna det, med afs. hvarpå ett förh. eger rum; af åtföljes
a) af sbst.: i anseende till (med hänseende till), till, i. Uttrycket kan förbindas
α) (†) med sbst. Hon haffuer icke sin lijke / Aff skönheet. Messenius Sign. 44 (1612). Af börd war han en Jude. Spegel Pass. 462 (c. 1680).
β) (nästan †) med adj. Jach är miller och ödhmiwk aff hiertat (ταπεινὸς τῇ καρδίᾳ). Mat. 11: 29 (NT 1526). Andre brodren .. som äldre var aff årom. Ps. 1536, s. 12. Ädel af ätt. Stiernhielm Herc. 283 (1668). Spinnelen af sin kropp är liten; och ingen af anseend. Dens. Öfv. II (1668). Hård aff sinne. Lucidor Vitt. 345 (1674). Svarta af färgen. Eneman 1: 207 (1712). Hög af börd. Hagberg Shaksp. 11: 232 (1851).
b) (numera nästan blott i den lättare stilen) af refl. pron. (l. af 1 l. 2 personens pron., tillbakasyftande på satsens subj.). Uttrycket står i förb. med ett adj., som betecknar grundlynne l. naturlig art o. beskaffenhet hos en person l. öfver hufvud en lefvande varelse. Wara Yhr och stolt af sigh. N. Av. 23 Juli 1657. Kall är Hon (min käresta) af sig sielf. Stiernhielm Öfv. I (1668). Vara sorgsen af sig. Livijn 1: 172 (1817). Jag är just icke rädd af mig. Rydberg Vap. 51 (1891). Bekväm af sig. Därs. 92. Råttorna .. lära vara temligen impertinenta af sig. VL 1892, nr 280.
13) för att beteckna det, hvarom fråga är l. hvarom talas. särsk.
a) (†) vid uttr., som betyda säga l. skrifva o. d.: om, angående. Seyes mykit aff hans stora werk och mandom. O. Petri Kr. 25 (1540). Kan man ännu här til af ingen bättring skrifwa. N. Av. 25 Dec. 1656. Af din vård om Birgers stad / Minnet i sin dagbok skrifver / Ett af sina skönsta blad. Wallin Vitt. 2: 148 (1830). jfr: Drotning Helena .. / Aff hwilken går fast wijda sägn. P. J. Rudbeckius C 1 a (1624). En Book af Menniskiones Slächt. J. Peringskiöld (1713, boktitel).
b) i uttr. höra af, veta af (numera fattas af vanl. som ett med verbet omedelbart förbundet adv.; jfr AFHÖRA, AFVETA).
α) Jag har icke hört af (vanl. betonadt) min bror på länge. — (†) om. Hwi hörer iach sådant aff tigh? Luk. 16: 2 (NT 1526). Att uthi Pryssen af ingen verfning höres. Gustaf ii Adolf i Oxenst. brefv. 1: 93 (1616).
β) Jag vill icke veta af (betonadt) saken. Somlighe weta intit aff gudhi. 1 Kor. 15: 34 (NT 1526). Aff någott förräderij .. veet jag .. icke. A. Oxenstierna Skr. 1: 7 (1605). Fäster man sig tvänne, som ej veta af hvars annars fästning. ÄB 8: 3 (Lag 1734). Vet ni af dessa skatter? Hagberg Shaksp. 5: 312 (1848). Ej af något ondt du vet. C. G. Strandberg 159 (c. 1860). — jfr: (†) At menigheten af Demetrio fik ingen kunskap. Petreius Beskr. 2: 147 (1614). Fast alle Folck i Werlden lefve i mörker och blindheet aff deres Vrsprung. Stiernhielm Fateb. Föret. (1643).
c) i uttr. Hålla af ngn l. ngt (numera är af betonadt o. fattas vanl. som ett med verbet omedelbart förbundet adv.); se HÅLLA, AFHÅLLEN.
d) (†) för. Gör rekenskap aff titt Fögderij. Luk. 16: 2 (Bib. 1541).
E)
14) för att, med ett sbst. i obest. form, beteckna det slag, hvaraf en myckenhet l. en art angifves (med följ. sbst. motsv. gen. generis).
a) vid sbst. (jfr 15 c).
α) En mecktugh stoor hoop aff gudhfructogha Grekar. Apg. 17: 4 (NT 1526). Bestelte .. förrådh aff korn. 1 Mack. 14: 10 (Bib. 1541). En flock af fuchtige bröder. Stiernhielm Herc. 195 (1668). En mängd af kölar. Bellman 3: 170 (1769, 1790). En samling af Skaldestycken. Franzén Minnest. 1: 22 (1811). En oräknelig skara / af hvitulliga får. Tegnér 1: 15 (1825). En kull af änder. Wirsén Dikter 14 (1876). Ett större mått af sällhet. Wisén Tal 18 (1881). — hit torde äfv. böra föras (de numera mindre riktiga) uttr.: Een Kryddpotta af allahanda .. Kryddor. Stiernhielm Virt. H 3 a (1650). En korg af förförande knäckar. Böttiger 6: 21 (1875). jfr MED.
β) Een nyy artt aff foghlar. Vish. 19: 11 (Bib. 1541). Ett enda slag af mått och vigt skall i Riket vara .. gällande. SFS 1855, nr 16, s. 2.
Anm. Efter sbst., som beteckna myckenhet, (mindre ofta efter dem, som beteckna art) kan i de flesta fall af saknas. Vanl. saknas af, då ngn viss myckenhet angifves, t. ex. Ett regemente soldater. Två liter brännvin. En så / Ungerskt vin. Bellman 4: 26 (1791). Dock (med af i satsens början): Af råg sår man på detta hemman 20 hektoliter.
b) (numera mindre br.) vid neutr. af adj. l. pron. (jfr 15 g). Litit aff watn. 1 Mos. 18: 4 (Bib. 1541). Ther äro .. mycket aff Strutzer. Kiöping 9 (1667). Af nytt höres nu intet. Leopold i 2 Saml. 8: 88 (1792). Här fans alldeles tillräckligt af .. bekymmer. Svedelius i SAH 55: 130 (1879). (Kyrkan) skulle ega mer af gods och guld än alla konungar. Rydberg Vap. 282 (1891). — Alt hwad Cossakerne af Tartare och Pohler anträffa, hugga the neder. N. Av. 18 Sept. 1656. Allt hvad som finnes af skurkar rymmer till Slatte. Rydberg Vap. 35 (1891). — äfven vid adv. (eg. adj.) nog, föga, använda som sbst. Skådat har jag nog af menskoöden. Runeberg 1: 447 (1844. 1851). Af trupper fanns der föga. Malmström Hist. 1: 65 (1855).
Anm. Det nuv. spr. utesluter oftast af, när ej denna prep. jämte det däraf styrda ordet 1:o står före det ord, som bestämmes, l. 2:o skiljes från detta gm andra ord.
15) för att beteckna det hela (dvs. hela den kvantitet), hvaraf ngt framhålles ss. en del (med följ. sbst. l. pron. motsv. gen. partitivus). De förnämsta fall, då af nyttjas i denna bem., äro följ.:
a) vid sbst. del, hälft, stycke o. d. Then parten aff äghodelarna som mich tilkommer. Luk. 15: 12 (NT 1526). Helfften aff mitt rijke. Mark. 6: 23 (Därs.). Giff migh en deel aff tins sons lilior. 1 Mos. 30: 14 (Bib. 1541). Siettedelen af kiöpeskillingen. JB 4: 4 (Lag 1734). jfr: En prik aff laghen. Mat. 5: 18 (NT 1526). jfr 16 b, c.
b) vid sbst., som angifva (några af) de individer l. särsk. föremål, hvilka sammanfattas under en gemensam benämning. Af styrelsens medlemmar röstade A. och B. ja.
c) vid sbst., som beteckna mått, mål, vikt, värde l. myckenhet. En meter af tyget. Tre liter af mjölken. Ett kilo af mjölet. En mängd af fiskarna. En mectugh stoor hoop aff Judharna. Apg. 14: 1 (NT 1526). 5. Fahnor (dvs. skvadroner) af Fienden. N. Av. 21 Febr. 1657. De .. rörde aldrig af sin lön / En enda kronans plåt. Snoilsky 3: 31 (1883). jfr 14 a.
d) vid komp. o. superl. Then yngre aff them. Luk. 15: 12 (NT 1526). Af dessa båda namn (Friggerocken o. Marierocken) talar det förra om åsalärans dagar, det senare om katolicismens. E. H. Tegnér i Ydun 65 (1869). — Thet alraherlighasta aff itt skönt werck. Hes. 28: 12 (Bib. 1541). Den yngst' af dässe tree Systrar. Stiernhielm Herc. 30 (1668). Det största offer af alla. Franzén Minnest. 1: 3 (1811). Svärdet var vida berömdt, och af svärd var det ypperst i Norden. Tegnér 1: 17 (1825).
e) vid räkneord. En af de Aderton. Twå aff idher. Mat. 18: 19 (NT 1526). 5. Personer aff them wårom. N. Av. 23 Okt. 1656. Tvänne af Nämnden. BB 13: 4 (Lag 1734). Den femte af bröderna. Af the andra miste, efter lott, hvar tijonde man lif sitt. MB 6: 2 (Lag 1734). jfr: Den 26. af samma Månadh. N. Av. 9 Nov. 1658.
f) vid determ., frågande o. obest. pron. (jfr g).
α) Den, af oss raska barn, / Som gaf den längsta lyran. Lenngren 15 (1797).
β) Hwilkin aff idher straffar migh för synd? Joh. 8: 46 (NT 1526). Pröfva .. hvilken af them dödssåret gifvit. MB 24: 5 (Lag 1734). — (†) [efter fr.] Nu pröfvom endast, / Af dolda ränker eller öppet örlig, / Hvad gagnar mest. J. G. Oxenstierna 4: 42 (1815). Dens. 1: 116 (1777, 1805), 127 (1803, 1805).
γ) Hwilkin aff idher vthan synd är, han kaste första stenen. Joh. 8: 7 (NT 1526). Månge aff Judhana. Därs. 19: 20. Ingen aff läriungana. Därs. 21: 12. Ingen menniskia aff oss. 1 Mos. 23: 6 (Bib. 1541). Någotthera af Hufwudstycken. Kyrkol. 10 (1686). Några af Nämnden. JB 13: 1 (Lag 1734). Hvarthera af the andra fingren. MB 34: 2 (Därs.). — (mindre riktigt) Icke alla af dessa kyrkosånger hafva den rätta flygten. Böttiger 5: 46 (1867, 1874).
g) vid neutr. af adj. l. pron. för att utmärka det hela, hvaraf en (obestämd) myckenhet angifves ss. del. Litet af hvarje. För mycket af det goda. Meer och mindre af thet ena eller andra. Stiernhielm Arch. I 1 a (1644). Mista något af sin .. makt. Rydberg Vap. 281 (1891). jfr 14 b.
h) vid verb för att utmärka partitiv(t)
α) objekt (jfr 6 a). The som dricka aff thetta watnet. Joh. 4: 13 (NT 1526). Giffuer oss aff idhro olio. Mat. 25: 8 (Därs.). Säljer någor af bys oskifta ägor. BB 10: 1 (Lag 1734). Odödlighetens äpplen, af hvilka Gudarna åto. Fryxell Ber. 1: 3 (1823). Jag har af hans guldsaker här. Almqvist Drottn. j. 192 (1834). Bonden .. bad dem taga af frukten. Cavallin Skr. 87 (1884). Sätta till af egna medel. Schulthess (1885). (†) [efter fr.] Mista af sin höghet. Rosenstein 3: 341 (1788).
β) (mindre br.) predikatsfyllnad. J ären icke aff min fåår. Joh. 10: 26 (NT 1526). Han (har) varit af vår Ordens första ledamöter. Rosenstein 1: 20 (1780). Dens. 1: 268 (1800), 2: 33 (1811). Han är af våra (a friend). Hagberg Shaksp. 12: 25 (1851). jfr 7 c.
Anm. Vid superl., räkneord o. pron., ngn gg äfv. vid sbst. (se b), växlar i vissa fall af med BLAND; se d. o.
16) för att beteckna den l. det, som ngt tillhör (dvs. för att omskrifva poss. gen.). De förnämsta fall, då af nyttjas i denna bem., äro följande:
a) för att utmärka den l. det, från hvilken l. hvilket ngn l. ngt leder sitt ursprung, näml.
α) den l. det, som framalstrar l. gifver upphof till person l. sak (jfr 7 a). Barn af fattiga föräldrar. O Son af en Fader som jag så mycket älskadt! Ehrenadler 619 (1723). En stor man .. är nödvändigt alltid en son af sin tid. Tegnér 3: 128 (1817). En .. Mulatt, afkomling af Europé och Africanska. Gosselman 1: 38 (1830). Otto Wilhelm Königsmark .. tredje son af Hans Christofer Königsmark. Geijer I. 2: 302 (1845). Söner af ett folk, som blödt / .. på Leipzigs slätter. Runeberg 5: 7 (1860). — En mängd .. alster af åtskilliga Författare. Franzén Minnest. 22 (1811). Ett uttryck af Gyllenborg. Därs. Ett evärdeligt qväde / af den höge Wallin. Tegnér 1: 188 (1820). De äkta skapelserna af folkets inbillningskraft. Rydberg Sägn. Föret. 2 (1874, 1884). Verk af Polygnotus' .. och Apelles' penslar. Därs. 49. jfr 10 f. — Hit höra ock sådana uttr. som: En madonna af Rafael. Nattvardsbarnen af Tegnér; jfr 10 a α (slutet).
β) det, hvaraf ngt utgör en följd, verkan osv. (jfr 7 a γ äfvensom 9 o. 10). Följden af denna handling. Resultatet af öfverläggningen. Verkningarna af ett läkemedel. Fordeelen och ähran aff thetta Wärck. Schroderus Uss. K 3 b (1626). Frukterna af tolf års bragder. Snoilsky 2: 21 (1881). jfr: Produkten l. summan af två tal.
γ) det l. den, från hvilket l. hvilken en yttring härrör l. utgår (jfr 1 c samt 7 a γ). Bulret aff theras wingar. Upp. 9: 9 (Bib. 1541). Luchten aff hans klädher. 1 Mos. 27: 27 (Därs.). Röken aff hans (stadens) brand. Upp. 18: 18 (Därs.). Tu seer skuggan aff berghen. Dom. 9: 36 (Därs.). Aff hans bååt iagh liudet hörer. Asteropherus 63 (1609). Ljuset af en fackla. Rydberg Sägn. 66 (1874, 1884). — Agg af allom, ær oondt i margom fallom. Bureus Suml. 77 (c. 1600, ordspr.). Det ådrog honom mycken ovänskap af grannarne. Weste (1807); jfr 6.
δ) den, som utför(t) en handling. Gnäggandet af hästar. Vi väntade ett nytt anryckande l. anfall af fienden. Det var en vacker handling l. ett fel af honom. Ett löfte af konungen. Ett misstag af bokens författare. Där hördes två rop af den som drunknade. Sahlstedt 448 (1773); jfr 1 c α. Det är en oförsigtig fråga af et fruntimmer. Weste (1807). jfr: Boken är en gåfva af min broder. — särsk. i uttr., i hvilka af följer efter ett af prep. styrdt sbst. Under kontroll af vederbörande tjänsteman. Regementet ryckte fram under anförande af öfversten. Han gjorde det på begäran af sin son l. på inrådan af sin maka l. med hjälp af goda vänner. — jfr 10 f.
b) för att beteckna det, hvarifrån en afsöndrad del l. lämningar l. spår härröra l. hvarpå tecken häntyda. Saften l. kärnorna af körsbär. Hudhena aff stwten. 3 Mos. 4: 11 (Bib. 1541). Blodhet aff stwten. Därs. 4: 16. För Brödh behielpa sigh medh .. Barck aff Trään. Schroderus Uss. B 3 b (1626). jfr 6 a. Qwarlefwor af then Astrologiska dårskap. Block Progn. Tillegn. 3 (1708). Jorden gömmer / Askan af sin trötta son. Kellgren 2: 206 (c. 1790). Intet spår af affektation. Tegnér 3: 194 (1819). Lemningarna af Martialis' hus. Rydberg Sägn. 19 (1874, 1884). jfr 15 a. Aszet aff Leyonet. Dom. 14: 8 (Bib. 1541). Liket af ett välklädt fruntimmer. Ljunggren Resa 216 (1871). Symtom af lungsot. Vid första tecknet af hans underkraft. Rydberg Sägn. 31 (1874, 1884). jfr: Han har tycke af sin fader. Hahnsson (1884). Anm. I hithörande fall är omskrifningen med af vanligare än gen.
c) för att beteckna det hela, hvarmed delen står i oafbrutet sammanhang. jfr 15 a.
α) i förb. med ord, som utmärka (i sht liflösa) ting, o. vid abstr. (jfr I, PÅ, TILL). Toppen l. foten af ett berg. Väggarna af ett hus. Öffuerst på tinnarna aff templet. Mat. 4: 5 (NT 1526). Hudhen aff hans ansichte. 2 Mos. 34: 29 (Bib. 1541). På sidhonne aff Arken. Därs. 25: 14. Blomstret aff gräset. Jak. 1: 10 (Därs.). I begynnelsen af thenne Punct. Kyrkol. 140 (1686). Bladen / af ödets bok. Tegnér 1: 155 (1822). Kärnan af den kejserliga hären. Dens. 4: 5 (1835). bildl. En skönare sida af menniskolifvet. Franzén Minnest. 1: 28 (1811). 1 utkanten l. i hjärtat af staden. Costen (dvs. kusten) aff Asien. Schroderus Uss. E 1 a (1626). Förstäderna af Olmütz. Fryxell Ber. 7: 208 (1838). Solbelysta vrå af verlden. Wirsén Dikter 33 (1876). — Om afftonen aff daghenom. Ordspr. 7: 9 (Bib. 1541). I den sista stunden af min lefnad. Franzén Minnest. 1: 5 (1811). Emot slutet af samma tidehvarf. Ehrenheim Fys. 181 (1822). — jfr: De lägre graderna af tjensten. Fryxell Ber. 6: 179 (1833).
β) (föga br.; jfr anm. vid slutet af 16) i förb. med ord, som beteckna personer l. djur. jfr PÅ. På höghra örnatimpen (dvs. örsnibben) aff Aaron och hans söner. 2 Mos. 29: 20 (Bib. 1541). Sönderslå .. oxlatenderna aff the vnga Leyon. Ps. 58: 7 (Därs.). bildl. Under ögonen af Gud. Wallin Vitt. 2: 177 (c. 1830). Kyrkan .. gaf honom ett hedersrum vid fötterna af gamla testamentets siare. Rydberg Sägn. 10 (1874, 1884).
d) för att beteckna ett öfverordnadt begrepp i förh. till ett l. flere underordnade. En art l. arterna af hjortsläktet. — äfv. med afs. på det, som uppträder under olika former. En böjningsform (l. genitiven) af detta ord. Olika former af bomullsväxterna. Lagerstedt i NF 5: 1385 (1881). jfr 7 c. — Andra upplagan af denna bok; jfr 17 b.
e) för att beteckna ett ömsesidigt förh. af släktskap o. d. mellan personer l. ock en persons tjänsteförh. till annan person.
α) (nästan †) i eg. bet. En Page aff (dvs. hos) Öfwerste B. N. Av. 16 Nov. 1656. Enka af (dvs. efter) en krigsman. Gustaf iii 1: 33 (1786). En landsman af (dvs. till) Creutz. Franzén Minnest. 1: 7 (1811). En syster af (dvs. till) honom. Strinnholm Hist. 1: 409 (1834).
β) bildl. Af lättja och af sömn han aldrig varit slaf. Livin 84 (1781). Hvar slaf af sitt begär har en tyrann till herre. Tegnér 2: 114 (1811).
f) för att utmärka de föremål l. förh., mellan hvilka ngt intager en mellanställning. Armband etc. Huilke för färgan skull, hålla i middel af hwit (silfver) och rödt (koppar). Stiernhielm Arch. G 1 b (1644). (Jag) går i ett mellantillstånd af sofva och vaka. Tegnér 6: 274 (1835). Ett slags mellanting af krog och värdshus. Crusenstolpe Mor. 2: 54 (1840). Anm. I hithörande fall brukas icke gen.
g) för att (särsk. efter ett af prep. styrdt sbst.) utmärka den l. det, som ngt tillhör ss. tillstånd l. förhållande l. egenskap. Uthi absence af Drotzeten. HSH 2: 131 (1657). I närvaro af flere personer. Sahlstedt 373 (1773). Frånvaron af allt tvifvel. Tegnér 3: 128 (1817). Skeppet befinner sig på höjden af Godahoppsudden. I närheten af hotellet. Ljunggren Resa 139 (1871). — Lengden aff huart tapetet skal wara tretiyo alnar. 2 Mos. 26: 8 (Bib. 1541). Beskaffenheten af denna .. vanarten. Tessin Bref 1: 56 (1762). Storheten af allt hvad de tänkte och gjorde. Franzén Minnest. 1: 8 (1811). Otillräckligheten af all menniskokraft. Tegnér 4: 64 (1837). Fatten klart .. den stora betydelsen af edert kall. Därs. 77 (1839). Ingen vågade bestrida nödvändigheten af att sluta sig till Ryssland. Malmström Hist. 3: 130 (1870). Helgden af äktenskapets band. Rydberg Sägn. 15 (1874, 1884). jfr: (numera mindre br.) Detta samfund, hvars sjelfva namn utmärker det ädla af dess yrke. Franzén Minnest. 1: 1 (1811). — (mindre riktigt) Priset af (dvs. på) 1 skålpund smör. Agardh Stat. II. 1: 91 (1854). jfr: Det bör heta: .. färgen på kläderna (icke .. ”färgen af”). Linder Regl. 188 (1886). — särsk. framför ett sbst., hvilket står ss. artbegrepp; af betecknar här den l. det, som en egenskap l. ett förh. plägar tillkomma o. utmärka. Naturen af ett Tal tillåter ej utförligheten af en Afhandling. Leopold 6: 23 (c. 1820). Stockholm .. har alla laster och öfverdådet af en stor stad. Tegnér i 2 Saml. 15: 39 (1833). Med klädsel af en herreman. Strandberg 1: 245 (c. 1870). Anm. Framför sist anförda konstruktionssätt, som torde bero på lån från främmande spr., är i flere fall (jfr anm. till 16) bruket af gen. l. annat uttr. att föredraga, t. ex.: Grym som en tiger l. med en tigers grymhet, hellre än: Med grymheten af en tiger.
h) i åtskilliga, till större delen under främmande inflytelse uppkomna prepositionella uttr. (i hvilka omskrifningen icke växlar med gen.): Med (i) anledning af, I (till) följd (följe) af, I förmågo af, På grund af, I kraft af, I mån af (se motsv. sbst.) o. d. jfr: (numera bl. i Finl.) Apropos af.
i) (†) i åtskilliga, i allm. under främmande (särsk. fr.) inflytande uppkomna förbindelser, där nutidens språkbruk kräfver gen. l. annan prep. än af. Dyl. konstr. med af voro i sht vanliga under senare hälften af 1700-talet. Namnen af de förnämsta ställen etc. är icke så god Svenska som de förnämsta ställens namn etc. Dalin Vitt. 3: 522 (c. 1756). Hjeltarna af dagen (dvs. dagens hjältar). J. G. Oxenstierna 2: 233 (1775, 1806). På altaret af Sanningen. Dens. 1: 49 (1805). Grafven af en ungdomsvän. Tegnér 2: 14 (1812); jfr b. — för. Ett .. roof aff små foglar (avium pabulum). Rudbeckius Kon. reg. 213 (1615). Sättet af denna försäljning. Schönberg Bref 2: 108 (c. 1778). Ämnet af hans sånger. J. G. Oxenstierna 2: 10 (1796, 1806). — Daghen aff thenna seghren. Jud. 16: 31 (Bib. 1541). Tiden af Frälsarens födelse. Atterbom Minnest. 2: 59 (1840). — med. Yttersta ändamålet af all vetenskap. Rydelius Förn. Föret. § 7 (1737). — under. At göra Sverige til et skattland af det Danska riket. Schönberg Bref 1: 167 (1777). — öfver. En fullständig Ordbok af Lappska Språket. Ihre Föret. III (1779).
Anm. till 16. Omskrifningen med af, hvilken gärna ansluter sig till andra anv. af denna prep., nyttjas företrädesvis, då genitivordet betecknar ett liflöst ting l. är ett abstr. — Utom i de fall, som anföras under a o. b (jfr äfv. g), begagnas den sällan, då gen.-ordet utmärker person l. öfver hufvud lefvande varelse äfvensom då det är ett koll., som uttrycker en sammanfattning af lefvande varelser, samt då det betecknar ort l. tid; i allm. mindre ofta, i samma mån personlighet inlägges i det föremål, som gen.-ordet utmärker. Nästan aldrig ersätter af gen., då denna betecknar egaren i egentlig mening. — I allm. är det nödvändigt l. lämpligt att utbyta den poss. gen. mot omskrifning med af l. annan prep. (l. annat uttr.), 1:o då gen.-formen är obr. l. icke gärna nyttjas (se under c α, f), 2:o då gen.-ordet ersättes af en inf. l. en sats (se under f, g), 3:o då gen. kunde föranleda tvetydighet, 4:o då gen.-ordet är utbildadt med (längre) bestämningar, särsk. annan gen.-bestämning, prep.-bestämning l. rel.-sats (se under a α, β, δ, b, c α, β, g), 5:o då det sbst., till hvilket gen.-ordet hör, står obestämdt (se under a α, δ, b, c α, e α).
17) i uttr., som bero af ett sbst. (i sht ett sådant, som är afledt af l. besläktadt med ett tr. verb), i hvars begrepp ligger en handling, för att beteckna det föremål, som är denna handlings obj. (dvs. för att omskrifva gen. objectivus). Uttr. kan bero af
a) ett sbst., som betecknar en person. Egare af huset. Idkare af vetenskaper. Höpken 1: 161 (1740). Hatare af hast och fläng. Lenngren 91 (1795). Författare af ”brefvet till ebreerna”. Rydberg Sägn. 43 (1874, 1884). Tecknaren af dessa rader. Därs. 70. — Giöra en til arfvinge af all sin egendom. Serenius 8 (1741). Vän af punsch. Tegnér 1: 247 (1841). — (föga br.) Han (har) visat sig vara mästare af språket. Rosenstein 1: 62 (1787). ”Atis och Camillas” sångare och sångaren af ”Tåget öfver Bält”. Crusenstolpe Mor. 2: 5 (1840). (†) Fiende af (dvs. till) all Förnöijelighet. Ehrenadler 262 (1723). — jfr: Dessa sörjande vittnen af (hellre till) den olycklige Konungens .. fall. Franzén Minnest. 10 (1811).
b) ett (mer l. mindre) abstr. sbst. Omskrifning af genitiven. Förmåga af ämnets begränsning. Han har behof af att vara verksam. Öfning af Adlige Dygder. Stiernhielm Herc. 485 (1668). Ett fritt inkräcktande af .. landet. Botin Sv. hemman 2: 1 (1756). Bruket af alt jordiskt godt. Kellgren 2: 157 (1792). En något närmare kännedom af språket. LBÄ 1: 87 (1797). Förlusten af egendom. Franzén Minnest. 1: 3 (1811). Känslan af det rätta och goda. Därs. 15. Jemförelsen af det som var och det som borde vara. Därs. 27. Minnet af de stora välgerningar, han oss bevisat. Lindblom Kat. nr 355 (1811). Behof af välvilja. Tegnér 6: 276 (1835). För vinnande af sina eller sitt partis ändamål var han ej noggrann i val af medlen. Malmström Hist. 2: 347 (1863). Åsynen af Italiens kust. Rydberg Sägn. 1 (1874, 1884). (†) Taga Commando af (dvs. öfver) krigs-hären. Serenius (1734, under command). I hopp af (dvs. om) rikt byte. Dalin Hist. 1: 47 (1747). Uppenbart förakt af (dvs. för) lagarna. Rosenstein 2: 329 (1789). — Särsk. märkes bruket af prep. af
α) i åtskilliga prepositionella uttr. (i hvilka omskrifningen icke växlar med gen.): I betraktande af, Med (under, utan) förbehåll af, Med undantag af (se motsv. sbst.).
β) efter sbst. med mera konkret bet. Afzelii öfversättning af Eddan. Fick honom vthscrifftena aff bodhet. Est. 4: 8 (Bib. 1541). Blif en trogen afbild af din Mamma. Lindegren 1: 303 (1805). Taflorna af Våren och Vintern. Franzén Minnest. 29 (1811). Skildringar af vilda .. naturscener. Lysander Skr. 372 (1877). (†) At upräkna alla bevis af (dvs. på) Sedvanans välde. Dalin Arg. 1: 251 (1733, 1754).
Anm. Omskrifningen af den objektiva gen. har numera en vidsträckt användning. Den bör ega rum i samma fall, i hvilka den poss. gen., enl. hvad som anmärkts vid 16, i regeln omskrifves. — Konstruktionen med af bör undvikas, då den kan gifva anledning till missförstånd, något som i sht lätt uppstår därigenom, att den äfv. nyttjas för att angifva verkande orsak l. upphofsman (jfr 10 f, 16 a). Det bör sålunda heta: Tegnérs lefnadsteckning, författad af Böttiger (icke: Böttigers lefnadsteckning af Tegnér). jfr Linder Regl. 188.
18) för att med ett sbst. af allmännare bet. förbinda ett uttr., som närmare utvecklar dettas innehåll (med följ. sbst. motsv. gen. epexegeticus). Titul aff Keysare. Siam 55 (1675). (De,) som vilja bära namn af kloka. Rosenstein 2: 332 (1789). Till ett pris af två kronor. Hopen aff läriungana. Apg. 6: 2 (NT 1526). Ett gemensamt band af pligter och rättigheter. Franzén Minnest. 1: 3 (1811). Kan jag friköpt blifva / Med lösen af allt jordens guld? Ps. 19: 4 (1819). Den heliga fristaden af ditt tempel. Wallin 1 Pred. 2: 465 (c. 1830?). (De) stodo till hvarandra uti det mest spända förhållande af fruktan och hat. Fryxell Ber. 7: 54 (1838). Zola har förtjensten af stor iakttagelseförmåga. Wirsén i PT 1883, nr 208 A, s. 3. — (†) Orderen aff gyldenne Håssbanded (dvs. strumpebandsorden). A. Oxenstierna Skr. 1: 116 (1627). Ordet af Expectantie. RARP V. 2: 25 (1655). Anm. I st. f. denna konstr. förekommer numera ofta appositionsförhållande.
19) för att beteckna en särskild bestämning, gm hvilken ett föremål närmare beskrifves l. karakteriseras (med följ. sbst. motsv. gen. qualitatis; jfr för öfr. 7 a β, c). Detta bruk af prep. af synes hafva utvecklats under främmande inflytelse. Det efter af följande sbst. kan
a) vara bestämdt af ett attribut. En man af god härkomst. En stjärna af första storleken. Han var af flertalets mening. Är du af den ullen? Ett bref af denna lydelse. Thet war en dagh aff stoort mörker, bedröffuelse och ångest. St. af Est. 5: 8 (Bib. 1541). Hertogh Bengt var af een ringa adel. L. Petri Kr. 96 (1559). Konung Magnus then andre aff thet nampnet. Svart Är. 47 (1560). The, som aff medhelmåttigh förmögenheet äre. Schroderus Uss. I 2 b (1626). Glaas .. aff allehanda färga. N. Av. 13 Mars 1656. Tree fridaste Döttrar .. af olijka kynde. Stiernhielm Herc. 104 (1668). (Han) skal wara .. af ährbart, .. nychtert och tuchtigt Lefwerne, samt obefläckiat Namn och Rychte. Kyrkol. 118 (1686). Här är man af den meningen, at .. 2 RARP 2. 494 (1723). En del voro af de tanckar, at .. Därs. Är saken af then vigt, at han ej dristar sig förtro then åt fullmächtig. RB 19: 2 (Lag 1734). Then af annan läro är. ÄB 20: 8 (Därs.). Tu (träd) af samma slag. BB 13: 5 (Därs.). En förförelse af svårare art. Wallin Rel. 1: 254 (1817, 1825). Ett ord af oförlikneligt god effekt. Hagberg Shaksp. 3: 317 (1848). Nejder af evig vår. Wirsén Dikter 265 (1876). (†) Herre, Gudh, barmhertigh .. och aff stoor nådhe. 2 Mos. 34: 6 (Bib. 1541). Är någon aff stora medhel och förrådh. Schroderus Uss. G 4 b (1626). Hans barn medh förste hustrun aff frelst giffte. RARP 3: 153 (1640). — särsk. (ännu br.) vid sbst., som angifva mått, värde, ålder o. d.
α) i förening med adj. l. pron. Ett berg af betydlig höjd. En ting af intet värde. Serenius (1734, under value). Mö, af hvad ålder hon vara må. ÄB 19: 2 (Lag 1734).
β) i förening med ett numeralt uttr. En ädelsten af tusen kronors värde. Ett kärl af femtio liters rymd. Ett torn af hundra meters höjd. Barn af tre års ålder. — (numera föga br.) Een Öö, aff 8 eller 9 Miil i Runden. Kiöping 3 (1667). Een Lijna aff 200 Fampnar. Dens. 67. Slup af tijo årar. Serenius (1734, under barge). Ett barn af tie år. Gustaf iii 3: 88 (1789). En bönfest af två dagar. Kolmodin Liv. 3: 298 (1832). jfr OM, PÅ.
b) stå utan bestämning. En man af heder. ära, förtjänst, värld. En sak af värde, betydenhet osv. Det är af vikt, att saken snart blir afgjord. Vara af nöden. se NÖD. Wara af Adell. RARP 2: 5 (1633); jfr 7 a β, c. En Man af börd och rang. Leopold 2: 436 (1815). Frun af stånd. Hedberg (1861, i boktitel). Ord af vigt och halt. Snoilsky 2: 278 (1881). Det kan komma tid af fara, tid af örlog, tid af tuktan. Wirsén Vint. 222 (1890). (†) En Man af medel. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651).
20) [jfr d. en slyngel af en barber o. d., fr. un chien d'homme, cette diable de femme o. d.; jfr äfv. t. von, eng. of] (†) mellan två sbst., af hvilka det förra, som i allm. har klandrande bet., tjänar att karakterisera det senare. En arg Skälm af en Dräng. Lagerström Girug. 17 (1731). Hans tölper af en dräng. C. Gyllenborg Sprätth. 53 (1740). En fiålla af en flicka. Modée Dår. 13 (1741). (Man) såg .. en våghals af Rå (dvs. rådjur) i sitt snara språng mäta Fältet. Mörk Ad. 1: 31 (1742). Krig utan rast åt denna hund af en signor. Sturzen-Becker 3: 124 (1861). — jfr TILL.
21) för att jämte följ. sbst. bestämma vissa adj. (o. med dem nära besläktade sbst.) samt pass. part., särsk. sådana adj., som till bet. närma sig transitiva verb (jfr 17). I flere fall torde konstruktionen bero på efterbildning af främmande spr. — Särsk. förbindes af med adj., som beteckna
a) fullhet, rikedom l. motsatsen.
α) Full aff them helgha anda. Apg. 7: 55 (NT 1526). Den Heliga Skrift är full af bilder. Franzén Pred. 4: 57 (1844). jfr: Medelålderns fullhet af lifskraft. Franzén Pred. 5. 177 (1845). (†) Att landet aff folk är utött. RARP 4: 28 (1645). Staden (var) toom af (dvs. på) Folcket. N. Av. 29 Maj 1656. Nordberg 2: 343 (1740). (Älfven) är nu mest utfiskad af Pärlor. Tuneld 2: 68 (1773).
β) (†) på. Rijk aff penningar. 2 Mack. 3: 6 (Bib. 1541). O Gud, af tröst och glädje rik! Ps. 25: 3 (1819); jfr Ps. 194: 3 (1695). — Mineralisk Grund, är aff Sädh, Trään och Grääs gemeenligh fruchtbahr. Risingh Landb. 15 (1671). Et vatturikt och af bete ömnigt land. Dalin Mont. 154 (1755). Här är .. (jorden) bördig af säd. Adlerbeth Buc. 55 (1807, 1814).
b) delaktighet l. motsatsen. Ath j .. måghen bliffua deelactughe aff gudz natwr. 2 Pet. 1: 4 (NT 1526). jfr: Delaktighet af nåden. Franzén Pred. 4: 288 (1844). [jfr t. einer sache verlustig] (mindre br.) Förlustig af ngt. RARP 7: 171 (1660). Wallmark Resa 90 (1819, 1832). jfr: (†) Kyrkorne stodo .. beröfvade af alt (dénuées .. de tout). Dalin Mont. 195 (1755). J. G. Oxenstierna 2: 28 (1796, 1806).
c) [jfr t. einer sache mächtig, fr. capable de tout] förmåga l. motsatsen. Mäktig af .. träget arbete. Malmström Hist. 1: 263 (1855). En kärlek, mäktig af försakelse och uppoffring. De Geer Minnen 1: 28 (1892). — Oförmögen af ett .. manligt beslut. Alin hos Wallis Verldshist. 4: 304 (1877). (†) Då än vårt tillstånd synes / Af ändring möjligt. J. G. Oxenstierna 4: 48 (1815).
d) [jfr t. seines lohnes wert, fr. digne de louanges] förtjänst, värdighet l. motsatsen. Han .. förklarades .. förtjent af et ständigt fängelse. Celsius E. XIV:s hist. 276 (1774). Ordet .. är .. förtjent af vår upmärksamhet. E. H. Tegnér i Ydun 65 (1869). — Lärodikten .. är på intet vis oförtjent af ett rum inom det vittra herradömet. Rydqvist i SAH 12: 429 (1827). (†) Något .. som kunde skattas värdt af någons nyfikenhet. Tessin Bref 1: 113 (1756). Värdige .. af frihet. J. G. Oxenstierna 4: 209 (1815).
e) glömska. Glömsk af fädrens lag. Leopold 2: 93 (1788, 1815); jfr Tegnér 2: 111 (1811).
Anm. till I.
1:o I likhet med förh. vid andra prep. kan i talspr. o. friare poetisk stil det af prep. af styrda ordet för eftertryckets skull ställas främst i satsen; af får då sin plats efter predikatet. Sin trupp den tappre följdes af (jfr 10). Strandberg 3: 218 (1854). Hufvud har hon minsann nog af (jfr 14). Edgren Kamp. f. lyck. 8 (1887). Äfv. i rel. bisatser o. i frågesatser sättes, särsk. i talspr., af (liksom öfriga prep.) mycket ofta efter det styrda ordet; i sådant fall får det numera alltid sin plats efter predikatet; se SOM, DÄR, HVAD, HVEM. Jämte det dem. däraf begagnades i ä. tid där .. af; se DÄR.
2:o Ehuru icke förbundet med ett beroende ord, är af att uppfatta ss. prep. i vissa uttr., där det hänsyftar på ngt föregående. (†) Ther man alt wijd Lijfzstraff .. will förbiuda, föllier mycket ondt aff (dvs. däraf) (jfr 7, 9). Rudbeckius Kon. reg. 249 (1616). Hon (ullen) bleff spunnen och Klädhe aff giordt (jfr 8). Schroderus Uss. D 1 a (1626). När någor faller nedh aff trä eller Huus och liuter dödh af (jfr 9). Stiernhielm Fateb. A 4 b (1643). — Särsk. står af på dylikt sätt efter en inf., som utgör bestämning till
a) ett föreg. sbst. l. pron., hvarpå af hänsyftar. Här finns det stora förråd att taga af (dvs. af hvilka man kan taga; jfr 6). Han har intet att lefva af (jfr 11). (De) haffua intet beröma sigh aff för Gudhi (jfr 9). Rom. 3: 23 (Bib. 1541). Hafver han ej egit gods at böta af (jfr 6). MB 37: 1 (Lag 1734).
b) (mindre br.) ett föreg. adj. Then helga scrift war nogh (dvs. tillräcklig) til at få lärdom aff (jfr 6). O. Petri Klost. A 3 a (1528).
3:o Prep. af växlar i de flesta anv. med UTAF (se d. o.), numera i sht i talspr., men ngn gg äfv. i skrift, särsk. då man vill åstadkomma omväxling; jfr Linder Regl. 153.
II. adv.
Af användes hufvudsakligen för att beteckna
1) rörelse l. förflyttning från ett föremål l. ställe.
a) (jfr I 1 a α, b α) rörelse nedåt. Hatten föll af. Taket blåste af. Välta af bördan. Blomstret faller aff. Jak. 1: 11 (Bib. 1541). Gamle ryttarn sjelfmant sitter af. Valerius 2: 58 (1831). — jfr AFHÄLLA, AFRINNA, AFSTIGA osv.
b) (jfr I 1 a β, b β) rörelse bort (utan särsk. angifvande af riktning uppåt l. nedåt). Brefvet gick af i går. Han sköt af pilen. Skottet gick af. Hvar blef han af? — jfr AFDUNSTA, AFFÖRA, AFRESA; AFFÄRD, AFLANDSVIND osv. — särsk.
α) åstad, bort. Segla af. Det bär af. Vi begifva oss af i morgon. Han smög sig af. Förbrytaren forslades af till fängelset. Marcherade hwar och een af till sitt. RARP 4: 315 (1650). Skynden er i traf, / .. till klostret af. Stagnelius 1: 76 (1813?). Estländingen vandrade af med sin hund. Blanche Tafl. 1: 311 (1845, 1856). Är det den vilde jägarn, / Som sätter af i sträck? Snoilsky 2: 57 (1881). (†) Ladhe wij aff (dvs. från land). Apg. 27: 2 (NT 1526). Driffua them aff. O. Petri P. Eliæ A 3 b (1527). Söffrin (Norby) .. togh .. medh sigh aff (dvs. från slottet) Her Holger Carlsson. Svart G. I:s kr. 43 (1561). Rymandes aff hwardt the kunde. Därs. 149. jfr AFTROPPA. — bildl. (nästan †) Wendt aff tin wredhe. Ps. 1616, blad 179 (enl. Beckman Psalmhist. 781); jfr Ps. 387: 1 (1819). När den ädle sjelf gått saknad af. Leopold 2: 292 (1812, 1815). jfr AFDÖ, AFLIDA.
Anm. Af användes äfv. elliptiskt: 1:o i uppmaning l. tillrop. Af till polen! C. F. Dahlgren Ungd. 1: 91 (1828). Genast af till Berwick! Hagberg Shaksp. 5: 52 (1848). Af .. med dig! Björkman (1889). 2:o [jfr t. ab] i scenanvisningar: går. Lindegren 1: 74, 206 (1805). Adjutanten af. Topelius Dram. 136 (1853, 1881).
β) (från sig l. ngn) fram (till emottagare l. bestämmelseort). Bärarn lemnar af sin börda. Snoilsky 2: 163 (1881). — jfr AFGIFVA, AFLEVERERA osv.
γ) åt sidan, undan. Taga af till höger. — (†) Älgharna gå efter hvar annan .. och när den främste är tröt så stijgher han åf och går efterst. Bureus Suml. 66 (c. 1600). (nästan †) Trädde Rådet aff i andra salen. RARP V. 2: 228 (1655). — bildl. (ännu br.) Wijk icke aff. Es. 41: 10 (Bib. 1541). (nästan †) Nu vil bolagsman .. träda af. HB 15: 6 (Lag 1734). jfr: (ännu br.) Sätta l. lägga af (eg. aflägga särskildt från det öfriga) en summa penningar. — jfr AFVIKA, där af kan beteckna ett aflägsnande från det rätta l. normala; jfr äfv. AFART, AFGUD.
c) (jfr I 1 c) oeg. Hon svimmade af. — (†) Falla aff till dette Påwesche afguderij. Thyselius Handl. lärov. 1: 68 (1617). Slogh .. (han) thet slätt aff. Tegel G. I:s hist. 2: 1 (1622). Bedia af Tullen på Saltet. RARP V. 2: 283 (1655).
Anm. Af i bet. 1 ingår i förbindelserna
1:o Af och an l. (ngn gg i vers) an och af [jfr mnt. af unde an, t. ab und an] (vanl. om flere ggr upprepad rörelse): från o. till, fram o. tillbaka, hit o. dit. Haffue wij draget aff och ahn egenom landet. FH 4: 130 (1556). Hon gick der tankspridd af och an. Lenngren 202 (1788). Af och an hon vickar, / Slumrar in och nickar. Bellman 3: 131 (1790). (Han) vred sig .. af och an på bädden. K. af Kullberg 107 (1847). — oeg. Talttes af och ann .. dock likwel till jngen ändskap (dvs. utan resultat). RARP 3: 224 (1642). Så bölja gnistrande orden an och af. Bååth Vid allf. 75 (1884).
2:o Af och till, äfv. af eller till l. af .. till l. till .. af [jfr mnt. af unde to, l. to unde af] från o. till, fram o. tillbaka, från .. till, fram .. tillbaka. Galeyderne hade theris spassere väg af och till. RA 1: 402 (1544). Gå af och til i Salen. Petreius Beskr. 3: 27 (1615). Somblige reesa af. somblige till. RARP V. 2: 159 (1655). Vi kastas af och till på verldsens villa böllior. Frese And. dikter 20 (1726). Der går man af eller till. Wadman 1: 127 (1830). — oeg. Thet gick aff oc til medh Christendomen. O. Petri Kr. 46 (c. 1540). Disputeredes af och till. RARP 3: 222 (1642). — om tid [jfr d. af og til] (föga br.) då o. då. Katakomberna (hade) ända från tionde seklet .. af och till varit besökta. Lysander Skr. 296 (1876).
3:o Af och upp l. upp och af [jfr t. auf und ab] (†) ned o. upp. Löper Euripus och the watn vti Eubœa, alla dagar siw gånger aff och vp. Muræus 4: 91 (1648). — oeg. Man .. (skall) nappast (drs. knappt) .. skynia något vnderskedh (dvs. skillnad) i En, eller twå Karat, vp och af (dvs. öfver o. under, mer o. mindre). Stiernhielm Arch. G 1 b (1644).
2) (jfr I 2 a) afstånd l. aflägsenhet. jfr AFBELÄGEN, AFKROK, AFLÄGSEN, AFSTÅND; AFSIDES.
3) (jfr I 4) ett skiljande l. delande.
a) om afskiljande l. bortskaffande i eg. mening.
α) i allm. Flå af huden. Borsta af dammet. Klippa af en meter tyg. Hwg henne (handen) aff. Mat. 5: 30 (NT 1526). Tagh aff kronona. Hes. 21: 26 (Bib. 1541). Vingarna (på getingarna) gå åf. Bureus Suml. 72 (c. 1600). Han .. hotar låta slå mig hufvudet af. Ehrenadler 115 (1723). En blomma bröts nu af. Bellman 3: 197 (1790). Hvad är en kropp när hufvudet är af? Hagberg Shaksp. 5: 111 (1848). — äfv. elliptiskt. Hatten af! Weste (1807). Alla masker af! Crusenstolpe Mor. 4: 162 (1844). Af med stöflorna! Hagberg Shaksp. 3: 366 (1848). Af måste mössan. Därs. 27. — jfr AFHAKA, AFSPRÄTTA.
β) för att utmärka, att ett föremål tömmes l. blottas l. renas osv. Damma af bordet. Borsta af rocken. Slicka af fatet. (Modern) hjelper barnet af med sina kläder. Wirsén Sång. o. bild. 65 (1884). — särsk. i uttr., där af åt ett verb ger en bet., motsatt verbets egen. Lasta af kärran. Sadla l. betsla af hästen. Kläda af barnet. Duka af bordet. Tackla af fartyget. jfr: Fartyget tacklade af. — jfr: AFBLADA, AFHÅRA, AFRIGGA, AFRUSTA, AFSLÖJA osv. jfr äfv. uttr. Jämna af skägget, Rödja af mark samt AFGLÄTTA, AFKLARA, AFPUTSA (en mur) m. fl. verb, som i allm. under senare tid kommit i bruk gm tyskt inflytande o. där bet. af ett afskiljande i viss mån ligger redan i det enkla verbets begrepp.
γ) för att utmärka, att ett (långsträckt) föremål (i sht på våldsamt sätt) delas i tu på tvären (jfr SÖNDER). Såga af stocken. Skära af strupen. Trädet har blåst af. Hafwer .. Brutit af hans skadlige Skächtor. Stiernhielm Cup. 6 (1649). Atropos klipper den (lifstråden) af. Ehrenadler 85 (1723). Slå af en käpp. Sahlstedt 514 (1773). Repet gick midt af. Dens. 196 (1773). Här är en sena af. Almqvist Grimst. 30 (1839). — jfr AFSTAFVA.
Anm. Med αγ kan man jämföra verben AFBRYTA, AFFILA, AFGNAGA, AFHUGGA, AFKLIPPA, AFSKUMMA, AFSKÄRA, AFSÅGA m. fl., hvilka i olika bet. kunna föras dels till alla tre afdelningarna, dels till två af dem.
δ) för att utmärka frånskiljande gm stängning, mätning osv. Balka af en fårkätte i ett fähus. Man har dämt af vattnet. Spärra af brandstället. Mäta af en aln af snöret. Sahlstedt 359 (1773). Dela af ett rum i två delar. — jfr AFCIRKLA, AFDELA, AFGRÄNSA, AFGÄRDA, AFPLANKA, AFPÅLA, AFRÖSA, AFSTÄNGA osv.
b) (jfr I 4 a β) för att utmärka fråntagande l. förlust l. saknad. (†) The som taga enom Oxa och Åsna aff. Rudbeckius Kon. reg. 176 (1615). — (ännu br.) Göra sig af med ngt. Blifva af med sin käpp. Vara af med sin hatt. Hon (kvinnan) war aff medh honom (mannen, som dött). Förspr. t. Rom. 7 (Bib. 1541). D(öma) någon af med en egendom. Dalin 1: 373 (1850). — jfr AFHÄNDA, AFLOCKA, AFNARRA, AFPRESSA osv. (jfr 9). jfr ock AFVITA.
c) (jfr I 4 b. c) för att utmärka lösgörande, befriande, afsättande osv. Släppa af. Lösa af en post. Serenius 134 (1741). Sätta af någon. Sahlstedt 590 (1773). — jfr AFKOPPLA, AFLÖSA, AFSÄTTA (från ämbete). jfr äfv. Lossa af ett skott.
d) (jfr I 4 d) för att utmärka afhållande, afvisande. Mota af ngn. Köra af ngn. jfr AFHÅLLA, AFSKRÄMMA, AFSNÄSA, AFVISA osv.
e) (jfr I 4 e) för att utmärka upphörande. (†) Haffua the icke latit aff halla messona på theres eghet modhersmål. O. Petri Ors. B 2 a (1531). Ståår aff här medh. Rothovius 2 Pred. B 2 a (1623). — jfr AFLÅTA, AFSTÅ.
4) [nyare, gm tyskt inflytande uppkommen bet.] skarp skiljaktighet l. motsats. Den röda färgen bryter af mot den gröna. (Joniskan hos Homer) sticker .. betydligt af mot den nyare hos Herodot. Palmblad Fornk. 1: 91 (1843). — jfr AFBROTT, AFSTICKA.
5) förminskning l. utplånande.
a) (jfr I 4 g) för att utmärka fråndragande l. frånräknande af ett belopp. Husbonden drog af tio kronor på lönen. Köpmannen ville icke slå af på priset l. slå af. (†) Tage ju ett och ett af. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). — jfr AFKORTA, AFPRUTA, AFRÄKNA osv.
b) för att utmärka minskning l. utplånande, som småningom l. gradvis åstadkommes l. inträder. Han har börjat betala af sin skuld. Månen tager af. — jfr AFARBETA (en skuld), AFSITTA (böter), AFTJÄNA.
c) för att utmärka, att ett tillstånd af slapphet, svaghet, hvila osv. småningom inträder. Växten tynar af. Vädret lugnar af. Tystna af. En Båga stadigt spänd hon slaknar ändtlig af. Eldh hos Ehrenadler 971 (1723). (Den körande) styr på sidan, saktar af. Palmblad Fornk. 1: 147 (1843). — jfr AFBLEKNA, AFMAGRA, AFMATTA(S), AFSINA, AFSVALNA, hvilka från motsv. enkla verb skilja sig därigenom, att de dels starkare framhålla tillståndets inträdande, dels ansluta sig till 7.
6) (numera föga br.) förlopp. Dantzer äro icke .. förbudhne, när the gå aff medh höffuelighet. Rothovius 1 Pred. C 4 a (1623). Thet medlande lopp vthan frucht aff. Girs G. I:s hist. 151 (1630). Dechargebetänkandet . gick lindrigt af i andra kammaren. De Geer Minnen 2: 51 (1892). — jfr AFLÖPA.
7) fullföljande till slut, sluthandling l. sluttillstånd.
a) i allm. Sluta af ett köp. — (†) At giöra af en dehl saker. 2 RARP 5: 253 (1727). — jfr AFBASA, AFBIDA, AFBLOMSTRA, AFDÖMA, AFGÖRA, AFHÖRA (dvs. åhöra från början till slut), AFLÖNA, AFMÖNSTRA, AFSJUNGA, AFSLUTA, AFSYNA, AFTALA, AFTRÖSKA osv. jfr äfv. AFDANSA(en bal), AFDRICKA (en skål), AFHÅLLA (ett möte), AFSPELA (en scen) m. fl. verb, som hufvudsakligen gm inverkan från t. o. d. under senare tid börjat komma i bruk i st. f. motsv. enkla ord; företrädesvis tillhöra de tidningsspråket o. nyttjas om förh., som hafva en mera officiell prägel.
b) för att beteckna förverkligande. Det blir af (dvs. det sker). Det blef ingenting af med den saken.
c) för att beteckna, att ngt gäller ss. afgjord sak l. utan inskränkning; se RAKT AF, RENT AF, TVÄRT AF.
8) förstöring. Sätta af med (dvs. slösa bort) sina penningar. Göra af med sin förmögenhet. Göra af med (dvs. döda) ngn.
9) (jfr I 5) erhållande l. försök att erhålla ngt. jfr AFFORDRA, AFKÖPA osv.
10) (jfr I 6 g) efterbildning. Måla af, teckna af, rita af ngn. Skrifva af ngt. Stick af ditt mönster emot rutan. Lenngren 5 (1798). (Målaren) reste omkring och tog af folk. Cederborgh R. Kand. 20 (1816). — jfr AFGJUTA, AFRITA, AFSKRIFVA, AFTECKNA osv.; AFBILD, AFTRYCK.
11) (jfr I 7 a, 16 a) härkomst, ursprung. jfr AFFÖDA, AFKOMLING.
12) (jfr I 13) det, hvarom fråga är. Han har icke hörts af. Innan jag visste ordet af. — jfr AFHANDLA, AFVETA. jfr äfv. NOG AF (se detta uttr.).
Anm. till II.
1:o Ss. exemplen i det föreg. visa, förbindes ofta af med ett verb till ett enda uttr. o. kan därvid antingen bilda formlig ssg l. stå som särskildt ord (i allm. efter verbet). Om dessa båda konstruktioners användning i det nuv. språket är följ. att märka:
a) Förenadt, gifver ofta af åt verbet en abstraktare bet.; skildt, upprätthåller af i allm. uttryckets sinnliga o. egentliga bet. Jag afslår en begäran; däremot: Hästen slår af sin ryttare. En undersåte l. en religionsbekännare affaller; däremot: En ryttare faller af, löfven falla af. Dock i part. alltid: Affallna l. affallande löf; se f.
b) Vid ngra verb kan af i viss bet. brukas så väl förenadt som skildt, i annan bet. antingen blott förenadt l. blott skildt. Afsätta l. sätta af en summa penningar; Afsätta l. sätta af ngn från en syssla; däremot: Det jäsande vinet afsätter vinstenen. Han sätter af som en pil.
c) Utan väsentlig skiljaktighet i uttryckets bet. kan af så väl förenadt som skildt förekomma vid många verb, hufvudsakligen sådana, som icke utbildat ngn abstr. l. oegentlig bet. Se t. ex. AFHUGGA o. HUGGA AF, AFSILA o. SILA AF, AFVÄNJA o. VÄNJA AF, AFSTANNA o. STANNA AF m. fl. — jfr f.
d) Vissa (mestadels från t. lånade) med af sammansatta verb hafva icke bredvid sig konstruktioner med skild partikel. Se AFHANDLA, AFHÄNDA, AFLIFVA, AFRÄTTA m. fl.
e) Med åtskilliga verb kan af (numera) icke ingå ssg, men väl förenas ss. fristående partikel; t. ex. Det blifver af (dvs. sker). Blifva af med ngt. Det bär af.
f) Ss. fristående partikel förenas af aldrig med ett part., då detta står ss. attribut, sällan, då det står ss. predikatsfyllnad.
2:o Adv. af växlar i vissa fall med UTAF (se d. o.). jfr Anm. 3:o efter I.
Spoiler title