SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AKANT akan4t l. AKANTUS akan4tus, r. l. m.; best. akanten; pl. akanter, äfv. (mindre br.) akantus (Hedberg Loti, Galil. 59 (1896)).
Etymologi
[af t. akanth(us), fr. acanthe, eng. acanthus, af lat. acanthus, af gr. ἄκανϑος]
växt af släktet Acanthus; björnkloört. Liljor och Acanth .. them (dvs. Adam o. Eva) liufligt öfwertäckte. Spegel Tilsl. par. 135 (1705). (Snår af) säf, tistlar och acanthus. Hedberg Loti, Galil. 77 (1896). — om en till prydnad bestämd afbildning af (en del utaf) en akant. Skålen af .. metall .. / Kringom sin öfra brädd med en gyllne akant var omkringvärfd. Adlerbeth Ov. 348 (1818). — särsk. byggn. om ett (stiliseradt) ornament, i sht anbragt på korintiska o. romerska kapitäler; mest i pl. Dalin (1871). jfr AKANTUS-BLAD.
Ssgr: A: AKANT-OMLÖFVAD03~020. Akantomlöfvade bägarn. Stagnelius 1: 22 (1817).
B: AKANTUS-BLAD030~2. En korintisk pelare med sina akantusblad. Tegnér 3: 176 (1819). Ett kapitel prydes med en rad akanthusblad. Brunius Metr. 70 (1836, 1854). SDS 1896, nr 419, s. 1. —
-RANKA~20. G. Upmark i Fornm. tidskr. 9: 44 (1894).
Spoiler title