SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALLMOGE al3~mω2ge (a`llmoge Weste), r. l. m.; best. -en; pl. (†) -ar (Roberg Tal 27 (1739; se under 1) (-er RA 1: 16 (1524; se 4 c α; möjl. nom. sg. med den gamla ändelsen bibehållen; jfr nedan)).
Ordformer
(-a i ack. sg. G. I:s reg. 1: 3 (1521) osv., Swedberg Sabb. ro 62 (1705, 1710). almogge RA 2: 189 (1568). almwgæ G. I:s reg. 1: 35 (1522); almwga Därs.; almwghe HSH 18: 347 (1536). alffmogenn (best.) Rääf Ydre h. 1: 326 (i handl. af 1578). allmoger (nom. sg.) RARP 2: 196 (1635); al(l)mog Rudbeck Atl. 4: 63 (1702), Kolmodin Qv.-sp. 1: 380 (1732); jfr fsv. almogher; se äfv. ofvan under uppgifterna om ordets böjning)
Etymologi
[fsv. almoghe, almughe, almogher; ssg af fsv. al-, hel, fullständig, o. moghe l. mogher, folk, menighet, eg. hop, hög; jfr fnor. o. isl. almúgi, almúgr, nor. aalmuge, aalmug, ä. d. almuge, d. almue. Ordet förekommer icke i det äldre fsv. lagspråket (jfr Schlyter Ordb. o. Söderwall Ordb.). Motsv. fnor., isl. o. danska ord äro ej heller påvisade från ifrågavarande språks äldsta urkunder. Se för öfr. Tamm Etym. ordb.]
Anm. Ordet allmoge betecknade urspr. hela hopen af människor (inom ett område); sedermera begagnades det företrädesvis om alla de med borgerliga rättigheter utrustade männen i riket. Sedan emellertid särskilda stånd med vissa undantagsförmåner börjat afsöndra sig från den stora massan af Sveriges befolkning l. skilja sig från ”allmogen”, kom ordet, särsk. i förb. menige allmogen (se 4 c β), helt naturligt att beteckna de delar af folket, som icke utbrutits från det stora hela, dvs. de lägre, skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden (särsk. till det världsliga frälset). Den forna bet. ”nation”, ”folk” utträngdes så småningom. Ännu mot slutet af medeltiden skilde man ej så strängt mellan ”allmogen” i städerna o. ”allmogen” på landet (jfr 4); se E. Hildebrand Statsförf. 171. Men i samma mån som städernas befolkning afsöndrade sig ss. ett särskildt stånd, borgerskapet, blef ordet mer o. mer inskränkt till att beteckna landsbygdens befolkning af bonde- (o. torpare-)klassen, dvs. till bet. 4 c. Denna är nu den enda lifskraftiga. — Den ursprungliga bet. har gifvit upphof till bet. 2: ”(tings)menighet” l. ”församling”; i denna bet. begagnades ordet om det till ngn viss ort församlade folket från en (i juridiskt l. kyrkligt afs. begränsad) större l. mindre del af riket. — Äfv. den sparsamt representerade bet. 3, ”folket”, ”den stora massan”, sammanhänger med den ursprungliga bet. ”hela hopen af människor”; de yngre ex. på denna bet. hafva emellertid beröring med bet. 4 c: emedan bondeklassen i allm. stod på en lägre bildningsståndpunkt, kom det ord, som betecknade densamma, att användas om den obildade, kritiklösa hopen i motsats till de mera bildade.
De nu så vanliga ssgrna med allmoge- med anslutning till bet. 4 c tyckas (med undantag af ALLMOGE-SKOLA) börja framträda på 1850-talet; riktigt vanliga blifva de först på 1870-talet. Betecknande är, att hvarken Dalin (1850), Kindblad (1867) l. SAOB (1870) upptager en enda af dem; jfr N. Linder i Sv. lit.-tidskr. 1868, s. 28. Sannol. beror uppkomsten af dessa ssgr åtminstone delvis på inflytande från danskan, där motsv. ssgr tidigare voro i bruk. Äfv. torde anv. af ssgr med allmoge- till en del bero därpå, att man velat undvika motsv. bildningar med BOND- (l. BONDE-), som kommit att stå ngt lägre på rangskalan. I själfva verket hafva ssgrna med allmoge- vanl. en ngt förnämligare klang än det enkla ordet. — Att ssgr med allmoge- numera så ofta förekomma, sammanhänger för öfr. med det ökade intresset för allmogens slöjd o. seder.
1) (†) folk, nation; i sht med afs. på de egentliga medborgarna (de politiskt myndiga männen) inom ett visst rike l. af en viss nationalitet; ofta om undersåtarna i motsats till regenten. Jak Gotztaff Ericson .. höffuidzman öffuer Suerigx Almoga. G. I:s reg. 1: 3 (1521). Apg. 28: 17 (NT 1526). Wij äre .. alle Suenske men oc en almoge. G. I:s reg. 6: 32 (1529). Wij wele altid .. skicka osz szå emote eder som en cristen herre bör att göre emot sijn gode almoge. Därs. 33. Then Judeska almogan. O. Petri Ed. A 2 b (1539). Israels Almogha. L. P. Gothus Mon. pac. 12 (1628). Allmoge, Regni cives, communitas, universitas. Verelius Ind. (1681, under buandi). Mose .. förde (dvs. hade under sin ledning) een .. stoor Almoge med Hustrur och Barn. Rudbeck Atl. 4: 63 (1702). Arithmetik och Geometrie .. hafva omvändt hela Allmogar ifrån barbari til cultur. Roberg Tal 27 (1739). Vår konungsliga kärlek för allan allmoge är allvarlig och brinnande. Gustaf III hos Odhner G. III:s hist. 1: 201 (1772; arkaiserande). jfr: Gud och Sveriges Allmoge har varit min (dvs. G. I:s) hjelp. Celsius G. I:s hist. 778 (1753, 1792; efter ä. handling?); jfr anm. nedan. — särsk. om Israel ss. Guds egendomsfolk. Hörer migh min almoghe. Es. 51: 4 (Bib. 1541). O .. Gudh, som .. vthförde genom Mosen .. tin almogha vthaff Egypten. Mess. 1557, s. L 3 a. Swedberg Sabb. ro 62 (1705, 1710). Guds allmog. Kolmodin Qv.-sp. 1: 380 (1732). — bildl., om de kristna. Gudz Almogha (thet är the Christna). Förspr. t. 1 Mack. (Bib. 1541).
Anm. Det ofvan efter Celsius anf. yttrandet af Gustaf Vasa (ur hans afskedstal till ständerna) har gifvit anledning till den gängse, men oriktiga uppfattningen, att med Gud och Sveriges allmoge varit ett af denne konungs valspråk; se H. Hildebrand i Ant. tidskr. VII. 1: 94 (1884).
2) sammanfattande namn på den till ngn viss ort i särskildt syfte församlade menigheten från ett visst (i juridiskt l. kyrkligt afs. begränsadt) område. — särsk.
a) (numera föga br.) om den för deltagande i l. bivistande af ting samlade menigheten (från en domsaga l. lagsaga); tingsmenighet. Thenn tid Jag Lag ting hyllt (dvs. höll), Mädh Alffmogenn aff .. (förut omnämnda) härada (dvs. härad). Rääf Ydre h. 1: 326 (i handl. af 1578); jfr 1. Sedan lyse Häradshöfding Ting och tingsfrid, och läse the stadgar offenteliga up, som Almogen å Tinget kungiöras böra. RB 2: 3 (Lag 1734). — jfr TINGS-ALLMOGE.
b) (†) om kyrkfolket: församling, menighet. Almoghen skall alsammans vara inne i kyrkian medan Gudz tidher hollas (dvs. medan gudstjänsten pågår). RA 1: 390 (1544). Bureus Suml. 25 (c. 1600). jfr: Prestens yppersta embete är ath lära sin almogha gudz oord. Förspr. t. NT 4 a (1526). jfr äfv.: Vthi vthgången aff Kyrckian, vthkastades Cröningz Myntet ibland Almogen. Girs G. I:s hist. 94 (c. 1630).
3) (nästan †) folk(et), människor(na); om den stora massan i motsats till de i ett l. annat afs. mera framstående medlemmarna af samfundet; menige man, gemene man, (den stora) allmänheten; i sht om (det okritiska) folket i motsats till personer på högre bildningsgrad o. med vidsträcktare vyer; jfr 4 a, c o. anm. om betydelseutvecklingen. Id populus (scilicet) curat thet sköter inte almogen om. Gl. Ter. 65 (c. 1550). Hvarvti et sundt förstånd och en sanskyllig dygd består, thet är icke allom så bekant: Ty thertil behöfves .. sådan kundskap, som ej faller på Allmogen, icke ens i the Lärdas hop. Rydelius Förn. Föret. § 1 (1737). Hon är almogen lik, She is no beauty, she is like other folks. Serenius (1741); jfr Dalin (1850), SAOB (1870) samt: Han är allmogen lik, varken svart eller vit. E. H. Lind i Landsm. XI. 2: 31 (1896; anf. ss. i Vermland förek. talesätt). jfr: (En oriktig åsikt, som blifvit vanlig) hos all Englands allmoge. V. E. Lidforss i Krigsvet.-akad. tidskr. 1895, s. 99; jfr 1. — oeg.: hop, massa, (det stora) flertalet. Allmogen af embetsmänner, / Till sin fördom lika trång / Som det rum dess syssla känner, / Tror att aldrig vitterhet / Medger arbetsskicklighet. J. G. Oxenstierna 2: 248 (1786, 1806). jfr 4 c γ.
4) om (vissa af) de lägre samhällsklasserna i motsats till de högre.
a) (†) i allm.; med öfvergång till 3. Förskräckia then simpel almogha medh falskt ban (dvs. falsk bannlysning). O. Petri P. Eliæ B 4 a (1527). (Munkarna hafva) dragit then eenfoldiga almogha j skrymterij medh sich. Dens. Klost. E 1 a (1528). Allmoge .. gemene man. Schultze Ordb. 2995 (c. 1755).
b) (†) om städernas befolkning (med undantag af frälsemän o. präster): borgerskap(et). Aller allmoge i stederne. Gustaf II Adolf 313 (1629). jfr: ”Allmogen” i städerna skilde sig (under perioden 1521—1680) mer och mer genom särskild verksamhet, egna lagar och intressen såsom ett borgerskap från allmogen på landet och öfriga samhällsklasser. E. Hildebrand Statsförf. 316 (1896).
c) om landsbygdens befolkning; i sht om bonde- (o. torpare-)klassen: bönder(na), bondestånd(et), bondfolk. Det har i dag varit mycket allmoge inne i staden. Then smålenska almoge kring om jönekiöping. G. I:s reg. 6: 30 (1529). Valborgmässodagen brukar allmogen i Sverge dricka märg i benen. Linné Sk. 10 (1751). Almoge. Det är under detta namn som den arbetande Folkhopen på Landsbygden egenteligen utmärkes. Fischerström 1: 61 (1779). Skilnaden mellan folkskola för land och stad bestämmes af den olika bildningsgrad, som anses behöflig för allmoge eller borgerskap. Tegnér 4: 379 (1828). Större delen af allmogen (i Bohuslän) är ganska vidskeplig och fördomsfull. Holmberg Bohusl. 2: 42 (1843). Svenska allmogen har alltid varit fri, aldrig slafvat under lifegenskapens ok. Fryxell Arist. 1: 13 (1845). I sådana trakter, der grufhandtering sedan långliga tider idkats, är den deraf upptagna befolkningen väsentligt olik den kringboende allmogen. Uppf. b. 3: 137 (1873). jfr: (närmande sig 2 a) Kraftigt är (den på tinget församlade) allmogens ja eller nej, / Under vapnens skallande brak. Geijer I. 3: 187 (1811; i dikten Odalbonden). — i bild. Gräsen i sin simpla drägt utgöra här (dvs. i växtriket) Allmogen; de äro de mäste och skatta mäst; bärga sig bäst, ehuru de dageligen trampas och plågas. Linné Del. nat. 11 (1773). — särsk.
α) (†) församling af allmogemän, allmogemenighet. Vi Gödzstaff .. helse eder alle oss elskelige menege almoger, som nu forsamlat äre i Jönaköpingh. RA 1: 16 (1524); jfr β samt 2, äfvensom uppgifterna om ordets böjning. — bondehop. Hvad en sammanlupen allmoge under en oförståndig chef betyder och förmår, derpå hafva vi bevis år 1743. Höpken 2: 97 (1748).
β) [fsv. menighe almoghe] (numera bl. hist.) i förb. menige allmogen; jfr MENIG. Friborne frelsesmen klerkeriid kiöpstadzmenn oc menige almoghen. G. I:s reg. 6: 30 (1529). Bonde-namnet är tillagt menige Allmogen. Dalin Hist. 1: 61 (1747). jfr: Minnuge (dvs. menige) bolfaste bönder och almogge, som boendes och besittiandes er utti Barna och Laska herredher. RA 2: 189 (1568). jfr äfv.: Menige Bergxmen och Almoga som byggie och bruka Salegruffua. G. I:s reg. 7: 138 (1530).
γ) (skämt.) bildl., med syftning därpå, att allmogen intager en jämförelsevis lägre bildningsståndpunkt: ”bönder”; jfr 3 o. anm. om betydelseutvecklingen. Den apostoliska enkelheten kan vara bra och lämplig för allmogen i Kumla; men allmogen i Clara, som har stjernor och band, fordrar äfven i Guds ord litet mera grannlåt. Tegnér 5: 383 (1824). — närmande sig 3: populas, hop. Den studerande och skrifvande allmogen .. här (dvs. i Lund) och i Upsala. Tegnér 5: 103 (1815). Därs. 201 (1820).
Jfr BERG-, BONDE-, FJÄLL-, KRONO-, KRONOSKATTE-, KUST-, LANDT-, SKATTE-, SKÄRGÅRDS-ALLMOGE äfvensom DAL-, FINN-, LAPP-, VÄSTGÖTA-ALLMOGE(N) o. d.
5) (†) bondeståndet i riksdagen. Stiernman Riksd. 1: 435 (1595). Ridderskapet och Adeln sampt Krijgzbefehlet och menige Almogen. RARP 6: 199 (1657); jfr 4 c β. 2 RARP I. 2: 312 (1720). (Riksdagsbeslutet) i Upsala den 20 Febr. 1598 är utfärdadt af Adeln, Presterskapet, krigsfolk och allmoge, men borgare och bergsmän nämnas icke. Nordström Samh. 1: 377 (1839). Riksdagsordn. 1866, Inl.
Ssgr (i allm. till 4 c): A: ALLMOGE-ARBETE310 ~020 l. ~200. särsk. handarb. om väfnad l. sömnad o. d. i allmogestil. Qvinl. hemsl. 18 (1880). H. Hildebrand i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1888, s. 61.
-BARN~2.
1) person, som härstammar från allmogen. Böttiger 6: 406 (1877). Laurén 348 (1877).
2) med afs. på lefnadsåldern: barn af allmogeklassen. Schybergson 2: 323 (1889).
-BONAD~20. handarb. väggklädnad i allmogestil. I. Holck i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1895, s. 113.
-BRODERI~102. handarb. Berg Handarb. 186 (1873).
-BRUK~2. Lysander Almqv. 139 (1878). Lundell (1893).
-DANS~2. —
-DIALEKT~102. (numera knappast br.) bygdemål, folkmål. Kræmer Språkfrågan 104 (1858).
-DRÄKT~2. H. Hildebrand i NF 3: 1500 (1880). De Geer Minnen 1: 44 (1892).
-FOLK~2. [jfr d. almuesfolk] Santesson Nat. 203 (1880). Åskådarne .. utgjordes till största delen af allmogefolk från landet. Svedelius Förfl. lif 517 (1889).
(3) -FÄRG. (†) Formæ quotidianæ .. Almoge ferga, thet man altijdh hafwa kan. Lex. Linc. (1640, under quotidianus; möjl. felaktigt).
-FÖRFATTARE~0200. författare, som (vanl. själf tillhörande allmogen l. utgången från densamma) skildrar bondeklassens lif. De etnografiskt-didaktiska allmogeförfattarena. Nya pressen 1894, nr 340, s. 3. —
-FÖRÄLDRAR~020. Född af allmogeföräldrar. HD 1886, nr 241, s. 3.
-HEM~2. Karlin Kulturh. mus. 10 (1888).
-HUS~2. Hazelius Bidr. 1: 48 (1882).
-HÄR~2. NF 2: 1245 (1878). Schybergson 1: 361 (1887).
-INDUSTRI~102. Schybergson 1: 536 (1887).
-KLASS~2. HD 1875, nr 343, s. 2. Ett stort antal såväl ynglingar som flickor ur allmogeklassen. Ill. Sv. 1: 233 (1882). Lundell (1893).
-KVINNA~20. [jfr d. almueskvinde] Qvinl. hemsl. 31 (1880).
-LIF~2. Böttiger 5: 188 (1867, 1874). Lundin N. Sthm 476 (1889).
-MAN~2. [jfr d. almuesmand] bonde(man). Samtiden 1874. s. 39. Noreen Spr. stud. 207 (1885, 1895). I spetsen för uppbådade allmogemän. Schybergson 1: 113 (1887).
-MENIGHET~201 l. ~102. Alin i Ill. Sv. hist. 3: 214 (1878). Allmogemenigheternas sjelfsvåld stäfjade han (dvs. G. I). Dens. i NF 6: 259 (1882).
-MUSEUM~020. Lundin N. Sthm 476 (1889).
-MÅL~2. bygdemål, folkmål, landsmål. Claëson 2: 278 (1857). Om allmogemålet i Södra Möre härad. N. Linder (1867; boktitel). Så föll på honom en fråga, / Ej var den lätt; / På breda allmogemålet / Han skriade svaret rätt. Bååth På gr. st. 74 (1889).
-MÖBEL~20. möbel i allmogestil. L. Looström i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1888, s. 93.
-MÖNSTER~20. handarb. SD 1892, nr 347, s. 7.
-ORD~2. [jfr d. almue(s)ord] bygdemålsord. Nordvall Modersm. 6 (1863). Lysander Skr. 359 (1877).
-RENÄSSANS~102. Skulpterade och målade möbler i svensk allmogerenässans. V. Adler i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1891, s. 90.
-SED~2. Allmogeseder i Rönnebärgs härad i Skåne. E. Wigström i Landsm. VIII. 2 (1891; titel).
-SKALD~2. Schulthess (1885).
-SKOLA~20. [jfr d. almueskole] folkskola (på landet). LBÄ 5—6: 151 (1797). Paulsson Folkunderv. 421 (1866). Wieselgren Bilder 469 (1881, 1889).
-SLÄKT~2. Föräldrarne (voro) .. af allmogeslägt. Snoilsky i SAH 52: 19 (1876). Två allmogeslägter. Svedelius Förfl. lif 8 (1889).
-SLÖJDARE~200. —
-SMYCKE~20. Upmark i NF 4: 1240 (1881).
-SMÖR~2. bondsmör. HD 1886, nr 253, s. 3.
-SON~2. Laurbecchius, allmogeson från Sverige. Heikel Filol. 83 (1894).
-SPETS~2. handarb. Qvinl. hemsl. 40 (1880).
-SPRÅK~2. [jfr d. almuesprog] folkspråk. Rydqvist SSL 1: VI (1850). Ordbok öfver svenska allmoge-språket. Rietz (1867; boktitel). Lundell (1893).
-SPÄNNE~20. brosch o. d. i allmogestil. —
-STIL~2. bland allmogen nedärfd stil. (Den) karakteristiska geometriska stilart, som nu under namn af ”allmogestil” blifvit återupplifvad. H. Hörlin i 1 Minn. fr. Nord. mus. VI. 2: 3 (1884). Möbler i allmogestil. L. Looström i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1888, s. 93.
-STUGA~20. Karlin Sk. textil konstsl. 11 (1886).
-STÅND~2. bondeklass. En man af allmogestånd. ST 1892, nr 275, s. 2. äfv. med afs. på stånd vid riksdagen: Bondeståndet (skulle gm en dylik reform hafva) upphört att vara ett allmogestånd i den gamla meningen. Svedelius Repr. 213 (1889).
-SÖMNAD~20. handarb. A. Fleetwood Derby i 1 Minn. fr. Nord. mus. X. 2: 1 (1885).
-TRO~2. Sundblad Med tusch 66 (1887).
-TÄCKE~20. handarb. Qvinl. hemsl. 24 (1880).
-UTTRYCK~20 l. ~02. Noreen Spr. stud. 46 (1895).
-VÄFNAD~20. handarb. väfnad, förfärdigad af allmoge l. efter allmogemönster. Allmogeväfnader från Skåne. J. Kulle i 1 Minn. fr. Nord. mus. VII. 2: 1 (1884). Lundin N. Sthm 628 (1889).
(jfr 1) -VÄG. [möjl. omtydning af ALLMUNDEVÄG; jfr sv. dial. allmo-väg; se Rietz 827] (†) allmän väg. Dee, som långt ifrån allmogevägen äre afflägne, kunne dedt (dvs. skjutsningen) intet uttgjöra. RP 6: 431 (1636). jfr ALLMANNA-, ALLMÄNNE- o. ALLMÄNNINGS-VÄG.
B: ALLMOGS-TUNGOMÅL. (enst., †) Atterbom Minnest. 1: 106 (1847).
Spoiler title