SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALKALI al4kali l. 302, äfv. alka4li (a`lkali Weste), n.; best. -it l. -iet alka4liet l. 0302; pl. alkalier alka4lier l. 0302 (alka´lier Weste).
Etymologi
[jfr t. o. eng. alkali, fr. alcali, af arab. al-qali, al-qili, aska af natronhaltiga växter, soda; jfr KALI, KALIUM]
kem. löslig metalloxid; lutsalt. Hiärne Förb. 28 (1706). Syror och Alkalier. Hjelm Intr. i VetA 1784, s. 20. Flygtigt Alcali. GT 1788, nr 28, s. 3; jfr AMMONIAK. Alkalierna .. kallas äfven lutsalter, emedan de fås af lut, hvarmed man vanligen förstår en upplösning af spis-aska i vatten. Berzelius Kemi 1: 328 (1808, 1817). Alkali .. betecknar de lösliga metalloxiderna kali, natron, lition, cæsium- och rubidiumoxid samt ammoniak. Cleve i NF (1875). Anm. I ä. tid användes äfv. den lat. pl.-formen på -ia. Retzius Pharm. 44 (1769). — jfr MINERAL-, SVAFVEL-, VÄXT-ALKALI m. fl.
Ssgr: ALKALI-BILDANDE300~, äfv. 030~200. Björkman (1889).
-HALT~2. Berzelius Blåsr. 81 (1820). Cleve Handlex. 8 (1883).
-HALTIG~20. —
-LUT~2. —
-METALL~02. metall, hvars oxid kallas alkali. Konv.-lex. (1856). Cleve i NF (1875).
-PROF~2. Liedbeck Tekn. 108 (1868).
-SALT~2. Lundequist 87 (1855). Cleve Handlex. 7 (1883).
Spoiler title