[jfr d. agraf, d. o. t. agraffe, af fr. agrafe, som utgår från mlat. graffa, fht. krapfo, krapho, krampa]
1) (vanl. äfv. ss. prydnad tjänstgörande) spänne l. häkta till fästande l. sammanhållande af kläder, plymer, gardiner o. d. En tagg af Törne eller Hagedorn var deras (dvs. de gamla nordbornas) agraffe. C. R. Berch i Nya sv. bibl. I. 2: 195(1762). (De tyska) CavalleriOfficerarne bära Hattar med stora agraffer och hvita plumer. SP 1809, nr 9, s. 1.NF(1875). Bland halskedjorna bestå några af rikt ornerade agraffer. Rydberg Varia 1: 215(1891). Agraffen utgöres af två, vanligen symmetriska, delar, af hvilka den ena kan hakas in i den andra. Adler Meyer 538(1895). — jfr BRILJANT-, METALL-, PÄRL-AGRAFFm. fl.
2) metallkrampa, afsedd att sammanhålla stenar; ornamentalt föreningsstycke i spetsen af båge, af fönsterram osv. Dalin(1871). NF(1875).
3) ett slags nit (på hästhof). C. G. Wrangel Handb. 880(1886). Man kan .. med hjälp af en särskild tång, kallad agrafftång, anlägga en .. nit (agraff) tvärs öfver sprickan (i hästens hof). Vennerholm o. Svensson Husdj. 221(1892).
4) i annan anv., om hvarjehanda föremål, afsedda att fästa l. sammanhålla ngt l. att föreställa någonting sammanhållande. Lamp- och ljusskärmar med en agraff. Tekn. tidn. 1871, s. 191. Skålen (dvs. en del af ljuskronan) upphänges medelst .. kedjor eller snören(,) förenade under taket till en agraff. Därs. s. 9. — jfr BLOMSTER-, ROSETT-,SAMMETS-AGRAFFm. fl.
Ssgr: (1) AGRAFF-NÅL03~2. nål, som kan användas ss. agraff. Freja 1880, s. 162. —
