SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AGA a3ga2 (a`ga Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Stiernhielm Fateb. (1643, under axl)); -ARE (Deleen (1806, under chastiser)); jfr AGA, sbst.1
Etymologi
[fsv. agha, hålla i tukt, tukta; jfr nor. aga med samma bet., äfv. skrämma, d. ave; jfr äfv. sv. dial. aga, agas, frukta, vara orolig, isl. agir, opers., det ser hotande ut, got. un-agands, utan fruktan, agjan, skrämma; se för öfr. AGA, sbst.1]
— jfr HÅRD-, LÄTT-, O-, SVÅR-AGAD.
Anm. Ss. vbalsbst. af aga har man antagligen att betrakta det hos Stiernhielm förek. AGSEL (Axl. id est. agsl, agelsse, aga, punctura, stimulus, castigatio. Fateb. (1643)); detta synes emellertid snarast vara hämtadt ur ngn fsv. källa.
1) (†) hålla i tukt l. (god) ordning; hålla i tygel(n) l. i styr; hålla efter; rätta, (upp)tukta; jfr AGA, sbst.1 2, 3. Then som icke läter sigh agha han gör sigh sielff til intet. Ordspr. 15: 32 (Bib. 1541); jfr 2. Våra .. böjelser måste agas och återhållas. Dalin Vitt. I. 1: 25 (1744). Han låter ej aga sig med ord; er lässt sich nicht mit Worten regieren. Möller (1790). Liljestråle Kempis 139 (1798). jfr: Disciplinera, aga. Swedberg Schibb. 265 (1716). jfr äfv.: Hon .. giör sig en stolt Air, agar ansiktet til främmande miner och pinar sig til .. tvungna behageligheter. Dalin Arg. 2: 153 (1734, 1754). — närmande sig 2: hålla strängt l. i sträng tukt. (Grållen) gick så agad, stackars kreatur, som en moderlös Flicka: icke en otidig krumning en gång. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740).
2) tukta, näpsa, i sht i förbättrande l. uppfostrande syfte; numera användt nästan bl. om tilldelande af kroppslig bestraffning i sht åt barn l. tjänare (l. husdjur), äfvensom i de fall, då ordet (nu) fattas bildl. samt innebärande anslutning till nämnda anv. (se b o. c); jfr AGA, sbst.1 4. Huilken är then son som hans fadher icke aghar? .. Och som wij kötzligha fädhrar haffuom the oss agha, och wij wyrda them, skolom wij thå icke mykit meer vnderdånughe wara andenars fadher ..? Ebr. 12: 7, 9 (NT 1526). Abrahamsson 326 (1726). Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död ther af. ÄB 6: 5 (Lag 1734). Svär öfvermage; then skal af föräldrarna eller husbondan med ris agas. MB 3: 2 (Därs.). En liten gåsse .., när han agar sin trä-häst. Dalin Arg. 2: 282 (1734, 1754). Ingen utan (dvs. utom) en svag Själ kan ogilla att man agar skälmarna. Thorild 2: 57 (1784); jfr b. Aga, .. admonere verberibus, .. virgis .. cædere. Lindfors (1815). När grekerna fordomdags .. firade Pelops' högtid, agade de pojkar på hjeltens graf. Tegnér 3: 137 (1817). På en gång / Grep jag dem (dvs. pojkarna) båda igen och agade båda med tung hand. Runeberg 1: 107 (1832). Rättigheten att aga hustrun tillerkännes mannen uttryckligen, äfven i de senare (medeltida) lagarne. Schlyter Jur. afh. 1: 169 (1836). (Det) åligger .. föräldrar att rätta och aga sina barn. Franzén Pred. 3: 227 (1843). NF 9: 1251 (1885). — särsk.
a) i uttr. (Det är ett) snällt barn(, som) agar sig själf, i sht skämt. med afs. på barn l. äfv. äldre, som råkar slå sig l. på annat sätt tillfoga sig ngt lidande, som kan jämföras med aga, l. om barn, som man på lek tvingar att slå sig själf; urspr. måhända anslutande sig till 1. Det är goda barn, som aga sig sjelfva. Rhodin Ordspr. 33 (1807).
b) (†) om tuktan i allm. utan bibegrepp af kroppslig bestraffning. Kongl. Maj:t tillhörer .. att .. näpsa, aga och straffa den ostyrige och vrångvise. RF 1719, § 2. Svenske .. Riks-Föreståndaren Olof hade då agat detta Folk (dvs. kurländarna) och åter underkufvat Kurland. Dalin Hist. 1: 523 (1747). Aga en med ord, einen mit Worten züchtigen. Lind (1749). Lagens agande näpst. Adlerbeth Hor. sat. 172 (1814).
c) i religiös stil, om Guds faderliga tuktan. Huem herren elskar then aghar han. Ebr. 12: 6 (NT 1526). Upp. 3: 19 (Därs.). Them som thu (Gud) .. med åtskeleligh (dvs. åtskilliga) kårs och sjukdomar aghar. KOF 1: 326 (1575). Han .. ödmiukar sig under Guds agande hand. Lagerström Bunyan 3: 133 (1744). När den orätfärdiga straffas; så agas med det samma den rätfärdiga. Nohrborg 697 (c. 1765). Jag kyssa skall den Faders ris, / Som mig till bättring agar. Ps. 255: 5 (1819). Därs. 178: 6. Anm. Från det först anf. ex. utgår det äfv. i bildl. anv. vanliga uttr. Den man älskar, den agar man.
d) mer l. mindre bildl.; i sht om kritik o. d.: tukta, gissla. Fåfängans, skrytets och höghetens flärd / Agas af löjet. Lenngren 73 (1809). Motgången lär oss visdom, när han agar. Strandberg 5: 191 (c. 1860). (Dalins) ”Svenska Argus” .. agade med en satirisk gissel tidens oseder och lyten. Sturzen-Becker 1: 146 (1861). (Vitalis') humor agar qvalet, ej det smeker. Wirsén i SAH 62: 279 (1886). Den (diktare), som pressen icke slår och agar, / törs ingen tro om minsta spår talang. Heidenstam Vandr. 197 (1888).
Anm. Utvecklade ur 2 äro följ. anv.:
α) (föga br.) mer l. mindre bildl.: gm plågor l. smärtor tukta l. straffa; plåga. Han af sin gickt å nyo dubbelt agas. Bellman Gell. 1: 116 (1793). Du (o människa) agar nog dig sjelf, din värsta plågo-anda / Du i dit hjerta bär. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 165 (1795).
β) gm aga fördrifva. Du står overksam ännu .. / Ett håglöst barn, som ingenting vill lära, / Förrän man lättjan dig ur kroppen agar. Strandberg 1: 87 (1848). — jfr AGA BORT 1, AGA UT.
3) [utveckladt ur 1; jfr lat. castigare, gr. κολάξειν] (numera mindre br.) trädg. hindra (ett träd, en planta o. d.) att växa alltför frodigt; borttaga l. bortskära öfverflödiga kvistar, skott o. d. på (träd, buskar o. d.); tukta, ansa, beskära, klippa; jfr AGA, sbst.1 5. Til at hielpa at .. Rofvorne måtte växa store, skal man aga och trampa ned bladen, eller skiära dem af. Salander 102 (1727). (Berberis-)Busken låter ganska väl aga sig med saxen til prydelige häckar. Retzius Fl. oec. 99 (1806). (Afvenboken) låter oömt aga sig. Därs. 150. Jag hade agat några ympar. Runeberg 3: 284 (1836). Björkman (1889). — i bild. Gäld har tistlars art: / Om hon ei agas kringt (dvs. raskt), så ökas hon för snart. Kolmodin Qv.-sp. 1: 549 (1732). — jfr AGA BORT 2, AGA UPP.
4) [utveckladt ur 1] (†) kir. hålla i tukt l. tillbaka. (Det gm en operation bortskaffade) återväxande ärret (efter en brännskada) agades med lapide infernali. Acrel Chir. händ. 56 (1775).
5) [utveckladt ur 1 i nära anslutning till 3] (numera bl. ngn gg i vitter framställning) om språk, stil o. d.: hålla i tukt, ansa; jfr AGA, sbst.1 2 c samt 3 slutet. Intet mer fattas (vårt språk), än at vi det aga och upodla. Dalin Arg. 1: 298 (1734, 1754). Vänskap agade min sång. Kellgren 2: 248 (1780). Om .. (Kullbergs) dikt dömdes, att den .. hade en lätt, fast icke nog agad versifikation. Ljunggren SAHist. 1: 213 (efter handl. af 1799). jfr Böttiger 4: 318 (1854).
Särskilda förbindelser:
AGA BORT10 4. gm aga aflägsna. — särsk.
1) till 2. Man bör i tid aga bort de oarter, som kunna visa sig hos en hund.
2) (föga br.) till 3. Första året lemnas allenast en Resna (dvs. humlerefva) til hvar Stör, och de öfrige agas bårt genom afskärning. Dahlman Huml. 21 (1748).
AGA UPP10 4. (numera knappast br.) till 3: tukta upp. Man .. låter de plantor, som stå i samma ruta(,) aga upp hvarandra. I. A. af Ström i Läsn. f. folket I. 1: 36 (1835).
AGA UT10 4. gm aga utdrifva. — särsk. till 2. Aga ut vanarten ur ett barn. Serenius (1741).
Spoiler title