SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AGA a3ga2 (a`ga Weste), sbst.1, r. l. f. (f. Sahlstedt (1757, 1773) osv.) ((†) m. L. Petri Kr. 81 (1559), Törnevall A 6 b (1694), Runius Dud. 2: 75 (c. 1710)); best. -an; o. (†) AGE, m.
Ordformer
(ag(h)e, nom. Ebr. 12: 11 (NT 1526 o. Bib. 1541), L. Petri Dial. om mess. 75 a (1542), Lind (1738, 1749), Nordberg 1: 836 (1740), Nohrborg 733 (c. 1765). ag(h)e (ahge) i oblik kasus 2 Saml. 9: 162 (1569), Thyselius Handl. lärov. 2: 11 (1595), Tiällmann 66 (1696). ag(h)a i oblik kasus Ebr. 12: 5 (NT 1526) osv.; jfr Schenberg (1739). ag(h)a nom. L. Petri Kr. 81 (1559) osv.)
Etymologi
[AGA, som med afs. på genus anslutit sig till de talrika sbst. på -a, pl. -or, är eg. oblik kasus af AGE, fsv. aghi, fruktan, tukt, ordning, näpst; jfr isl. agi, fruktan, tukt, äfv. oro, ofred, nor. age, fruktan, respekt, tukt, d. ave, tukt (i ä. d. äfv. fruktan), eng. awe (sannol. lån från nord. spr.); roten, som äfv. återfinnes i got. unagands, utan fruktan, o. unagei, frihet från fruktan, samt got. agis, n., ags. egesa, m., fht. egiso, m., fruktan, skräck, m. fl. forngerm. ord, betecknar fruktan l. skrämsel. Till samma rot höra sannol. åtsk. ord i andra indoeur. spr., ss. gr. ἄχος, smärta, sorg. Se för öfr. Blomberg Etym. ordb. XI följ., Tamm Etym. ordb. samt AGA, v.]
1) [jfr sv. dial. age, aga, fruktan, skräck] (†) fruktan i förening med vördnadsfull lydnad; respekt. Doch fordras alfvar ock, som aga med sig bär. Kolmodin Qv.-sp. 1: 24 (1732). Det går ingen aga af honom, He has no authority with him. Serenius (1741). jfr: Ther agha och fruchtan är, ther är tuchtigheet och äro. KOF 1: 423 (c. 1618).
2) (nästan †) (gm allvarlig tillsyn o. nödig bestraffning upprätthållen) tukt l. disciplin; (god) ordning, skick; ej alltid skarpt skildt från 1 l. 3. (Magnus Ladulås) hölt .. så starkan agha i landet at ingen motte göra bönderne noghot öffuerwold. O. Petri Kr. 94 (c. 1540). Holle tucht och Ahge widh macht. Thyselius Handl. lärov. 2: 11 (1595). Lefwa i speckt (dvs. fridsamt) och aga. Swedberg Sabb. ro 22 (1700, 1710). Pojkar nu för tiden / Utan aga och moral. Lenngren 23 (1797); jfr 4. — särsk.
a) (†) i uttr. hålla vid aga, hålla i tukt (o. ordning). G. I:s reg. 1: 263 (1524). Thet werdzligha swerdhet .. moste holla the oonda widh agha at the icke göra skadha. O. Petri 1 Post. 101 a (1528); jfr 1. jfr Förspr. t. GT 3 b (Bib. 1541).
b) [jfr eng. keep in awe] (nästan †) i uttr. hålla i aga = a. Aff frwen han warder hållen i agha. Rondeletius 7 (1614). Tienstafolck skulle hållas i aga. Girs G. I:s hist. 209 (c. 1630). Spegel Pass. 168 (c. 1680). (Dock) höls i fält mycken ordning och Soldaten i sträng aga. Dalin Hist. 1: 260 (1747); jfr KRIGS-AGA. Alla menniskor hållas uti aga igenom beröm och fruktan för straff. Höpken 2: 220 (1756). Att .. hålla denna .. obändigare granne (dvs. Ryssland) uti aga och skick. Dens. 2: 314 (1756). Hålla människo-lustar i aga. Liljestråle Præs. i VetA 1775, s. 9. Hålla sina barn i a(ga). Nordforss (1805); jfr Lindfors (1815). — (†) närmande sig 1. (Detta stadgande) holle (dvs. hölle) .. oss (professorer) i agan, (så) att vij medh flijt gjorde på deras (dvs. studenternas) studier och leffverne en ransakningh. Rudbeck Bref 1: 46 (1667). Regeringsformen .. var .. sammanfattat i den afsickten at hålla hofvet i aga och räddhoga. Höpken 1: 19 (c. 1751).
c) (numera föga br.) bildl. om språk l. stil; jfr 3 slutet samt AGA, v. 5. Hvad man kunde kalla stilens aga eller hellre dess tukt .. utgöres af en viss måtta i allt, en viss aflägsenhet från alla utsväfningar. Leopold 5: 74 (1801). Vi finna (i den grekiska litteraturen) .. en stilens tukt och aga, som icke hänför, men intar. Tegnér 3: 225 (1824).
3) (†) (allvarlig) tillsyn o. ledning, särsk. i uppfostrande syfte; tukt; ej alltid skarpt skildt från 2; ofta i förb. hålla, vara (osv.) under aga. (Tiggarmunkar) föra kringom landit mykit bedregerj och lygn (dvs. lögn,) ther före skola fogtanar .. haffua agha med them. G. I:s reg. 4: 242 (1527). (Vi sända) en dreng (dvs. gosse) .. at i wille haffua honum hoos eder på en tidh vnder skälig agha at han motte lära tokt och sinne (dvs. tukt o. vett). Därs. 6: 223 (1529). Alt sådant (oförstånd o. d.) kan .. en godh age, flitigh vnderwijsning och troligh (dvs. trogen) optuchtan förhindre. Skytte Und. A 4 b (1604). (Salomo) blef .. förtrodd först vnder Nathans aga. Spegel Sal. 2 (1711). — bildl. En Polhem, som så ofta bragt en sjelfsvållig och yr Natur, under Konstens aga och lydnad. Tessin Bref 1: 96 (1751). En (förf.) är beqväm at föra obunden hand; för en annan går hon lyckeligare under poëtisk aga. O. Celsius Præs. i VetA 1768, s. 17; jfr 2 c. Bringa .. (språket) någorlunda under aga och ordning. Höpken 1: 431 (1773); jfr 2 c. jfr: Ett förstånd som ej fått vård och aga. Hagberg Shaksp. 1: 283 (1847); jfr 4.
4) tuktan, näpst, i sht tilldelad i förbättrande l. uppfostrande syfte samt af den, som den tuktade är skyldig vördnadsfull lydnad; numera användt nästan bl. om kroppslig bestraffning, tilldelad i sht barn l. tjänare (l. husdjur), äfvensom i de fall, då ordet (nu) fattas bildl. samt innebärande anslutning till nämnda anv. (se a o. c); jfr AGA, v. 2. (För hvilka förseelser) wij .. honum (dvs. junker Nils Sture) straffat haffue med ordh oc skælig aga. G. I:s reg. 4: 120 (1527). Aghan giffuer förståndh. Sv. ords. A 2 a (1604). Agan är godh, när motto (dvs. måtta) är medh. Därs. A 2 a; jfr Grubb 10 (1665), Möller (1790). Den tijden då Vngdomen ähr wuxen ifrån agan. RARP 3: 88 (1638). Skarp aga giör blödigh Barn. Grubb 722 (1665). Aga och rijs giör barnen wijs. Törning 4 (1677). Agan är god när han är skiälig. Runius Dud. 2: 75 (c. 1710). Hästen fick .. god ans, lagom aga, mycken frihet och intet sjelfsvåld. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Alla barn behöfva icke lika hård aga. Nohrborg 577 (c. 1765). Vårt späda hjerta sved, / Vid bannorna och agan, / Som någon lekbror led. Lenngren 16 (1797). En osanning .. ådrager .. (barnen) aga. Leopold 3: 268 (1799, 1816). Jag gillar agans bruk, jag nekar ej den kraft / Till barnslig hörsamhet, den har och alltid haft. Wallin Vitt. 1: 20 (1805). Swederus Jagt 157 (1832; med afs. på hundar). I trivialskolan .. underkastades (Gustaf Vasa) kroppslig aga af en Dansk skolmästare. Geijer II. 3: 6 (1834). Den som uppväxer utan aga, dör utan ära. Lönnrot i Suomi 1841, h. 6, s. 25 (öfv. af finskt ordspr.); jfr under AGELÖS. Aga, .. lindrigt straff, stryk, risbastu .. Aga tilldelas barn, öfvermagar, omyndiga och äfven andra, men vanligen .. enskildt. Almqvist (1842). Ege domstolen .. förordna, att barnet (som gjort sig skyldigt till straffbar gärning) .. med aga hemma i huset rättas skall. Straffl. 5: 1 (1864). Stadga f. lärov. 1878, § 49. jfr: ”Småagan” örfilar et consortes. Verdandi 1890, s. 252. jfr äfv. BARN-, HUS-, KROPPS-, RIS-, SKOL-AGA. (†) (Barnet) nepses af fadher eller modher .. medh rijs och elliest, som tillbörligit wara kan, doch barnet till agha och icke till oskäligt straff. Lagförsl. 513 (c. 1606). Christjern (II) .. ville gifva sit mordiska framfarande sken af en lindrig aga. Celsius G. I:s hist. 162 (1746, 1792). — särsk.
a) i religiös stil, om Guds faderliga tuktan. Min son föracta icke herrans agha. Ebr. 12: 5 (NT 1526). L. Petri Dial. om mess. 75 a (1542). Korsset är .. Een Faderligh agha. Muræus 2: 376 (1648). Gudz agas skarpa rijs. Ps. 53: 2 (1695). Guds barn .. äro befriade från alla straff, så at all deras vedermöda bör anses, som en tuktan och aga til förbättring. Nohrborg 696 (c. 1765). Jag är, o Gud! din nåd ej värd, / Fast mera värd din aga. Ps. 155: 5 (1819). jfr: Onda (barn) kallar man et syndastraff och aga. Kolmodin Qv.-sp. 1: 362 (1732).
b) (†) om kyrkostraff l. penitens. Underkasta sig kyrkans bann och aga. Strinnholm Hist. 5: 218 (1854). — jfr KYRKO-AGA.
c) bildl. om kritik o. d. Tack för den faderliga aga, / Som jag så väl förtjent och du så lindrigt gaf. Kellgren 2: 257 (c. 1780). Af Phebus-Kellgren få / Ett ord till tröst, och ett till aga. Leopold 2: 477 (1788, 1815); jfr Tegnér 5: 242 (1822).
5) [anslutande sig till 3] (föga br.) med afs. på träd, buskar o. d.: beskärning, klippning; ans. A. J. Retzius i VetANH 19: 68 (1798). (Häckar af bok) äro lätte at med aga hålla i ordning. Dens. Fl. oec. 249 (1806). Som trädet (dvs. lönnen) tål aga kunna häckar deraf uppdragas. Ström 66 (1830, 1846). — jfr AGA, v. 3.
Ssgr: AGE-LÖS, se d. o. —
-LÖSA, f. [jfr finländska dial. agalöiso, nor. ageløysa] (aga-) (†) brist på tukt l. (nödig) aga. Wenia sina barn widh .. sielfswåld och agalöso. Rothovius 4 Pred. R 5 b (1645).
-LÖSHET30~20 l. 300~2. (aga- Verelius; aglös- Swedberg) (numera knappast br.) Verelius Ind. (1681, under refsingarleysi). At barnen af aglöshet eller förmyken hårdhet icke motte förderfwas. Swedberg Sabb. ro 633 (1697, 1710). Möller (1790). Meurman (1846).
(4) -RIS. (†) Däns Högstas Age-Rijs. Rydelius Vitt. 28 (1715).
(4) -STARK. (aga- Phrygius) (†) hård l. sträng i l. vid utdelande af bestraffning l. aga. (Gårdsfogden) skal icke .. wara Obeskedeligh, eller för Age-starck emoot Gårdzens Folck för ringa .. orsaack skuld. Brahe Oec. 83 (1585). (G. I) war något Skarp och agastarck. Phrygius Föret. 35 (1620). Schenberg (1739, 1747).
Spoiler title