SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALLEGRO ale4grω l. -å, l. 032 (a`llegro l. -e´- Weste), adv. l. sbst. n., äfv. r. (J. A. Josephson (1844) hos Ödman Josephson 163; m. Weste, jämte n.); ss. sbst. best. -t l. (ss. r.) -n; pl. -n l. (knappast br.) = (Almqvist (1842); jfr Weste).
Etymologi
[af it. allegro, munter, rask, af lat. alacer, glädtig, hurtig, liflig]
tonk.
1) adv.: i lifligt l. raskt tempo; om det näst hastigaste af de fem musikaliska hufvudtidsmåtten. Regnér (1780, under allegro). Envallsson Mus.-lex. 10 (1802). Höijer Mus.-lex. (1864).
2) sbst.: musikstycke l. afdelning af större musikstycke i detta tidsmått. Lustigt som ett allegro stiger han i säng. J. Wallenberg 231 (1771). Norman Mus. upps. 25 (1880). Ett vackert a(llegro). Sundén (1885). jfr: I sonater, concerter, sinfonier m. m. råda, t. ex. i det första allegro't (trots ordets egentliga bemärkelse), högtidlighet, lugn, allvar. Drake Gollmicks Terminol. 8 (1842).
Ssgr: ALLEGRO-FORM030~2. A. Lindgren i NF 15: 80 (1890).
-MOTIV~02. Lundell (1893).
-SATS~2. Lundell (1893).
-TAKT~2. Hemberg Oban. st. 49 (1896).
Spoiler title