SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALARMERA al1arme4ra l. -e3ra2 (alarme´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. alarmere, t. alarmieren, af fr. alarmer]
1) motsv. ALARM 1, i sht mil. o. brandväs.: gifva (ngn) signal l. kallelse att fatta vapen l. rycka ut l. bryta upp l. hålla sig beredd l. att möta l. taga sig i akt för en öfverhängande fara. Mot morgonen .. alarmeras lägret, och trummorna gifva signal till uppbrott. G. E. Beskow Resem. 146 (1861, 1881). Allarmera brandkåren. Lundin N. Sthm 699 (1890); jfr ALARM 1 a slutet. — jfr: (Jag) alarmerades .. icke långt derefter af att höra vår anförare gifva kommandoordet (hitåt!). Lundgren 2: 153 (1858, 1874).
2) motsv. ALARM 4, mil.: vålla oro bland l. oroa (fiender). Alarmera fienden. Dahlberg Dagb. 216 (1676). Nordberg 1: 214 (1740). Alarmera ..: G(e)-n(o)m plötsligt framträngande oroa fiendens förposter. Konv.-lex. (1856). Afser öfverfallet endast att bringa fientliga trupper under vapen och sålunda uttrötta dem, kallas det vanligen alarmering. C. O. Nordensvan i NF 18: 572 (1894).
3) motsv. ALARM 5.
a) (numera mindre br.) med obj.: göra (ngn) orolig l. förskräckt l. bestört. Swedberg Schibb. 249 (1716). (Kungen) blef / Häraf högst allarmerad Stiernstolpe Æn. 69 (1814, 1825). — (föga br.) refl.: vara l. blifva orolig l. förskräckt. Jag begynte straxt alarmera och jämra mig öfver detta tillståndet (dvs. menighetens resning). Jan Persson i HSH 1: 240 (c. 1756). Alarmera sig. Blifva orolig. Taga illa vid sig. Sahlstedt (1769). Anm. Ex. från HSH hör möjl. till 4.
b) utan obj., i sht i p. pr.: (mycket) oroa. Gosselman Col. 1: 18 (1828, 1830). Ett högst alarmerande symptom. K. G. Lennander i Ups. läkaref. förh. 24: 579 (1889). De sista allarmerande telegrammen. SDS 1896, nr 436, s. 1.
4) (föga br.) till ALARM 7, intr.: larma. Weste (1807). Lindfors (1815).
Spoiler title