SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ALLMÄNGILTIGHET al3mänjil1tig~he2t l. 30~201, äfv. -men-, r. l. f.; best. -en.
egenskapen att vara allmängiltig; universalitet. Boëthius Sed. 6 (1807). Rydqvist Tid. 1: 5 (1840). — särsk.
1) motsv. ALLMÄNGILTIG 1, filos. Wikner Lifsfr. 1: 331 (1868). Kunskapens allmängiltighet ligger deri, att den kan fordra erkännande af hvar och en, som rätt använder sitt förstånd, när hans förstånd nämligen är så begåfvadt, som för bedömandet af ifrågavarande fall behöfves. Dens. Tidsex. 225 (1888).
2) motsv. ALLMÄNGILTIG 2 b. Schlyter Jur. afh. 1: 229 (1837). Egentligen vore ett enda undantag tillräckligt att upphäfva induktionsbevisets äfven blott sannolika allmängiltighet. Borelius Log. 83 (1863, 1882).
Spoiler title
Spoiler content