SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ALLMOSA al3~mω2sa (a`lmosa Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er G. I:s reg. 13: 216 (1541), Schroderus Osiander 1: 151 (1635), Celsius G. I:s hist. 290 (1746, 1792) m. fl.).
Ordformer
(-e (best. -en) i nom. sg. G. I:s reg. 6: 148 (1529), Syr. 3 (”4”): 33 (Bib. 1541), Sv. ords. A 2 a (1604); -e i ack. sg. G. I:s reg. 1: 141 (1523), 2: 193 (1525), O. Petri Klost. E 1 a (1528), Lindner 45 (1641), KOF II. 1: 486 (1659); -o i ack. sg. Mat. 6: 3 (NT 1526) osv., Eneman 2: 237 (1712); -o i nom. sg. Dahlberg Fattiglagst. Bil. 26 (i handl. af 1668); -os i gen. sg. Swedberg Schibb. 121 (1716; arkaiserande); jfr: för almoso skul Bureus Suml. 86 (c. 1600). allmosso Dahlberg Fattiglagst. 41 (i handl. af c. 1620); almossor (pl.) G. I:s reg. 8: 211 (1533); allmosser (pl.) Därs. 15: 534 (1543); jfr almosze Därs. 2: 193 (1525). almuso Luk. 11: 41 (NT 1526); almuse O. Petri Klost. E 1 a (1528); jfr fsv. almusa. almisze G. I:s reg. 1: 141 (1523), en från d. l. mnt. upptagen form)
Anm. Formerna på -e, -en i G. I:s reg. äro sannol. tillfälliga danismer; huruvida exemplen på samma former från O. Petri, Bib. 1541, KOF m. fl. böra uppfattas på samma sätt l. anses tyda på tillvaron af ett verkligen med sv. införlifvadt allmose, torde däremot vara ovisst.
Etymologi
[fsv. almosa, almusa; ordet, som har motsvarighet i alla öfriga germ. spr. utom got., är gm tysk förmedling (jfr särsk. fsachs. alamôsna, almôsa) lånadt från en romansk form (jfr prov. almosna, ffr. almosne, fr. aumône), som utgår från senlat. ele(e)mósyna, af gr. ἐλεημοσύνη, eg. medlidande, förbarmande; jfr isl. ǫlmusa, ä. d. almose, almuse, d. almisse, t. almosen, mnt. almese, almisse, allemisse. — I sv. har ordet gm formell anslutning till ALL kommit att uppfattas o. uttalas ss. sammansatt. — Se för öfr. Tamm Etym. ordb. o. Kluge]
(tillfällig) barmhärtighetsgåfva till nödlidande; i ä. tid i sht om af religionen föreskrifven barmhärtighetsskänk; numera i sht om en mindre penninggåfva till tiggare samt vanl., utom i religiös o. hist. framställning, med bibetydelse af att gåfvan innebär en viss förödmjukelse för mottagaren.
a) i eg. bet. Tiggaren bad om l. fick en allmosa. När tw will geffwa almoso, så läth thina wenstra hand icke weta hwadh then höghre gör, vppå thet thin almosa bliffuer lönligh. Mat. 6: 3, 4 (NT 1526; öfv. 1883: när du gifver almosa). (I viljen ej) komma Diäcknarna .. till hielp mett .. Almossor. G. I:s reg. 8: 211 (1533); jfr β. Giff almoso aff titt brödh och wijn. Tob. 4: 18 (Bib. 1541); jfr α. (Den ofärdige) badh .. them om almoso. Apg. 3: 3 (Därs.); jfr α. Wij kunne icke .. så gifua androm allmosser att wij tiggia sielfue. G. I:s reg. 15: 534 (1543). En fattig man .. begärade almose i Gudz nampn. Lindner 45 (1641); jfr α. Kung Rolof swarade sig ingen Almosa begära, ey heller lida spegloser. Rudbeck Atl. 3: 612 (1698). Hvarföre fick jag ej den allmosan, som åt min nabo gafs? Tessin Bref 2: 121 (1754). Han satt vid vägen och tiggde allmosor af de förbigående. Franzén Pred. 1: 179 (1841). SFS 1871, nr 33, s. 19. Att .. (den af olyckshändelse drabbade arbetaren) får mottaga sitt underhåll såsom en rätt af arbetsgifvaren .., icke som en förödmjukande almosa af fattigvården. Forssell Stud. 2: 15 (1884, 1888). Inom den tidigare kyrkan var det biskopen, som sjelf och genom sina diakoner utdelade allmosor. H. Hildebrand i Sv. fornm. tidskr. 6: 105 (1885). Att gifva arbete är bättre än att gifva almosor. Waldenström N. Amer. 356 (1890). — i motsats till större gåfva. Propheterna voro fattiga .. De togo emot almosor .., men icke stora och rika gåfvor. Agardh Teol. skr. 1: 16 (1855). — i ordspråk [jfr mnt. kercken gan sumet nicht, almissen geven armet nicht]. Almosen dömer (sannol. felaktigt för töm(m)er) icke peningen (dvs. pungen) och messan förkortar icke daghzledhen. Sv. ords. A 2 a (1604); jfr Medeltidsordspr. 1: 79. Allmosa mindrar (dvs. minskar) intet, Kyrckiegång hindrar intet. Grubb 20 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 3 (1865). — särsk.
α) [jfr fsv. almosa] (numera föga br.) koll.: gåfvor af barmhärtighet. Sälyen huad j haffuen och gefuer almosa. Luk. 12: 33 (NT 1526). All then almuso the (dvs. munkarna) fåå then liuga the sich til. O. Petri Klost. D 4 b (1528); jfr β. Dieknana gå alt för länge på bygden epter theras almuso. RA 1: 119 (1529); jfr β. — jfr: Så är i det kejserliga Rom populus Romanus satt på almosa. Geijer I. 6: 22 (1839).
β) (†) om gåfvor till (kyrklig) välgörenhetsanstalt (ss. sjuk- o. fattighus l. kloster, där sjuka o. orkeslösa vårdades). Dahlberg Fattiglagst. 40 (i handl. af c. 1620). Allmosor, som ifrån Landet til Hospitalerna ingifvas, måge otullade framkomma. Wilskman 285 (i handl. af 1682). Allmoser til fattighusen. Celsius G. I:s hist. 290 (1746, 1792). [fsv. guds almosa; jfr ä. d. guds almisse; jfr äfv. GUDSPENNING samt Guds namns penning, Guds namns hjälp (se under GUD), äfvensom mnt. godesgift] i uttr. Guds allmosa, allmosor, hvilka gåfvos för Guds skull (ss. åt Gud; jfr Mat. 25: 40). G. I:s reg. 2: 193 (1525). Ith hospitall .. (där) the fatige spethelske oc andra kranke oc siuka menniskä (dvs. -or) måtte .. wtaff gudz almosa wppehollas. Därs. 6: 108 (1529). Därs. 148 (om gåfvor till kloster). jfr: Dhe som rätt fattige ähre och oundwijkeligen Gudz allmosa behöfwa. RARP 4: 634 (1651).
γ) i uttr. begära allmosa, ett straff vid pantlek. Stiernstolpe Lekar 93 (1817).
b) bildl. med mer l. mindre förklenande bibetydelse: skärf, smula, nådegåfva. Metafysiken, som lefver af hennes (dvs. den diktande förmågans) almosor, förhäfver sig öfver sin välgörerska. Tegnér 5: 210 (1821).
Anm. På tillfälligt inflytande från gr. ἐλεημοσύνη, Vulgatas eleemosyna, i bet. barmhärtighetsverk beror sannol. ordets förekomst i följ. språkprof: Haff tolamodh medh tinom nästa j nödhenne, och gör then almoson ther til, at tu giffuer honom tijdh. Syr. 29: 11 (Bib. 1541; Luther: almosen). jfr dock: Göra en allmosa eller det de kalla en god gerning kan den svagaste. Thomander Skr. 1: 137 (1829).
Ssgr: ALLMOSE-BARN. (almoso- L. Petri) [jfr isl. ǫlmusubarn] (†) fattigt barn. (Kristus) syntes (vid sin födelse) som itt almosobarn. L. Petri 1 Post. G 6 b (1555). Dahlberg Fattiglagst. Bil. 9 (i handl. af c. 1650).
-BRÖD310~ l. 300~2. (almos- Wikforss) (föga br.) Spegel Gl. 463 (1712). Spendebrod, .. almosbröd. Wikforss (1804). Hahnsson (1884).
-BÖSSA~20. [jfr t. almosenbüchse] (föga br.) Frimurare Barnhusets Allmose-Bössa. DA 1771, nr 203, s. 2. Björkman (1889). jfr FATTIGBÖSSA.
-FOLK. [fsv. almoso folk] (†) = -HJON (i pl.). Thyselius Bidr. 163 (1631).
-FOND~2. Regnér A: 371 (1780).
-FÖRESTÅNDARE~10200. [jfr fsv. söndax almosonne forständara] person, som från välgörenhetsinrättning utdelar allmosor åt fattiga. Regnér A: 371 (1780). Almqvist (1842). Hahnsson (1884).
-GIFT, f. (al(l)moso- Tob. com., Bælter; almos- Kolmodin; almose- Svart Är. 82 (1560), Schroderus J. M. kr. 532 (1620)) [jfr isl. ǫlmusugipt] (†)
a) = -GIFVANDE. Tijn almosogifft, är tigh nu fåfeng (dvs. gagnar dig icke). Tob. com. C 2 a (1550). Kyrkol. 9: 3 (1686). Allmoso-giften under Predikan. Bælter Cerem. 638 (1762); jfr: Wenlighet, fridsamhet, miszkundsamhet, almosogifft, och sådana dygder. Swedberg Dav. § 84 (1713).
b) konkretare: allmosa. Plakat 2 Okt. 1665, mom. VII. Hvar blifver nyttan nu af tina almos gifter ..? Kolmodin Qv.-sp. 1: 637 (1732).
-GIFVANDE~200, n. Boëthius Sed. 231 (1807). Hedqvist Kärleksverks. 26 (1893).
-GIFVARE~200.
a) [jfr isl. ǫlmusugefari samt fr. aumônier] = -UTDELARE. Rel. cur. 58 (1682). Strinnholm Hist. 5: 91 (1854). H. Hildebrand i Sv. fornm. tidskr. 6: 274 (1887).
b) i allmännare anv. I sig sjelf kan ej staten vara almose-gifvare. Geijer I. 6: 156 (1839). bildl.: Frankrike, Sverges gamla bundsförvandt, ofta dess beskyddare, stundom, thy värr, dess allmosegifvare. B. E. Malmström 2: 11 (c. 1860).
-GUBBE. (almus-) (†) Me(n)dicus almus gubbe. Gl. Ter. 73 (c. 1550).
-HJON~2. (almoso- L. Petri, Götheb. m. 1: 265 (1759); allmos- J. G. Oxenstierna, Remmer Tart. 26 (1820); almus- Salberg 95 (1696)) orkeslöst fattighjon, i sht sådant, som är intaget på fattighus (i ä. tid ”hospital”). Ingen warder .. (utan afgift) intagen j Hospitalen, .. som (har) slechtingar och wårdnader (dvs. anhöriga), som werdskyllige (dvs. skyldiga) äre til at honom sköta och föda, på thet then deel, som tilförenne är j Hospitalen, må thes bätter tilreckia för androm, som rett almoso hion och fattige äro. L. Petri Kyrkoord. 93 (1571). Instr. 20 Dec. 1693, mom. VII. De å .. Försörjningshusen intagne Allmosehjon. DA 1824, nr 283, s. 1. Af Lappska nationen (är) en hel mängd både tiggare och almosehjon vid fattigvården. Læstadius Journ. 146 (1831). Lundell (1893). tiggare: Verelius Ind. (1681, under herodzfara). J. G. Oxenstierna 2: 212 (1772, 1806). i bild: Herre, jag .. kommer .. till Dig .. såsom ett almosehjon till himmelens Konung. Carling Kempis 292 (1827).
-INSAMLING~020. Lundin G. Sthm 291 (1881).
-KROPP. (almoso-) (†) = -HJON. Phrygius Agon 32 (1620).
-MAN. (al(l)moso- L. Petri, Peringskiöld) [fsv. almosoman] (†) karl, som lefver på allmosor. L. Petri 1 Post. A 2 b (1555). Peringskiöld Hkr. 1: 488 (1697).
-PENNINGAR. (†) Dahlberg Fattiglagst. Bil. 19 (i handl. af 1668).
-SAMLANDE~200, n. (allmoso- Swedberg Sabb. ro 1388 (1702, 1712)).
-SAMLARE~200. person, som samlar (o. utdelar) allmosor. Lind (1749, under diack). Hospitalens almosesamlare. Dahlberg Fattiglagst. 30 (1893).
-STUGA. (†) fattighus. Almose Stuffuor widh Kyrkiorna. Thyselius Handl. lärov. 1: 51 (1624).
-TIGGANDE~200, adj. Boëthius Nat. 162 (1799).
-UTDELARE~0200. (almoso- Serenius) [jfr fr. aumônier] andlig tjänsteman (merendels hos furste l. prelat), till hvars kall det hör att utdela allmosor. Almoso-utdelare, Eleemosynarius, (en tienst vid Hofvet i Frankrike och England). Serenius (1734, under almoner). Strinnholm Hist. 2: 642 (1836). Almoseutdelare .. var ursprungligen en benämning för den medlem af en religiös orden, som hade sig ålagdt att utdela almosor åt de fattige. NF 1: 514 (1875). bildl.: Tegnér 3: 371 (1835). Franske ambassadören, hattpartiets store allmose-utdelare. Westrin i NF 4: 298 (1880). jfr STOR-ALLMOSEUTDELARE.
-UTDELNING~020. B. E. Malmström 4: 457 (c. 1860).
Spoiler title
Spoiler content