SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFSLÄNGA a3v~släŋ2a, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afslænge]
Wenström (1891).
1) (numera föga br.) genom slängande med ngt lossa l. afskilja samt bort- l. nedkasta (ngt). Försigtige Klensmeder böra då (dvs. när slaggen fastnar vid järnet) afslänga den flytande Slaggen. Rinman Järnets hist. 1: 238 (1782); jfr 2. Under dansen a(fslä)ngde han ett par glas af, från bordet. Dalin (1850). — (mindre br.) hastigt (eg. gm slängande) aftaga; kasta af. Afslänga kappan. Heinrich (1814). Meurman (1846).
2) (föga br.) slänga (ngt) från sig, slänga bort l. åstad. Dalin (1850).
3) (knappast br.) gm slängande afbryta. (Han) råkade .. att med armen a(fslänga) en .. liljestängel invid sig. Dalin (1850).
Anm. I alla bet. hellre (utom i part.) SLÄNGA AF.
Spoiler title
Spoiler content