SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALN a4ln (aln (ā) Weste), r. l. f.; best. -en, hvard. äfv. aln; pl. -ar ((†) -a Upp. 21: 17 (NT 1526), 1 Mos. 6: 15 m. fl. (Bib. 1541), Lagförsl. 167 (c. 1609); särsk. i gen.: Jer. 52: 21 (Bib. 1541), Esra 6: 3 (Därs.)). Anm. I Finl. användes ofta o. i ä. sv., liksom i fsv., stundom sg. för pl. efter bestämningsord, som uttrycker flertal. Exempel på denna konstruktion finnas upptagna under 1 a α, b α, 2 a α, b α; jfr äfv. 1 a β α'.
Ordformer
(alen G. I:s reg. 1: 153 (1523), 3 Mos. 19: 35 m. fl. (Bib. 1541), Petreius Beskr. 1: 100 (1614), Kolmodin Qv.-sp. 1: 99 (1732), Tidström 61 (1756), Zettersten Mynt 154 (1771), Kellgren 3: 115 (1772), Stackelberg E. ppr 86 (1872); alen(vis) Journ. f. dam. 1857, s. 78. alin G. I:s reg. 1: 153 (1523), Därs. 7: 117 (1530); alin(szlang) G. I:s reg. 16: 29 (1544). jfr N. Beckman i Arkiv 11: 223. — alln Bureus Suml. 33 (c. 1600), Kiöping 56 (1667), Risingh Landb. 37, 39 m. fl. (1671), Siam 3 (1675), Rel. cur. 348 (1682); allner (pl.) G. I:s reg. 17: 354 (1545); allnar (pl.) Rudbeck Atl. 4: 15 (1702). jfr fsv. allna, pl. (se Brate VML ljudl. 72). — allen Plakat 10 Mars 1665, s. A 2 b)
Etymologi
[fsv. alin, aln, f.; jfr sv. dial. alen (se Kock i Arkiv 11: 258), fgutn. eln, isl. alin, ǫln, nor. aln, æln, ä. d. al(l)ne, f., d. alen, r., got. aleina (för *alina?), mnt. ele, elne, holl. el, ags. eln, eng. ell, fht. elina, mht. elne, ellen, t. elle, f., samtliga af en germ. grundform med begynnande a, hvilken äfv. ligger till grund för mlat. alena, it. alna, fr. aune, aln. Ordet har urspr. betecknat underarmen från armbågen till fingerspetsarna (se ALNBEN); jfr isl. ǫln (se Fritzner under öln 1) samt fsv. al(n)boghe (se ARMBÅGE); jfr äfv. de närbesläktade lat. ulna o. gr. ὠλένη, båda betydande såväl (under)arm som aln, samt ir. uile, armbåge; fjärmare besläktade likbetydande ord finnas äfv. i ariska o. slaviska spr. Med afs. på bet.-utvecklingen kunna jämföras FAMN, FOT, SPANN, sbst.2, TUM, TVÄRHAND m. fl. — Se för öfr. Tamm Etym. ordb., K. F. Johansson Griech. sprachk. 142, Noreen i Indog. forsch. 4: 321]
Jfr BRABANTS-, MAGDEBURGER-, PARISER-ALN; GOTLANDS-, GRENNA-, RY(DA)HOLMS-, SKARA-, STOCKHOLMS-ALN; KRYMP-, NORMAL-ALN; FJÄRDEDELS- (FJÄRNDELS-), HALF-ALN; KUBIK-, KVADRAT-ALN m. fl.
1) benämning på en i flere länder brukad längdenhet af efter tid o. ort växlande storlek; i Sv.: längdenhet, indelad i 4 kvarter l. 24 verktum. Ath en lige aln, mått och vicht öfver alt brukas och hafves skall. RA 1: 278 (1540). Alnen här vthi Rijket skal rättes effter Ryholms aln. Sw:s R:s ständers besl. 1604, mom. 7; jfr 3. Att .. richtigt tillgår medh .. rätt aln och wigt. S. Rosenhane i HSH 31: 28 (1663). Alnen .. skal vara inrättad efter Stockholms Aln, och bestå af två svenska fot. Förordn. 29 Maj 1739, § 2. Engelsk aln, Yard. Widegren (1788). SKL (1845). En svensk aln är lika med 0,94607 af den danska, norska och preussiska eller rhenländska alnen samt 0,4997 af den gamla franska alnen. Klein i NF 1: 527 (1875). Anm. Det sv. alnmåttet var ej alltid o. öfverallt i landet lika stort; jfr språkprofven ofvan, af hvilka ngra möjl. böra föras till 3. Under den senare tiden af alnens användning var dess lagliga längd 0,593802 meter. Genom författningarna af den 31 jan. 1855 upphörde alnen att vara den officiella längdenheten o. efterträddes af FOT. Då det emellertid var tillåtet att justera o. i handeln bruka längdmått af 2 fot, motsv. den gamla alnens längd, kom namnet aln fortfarande att begagnas af allmänheten, så mycket hellre som tvåfotsmåttet var bekvämare i praktiken än en mätstock på endast en fot. Dock afskaffades den gamla alnens indelning i 4 kvarter o. 24 verktum, o. tvåfotsmåttet uppdelades i 2 fot o. 20 decimaltum. Sedan metersystemet den 22 nov. 1875 införts i Sv., har anv. af ordet varit i aftagande. Det användes likväl ännu jämförelsevis ofta, i sht dels i dagligt tal vid ungefärliga uppgifter, t. ex. vara öfver tre alnar lång (om en karl), önska sig tre alnar under jorden, dels af äldre personer, som på grund af sysselsättning, yrke osv. icke äro nödgade att använda metersystemet, dels slutligen i öfversättningslitteratur o. i historisk framställning. — särsk.
a) [jfr fsv. fämtighi alna bredher] åtföljdt af adj. (l. adv.), som betecknar dimension. Goliath aff Gath, sex alna och en twäär hand long. 1 Sam. 17: 4 (Bib. 1541). En Aln diupt nidh i Jorden. Schroderus Hoflefv. 222 (1626). Grafwarna uti Kyrckian, måste wara Tree Alnar diupe. Kyrkol. 18: 8 (1686). I fastebrefvet skal nämnas, huru många alnar then gård eller tomt är bred och lång. JB 4: 2 (Lag 1734). Det var en tid, jag kallades: den lilla! / Och liten var jag; knapt en alen lång. Kellgren 3: 115 (1794). Blott en aln långt är svärdet hos Frej. Tegnér 1: 100 (1825). Oscar ii Skr. 3: 250 (1864, 1888). 2 Mos. 27: 1 (öfv. 1893). — särsk.
α) (numera bl. i Finl.) oböjdt i sg. efter bestämningsord, som uttrycker flertal. Huar Pelare (är) 12. Aln högh. Kiöping 57 (1667). Han var så liten, bara sex aln lång. Topelius Läsn. f. barn 4: 83 (1871, 1883).
β) [se anm.] (i sht hvard., mindre br.) i gen. Midt på golfvet är en famns lång och 1 1/2 famns bred, 1 alns hög gråstens mur. Linné Ungd. 2: 281 (1734). Ett 5 alnars tiockt bröstvärn. Nordberg 1: 855 (1740). Åtta alnars höga rum. Tegnér 6: 36 (1826). Holmberg Nordb. 218 (1852). Anm. Denna konstr. har sannol. uppkommit gm sammanblandning af b o. d. — särsk.
α') (hvard., numera föga br.) i gen. sg. efter räkneord, som uttrycker flertal. Sedan uthamras hvar af desse bråtar, som nu hopvuxit till 2 stänger, fyrkantige, 3 à 4 alns långa. Linné Ungd. 2: 209 (1734). Orangeträdens stora .. taggar (stundom två alns långa). Bremer N. verld. 3: 327 (1854).
β') (†) med utelämnadt l. underförstådt räkneord en. Bencke dyne .. 6 alne long och alnis (kanske för alins) bred. FH 4: 291 (1556); jfr ALNS-BRED. Han (dvs. kamelen) bär upå Ryggen / Een Alens höger Knyl. Spegel Guds verk 226 (1685); jfr ALNSHÖG. Bi-bänken blir då full alns bred. Lindström Bi A 4 a (1780).
Anm. till α' o. β'. Det är svårt att afgöra, om ej i ofvanstående o. andra likartade uttr. verkliga ssgr föreligga l. om de äro att betrakta ss. stående på öfvergången till sådana.
b) [jfr fsv. at eno siaxtighi alna högþ] ss. bestämning (dels i gen., dels styrd af prep.) till sbst., som betecknar dimension. Ett bord af fyra alnars längd. Grundwal leggia til sextiyo alna högd. Esra 6: 3 (Bib. 1541). Pålar till twå Alnars högd. Siam 29 (1675). Til en bredd af ohngefähr 12 alnar. Nordberg 1: 837 (1740). Nordenflycht QT 1746—47, s. 44 (1745). En stod .. om femton alnars höjd. Leopold 2: 335 (1801, 1815). — särsk.
α) (bl. i Finl.) i sg. efter bestämningsord, som uttrycker flertal. På några alns afstånd. Hertzberg Sak. Pyör. 268 (1886).
β) (†) i best. form (jfr e γ). En lagge att torka säd och ärter på, af 8 alnarnas höjd. Linné Ungd. 2: 9 (1732).
γ) [se anm.] (†) i genitivställning utan genitivändelse, uppvisadt blott i förb. med djup. Att Härstäket motte bliffwe .. vpränset, så ther kunde bliffwe till änn 4 alner djup. G. I:s reg. 16: 389 (1544). The Lübeska .. lade Skeppen på 6. Alner diup in under Blåckhuuset. Girs E. XIV:s hist. 63 (c. 1630). Siam 3 (1675). Anm. Denna konstr. har kanske uppkommit gm förväxling med a. Dock är det möjligt, att den ytterst beror på uttr., där aln förekommit i gen. pl., ss. fsv. at eno siaxtighi alna högþ. Denna gen. har kunnat uppfattas ss. nom. l. ack. o. kanske på denna grund kommit att ändas på blott r. Äfv. inverkan från utländska förebilder är tänkbar.
δ) (numera knappast br.) med utelämnadt l. underförstådt räkneord en. En liten .. stenmur af alns längd. Linné Ungd. 2: 313 (1734). — jfr anm. till a β α' o. β' samt ALNSLÄNGD.
c) [jfr fsv. hwilkin tomp är a längdena twa alin] i förb. med ett af (omedelbart föreg.) prep. styrdt sbst., som betecknar dimension l. riktning. Tre alnar i längd, i genomskärning (l. diameter), i omkrets, i fyrkant (l. kvadrat). En half aln mindre på bredden än på längden. Thet rwmet war .. femtiyo alnar j lengdenne. Hes. 40: 21 (Bib. 1541). (Hajen) höll sex alnar i längden. J. Wallenberg 181 (1771). (Torget) mäter i längden 100 alnar, i bredden 75. Rydberg Jönköp. 9 (1880). (†) Och haffwer samme huus i lengdenne halfftiugende alner. G. I:s reg. 17: 354 (1545); jfr e α. — (†) (Utsprången) woro twå alnar til breeddena. Hes. 40: 9 (Bib. 1541).
d) [jfr fsv. enna alna rwm] ss. genitivattribut till det sbst., som betecknar föremålet, hvars längd, höjd osv. skall angifvas. En tre alnars stång. Itt tolff alna snöre war måtet om kring henne (dvs. stoden). Jer. 52: 21 (Bib. 1541). En half alns vak. Ilström i VetAH 10: 193 (1749). En half alns vatten. Säve Hafv. sag. 64 (1880).
e) [jfr fsv. hwar stang hafwer fäm alna] för att uttrycka längd, vägsträcka, afstånd o. d., utan att ngt adj. l. sbst., som betecknar dimension, är omedelbart tillfogadt. Rummet mätte 15 alnar från hörn till hörn. Örnen var (l. höll) 4 alnar mellan vingspetsarna. Han tillryggalade 100 alnar. Hwilken j bland idher är, som medh sin vmsorgh förmå (dvs. -mår) sätia ena alen till sina längd? Mat. 6: 27 (NT 1526). Tryhundradhe alna skal wara lengden (på arken), femtiyo alna breedden, och tretiyo alna höghden. 1 Mos. 6: 15 (Bib. 1541). Bureus Suml. 33 (c. 1600). Isterhakan väl en alen jäste upp. Kolmodin Qv.-sp. 1: 99 (1732). (Stenen) bör vara halfannan aln ofvan jord, och en aln i jord. JB 12: 1 (Lag 1734). Denna stuf håller sex alnar. Widegren (1788). O menska! laga att du alltid har / tre goda alnar mellan dig och dåren. A. G. Silfverstolpe Skald. 154 (1801, 1814). Alla halsar sträcktes en half aln utom fönsterposterna. Carlén Repr. 426 (1839). Vigg (hade) .. ströfvat vida omkring — flere hundra alnar åt alla håll från stugan. Rydberg Vigg 4 (1875, 1883). — särsk.
α) (†) i förb. med hafva (i st. f. det nu br. vara) för att angifva längden af ett föremål. Then andre wingen (på keruben) hadhe .. fem alnar. 2 Krön. 3: 11 (Bib. 1541; Luther: hatte).
β) (†) med prep. på. Slotsbron är .. nu .. nedersängt på 2 alnar (dvs. på 2 alnars djup). Rudbeck Bref 1: 6 (1662). Därs. 1: 28 (1663).
γ) (†) i best. form (jfr b β). Qvistar som bredde sig ut 20 à 30 alnarne. Eneman 2: 49 (1712).
2) så stor del l. kvantitet, som är en aln (se 1) lång l. bred osv.
a) [jfr fsv. en alin got vaþmal] åtföljdt af sbst., som betecknar det föremål, som mätes. (En och en half) alin grofft clädhe. G. I:s reg. 7: 117 (1530). Sex Alner Klädhe. Därs. 15: 570 (1543). (Täcka) tiugho alna nytt taak åhrlighen. Lagförsl. 167 (c. 1609); jfr BB 27: 3 (Lag 1734). Fem alnar fijn Nättleduuk. Swedberg Schibb. 449 (1716). När jag gaf värden en aln (spunnen) tobak, fick jag altid en ost igen. Linné Ungd. 2: 107 (1732). Huru många alnar tyg. Hertzberg Sak. Pyör. 152 (1886). jfr: 1 Alen huggen Gråsteen. Stiernman Com. 2: 849 (1658); jfr ALNSTEN samt ALNMÅTT 1. — särsk.
α) (bl. i Finl.) i sg. efter bestämningsord, som uttrycker flertal. Tio aln vadmal. Ahrenberg Stockj. 176 (1892).
β) [jfr fsv. halff fämpte alin iordh] (numera bl. hist.) om jord (jfr b γ); se Söderwall Ordb., Falkman 1: 226 följ. Falkman 1: 233 (efter handl. af 1700). jfr: Att skatten åtminstone på 1500-talet och i somliga landsorter .. fördelades efter antal egande stänger eller alnar jord lider ej ringaste tvifvel. Dens. 1: 231 (1884).
b) icke åtföljdt af sbst., som betecknar det föremål, som mätes. Köpa ett stycke kläde efter fem kronor alnen l. per aln. Hur många alnar åtgå till kostymen? Sälja kläde efter aln. Kledet som icke högre änn till 22 öre alnen kommer att stå. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 424 (1627). En Kung bär siden och jag buldan; / Hvad knäfveln gör det, hvad alnen kostar? Wadman 1: 71 (1830). Om du prutar 6 sk(illing) alnen på sommartyget. De Geer Hjertkl. 240 (1841). Mattor .., som kosta tre mark aln (dvs. alnen). Numers Kuop. 34 (1892). — särsk.
α) (bl. i Finl.) i sg. efter bestämningsord, som uttrycker flertal. (Han) fick .. packen att innehålla tre aln mindre, än den borde. Hertzberg Sak. Pyör. 151 (1886).
β) i ordspråk. De äro som två alnar ur (l. af) ett stycke, de äro (fullkomligt) lika hvarandra (i sht: lika dåliga); jfr Lagerström Hersl. 44 (1726). Giff Paddan en spann, hon taar fulle sielff en aln. Grubb 248 (1665); jfr: När man giffuer dem quartered, så taga de alnen. A. Oxenstierna Bref 4: 303 (1646); jfr äfv. SAOB (1870) [jfr eng. give him an inch and he'll take an ell]. Hinner man aln, så hinner man spann. Grubb 326 (1665).
γ) (numera bl. hist.) om jord (jfr a β). Ordn. f. fogd. i Finl. 1556. Öresland, Alnar, Skattmarker m. fl. äro otvifvelaktigt de äldste skattetalen. Bonsdorff Kam. 9 (1833). jfr: Niute hvar sin del efter öre och örtug, aln och stångtal. JB 15: 2 (Lag 1734; aln är möjl. liktydigt med aln-).
3) [fsv. alin, aln] verktyg till mätning, af en alns längd. En aln af järn, af trä. Falkman 1: 77 (efter handl. af 1605). J. Graan i HSH 31: 299 (1668?). 1 krönt Aln. Salander 190 (1727). (Där) hängde en eldtång / Jemte en prydelig aln. Franzén Skald. 1: 269 (1824). Alen, värja, plogbill eller penna. Stackelberg E. ppr 86 (1872; alen anfördt ss. attribut för borgarståndet). Den utskurna alnen. Karlin Kult. mus. 20 (1888). — särsk.
a) i ordspråk, ordstäf o. d. Mät ej din egen lycka med en annans aln. Sv. ordspråksb. 66 (1865). Allting bör ske med mått, sa' skräddaren, slog hustrun med alnen. Därs. 4. Riddare l. herrar af alnen, skämt. om skräddare l. handlande med tyger o. d. [jfr t. ritter von der elle].
b) (numera föga br.) i uttr. kärlekens aln, ett straff vid pantlek. Stiernstolpe Lekar 94 (1817).
Anm. till 3. Jfr den inledande anm. till 1.
Jfr BYGGNADS-, LIKAR-, SKRÄDDAR-, STRÄCK-, SÅG-ALN; JÄRN-, MÄSSINGS-, TRÄ-ALN m. fl.
Ssgr (i allm. till 1; med afs. på de anatomiska termerna -BEN, -PIPA osv. jfr den etymologiska afdelningen): A: ALN-BEN3~2. anat. Sönnerberg Loder 71 (1779). Ulna s(ive) os Cubiti .. Armbogsbenet, Stora Armpipan, Alnbenet. Florman Anat. 1: 392 (1823). Wretlind Läkareb. 2: 28 (1894). jfr -PIPA.
-BENSMUSKEL—1~20. anat. Sönnerberg Loder 173 (1779).
-BRED~2. (föga br.) = ALNS-BRED. Lindfors (1815). Helenius (1838).
-BREDD~2. (föga br.) = ALNS-BREDD. Helenius (1838).
-DJUP~2, adj. (föga br.) = ALNS-DJUP. jfr: Jag plöjde aln djupt och sådde qvarters tjockt. Lovén Folkl. 110 (1847).
-GODS, se d. o. —
-HÖG~2, adj. [jfr fsv. alnahögher] (föga br.) = ALNS-HÖG. Lindfors (1815). Helenius (1838).
(3) -JUSTERARE~0200. hist. tjänsteman, som justerar alnmått. Dalin (1850).
-KÄPP~2. = ALN 3. Björkman (1889).
-LÅNG~2. (föga br.) = ALNS-LÅNG. Lindfors (1815). Helenius (1838).
-MUSKEL~20. anat. Den yttre alnmusklen. (Extensor carpi ulnaris). Schützercrantz Walter 31 (1801).
-MÅLSVARA. (†) = ALNVARA. Tuneld 1: 391 (1773).
-MÅTT~2. (alne- Ordn. f. köpm. 1668, mom. 11, Förordn. 29 Maj 1739, § 2, Fischerström 1: 79 (1779), Nyström (1794) m. fl.)
1) = ALN 1. Stenen såldes här efter alnemått. Linné Sk. 143 (1751). E. H. Tegnér i UVTF 12: 107 (1875).
2) = ALN 3. Peringskiöld M. Upl. 151 (1710). Carl IX:s .. Gemål (Kristina) mätte trån med alnmått åt sina pigor. Hallenberg Hist. 1: 8 (1790). jfr ALNS-MÅTT.
-MÄTNING~20. Dalin (1850).
-PIPA~20. anat. = -BEN. Schützercrantz Walter 21 (1801).
-STEN. (†) Storleken af golfstenarna var fyra handa slag .. (bl. a.) Alnsten eller 3 quarters sten af 3 quarter i längd och bredd. Linné Öl. 116 (1745). jfr FINN-, KRON-ALNSTEN.
-STICKA~20. (i sht i Finl.) = ALN 3, ALNMÅTT 2. Juslenius (1745). (Bonden) började .. göra alnstickor, hvilka han vackert betsade. Hertzberg Sak. Pyör. 110 (1886). Tavaststjerna Inföd. 154 (1887). Björkman (1889).
-TAL, -TALS, se d. o. —
(2) -VARA~20. vara, som säljes efter aln. Runemarck Vägv. gm Sthm 158 (1790). Bergman Gotl. skildr. 13 (1882).
(2) -VIS~2, adv. [jfr t. ellenweise] efter alnmått; i delar, af hvilka hvar o. en är lika med en aln; jfr ALNTALS 1. Wikforss (1804, under ellenweise). År 1326 .. (fingo) Stralsunds borgare .. tillstånd att i sina bodar på de skånska marknaderna sälja kläde samt ylle- och linväf alnvis. Falkman 1: 55 (1884). Björkman (1889).
B (numera knappast br.): ALNE-GODS, se ALN-GODS.
-MÅTT, se A.
-TAL(S), se ALN-TAL(S).
C (jfr A): ALNS-BRED3~2. Lind (1749). Sturzen-Becker 4: 112 (1862). Lundell (1893). jfr anm. till ALN 1 a β α' o. β'. —
-BREDD~2. Almqvist (1842). Lundell (1893).
-DJUP~2, adj. Linné Ungd. 2: 221 (1734). C. G. Strandberg 3: 288 (1854). Lundell (1893).
-HÖG~2, adj. Lind (1749). Livin 90 (1781). Lunds veckobl. 1897, nr 138, s. 3. jfr anm. till ALN 1 a β α' o. β' samt: Alns hög. Heinrich (1814).
-HÖJD~2. SAOB (1870).
-LÅNG~2. [fsv. alinslanger] Alinszlange Zintrör. G. I:s reg. 16: 29 (1544). 2 RARP 5: 688 (1727). Knappt alnslång är den lilla gömda griften. Ingelman 119 (1843). Lundell (1893).
-LÄNGD~2. SAOB (1870). jfr Eneman 1: 164 (1712).
-MÅTT~2. (mindre br.) = ALN-MÅTT. Eneman 1: 165 (1712). Alnsmåttet .. kan (icke) användas på andra storheter, än dem som hafva längd och bredd. Leopold 4: 20 (c. 1820). i bild: Hvad är ringa eller hvad är stort inför Gud, hvars alnsmått heter oändlighet. Tegnér 4: 38 (c. 1830). Melin Pred. 2: 19 (1847).
(2) -TALS~2. (föga br.) = ALN-TALS; särsk. = d. o. 2: (Vattnet) står alnstals högt ibland. Eneman 1: 163 (1712).
-TJOCK~2. Snoilsky 4: 48 (1887).
-VID~2. Wikforss (1804, under ellenweit).
Anm. till C. I dessa ssgr kan i allm. äfv. uttalet 4~1 förekomma.
Spoiler title