SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFTONBÖN af3ton~bø2n, äfv. ~bö2n (a`ftonbön Weste), r. l. f.; best. -en, hvard. äfv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. aftenbön; jfr äfv. t. abendgebet]
bön, som hålles l. bedes l. är afsedd att bedjas på aftonen. Swedberg Sabb. ro 1072 (1690, 1712). Klockan mellan 9 och 10. hålles (med husfolket) allmän Afton-Bön. Salander 10 (1727). (Hon) gjorde se'n sin aftonbön. Lenngren 21 (1794). Och med böjda knän jag beder / Rörd min sista aftonbön. Wallin Vitt. 1: 146 (1836). — särsk.
a) på bestämdt sätt formulerad bön, som är afsedd att l. plägar bedjas l. läsas om aftonen. Bureus Suml. 25 (c. 1600). Predikan (vid aftonsången) slutes med .. aftonbönerne. Handb. 1693, s. 106. Läs flitigt din catches, mitt barn, / Och dina aftonböner. Lenngren 18 (1794). Lärjungarne .. fingo lära sig .. Morgon- och Aftonböner. Westdahl Bidr. t. blekingska lärov. hist. 44 (1862).
b) på eftermiddagen, i sht om hvardagarna o. i städerna, hållen offentlig bön l. mindre gudstjänst; jfr AFTONSÅNG. Gå i aftonbönen. Sahlstedt (1773). De offentlige Morgon- och Aftonböner Börjas med en kort Psalm. Handb. 1811, s. 40. Klockorna ringde till aftonbön. Beskow Vandr. 2: 183 (1834).
Spoiler title