SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALRUNA a3l~rɯ2na (a`lrúna Dalin (1850)), i bet. I f., i bet. II r. l. f.; best. -an; pl. -or; äfv. ALRUN a3l~rɯ2n (a`lrun Weste), i bet. I f., i bet. II r. (m. Weste (1807), Meurman (1846); f. Dalin (1850)); best. -en.
Ordformer
(alruna (pl. -or) i bet. I: Spegel Gl. (1712), Lind (1749), Rydberg Schlosser 4: 160 (1857) m. fl.; i bet. II: 1 Mos. 30: 14 (Bib. 1703; se under II), Hagberg Shaksp. 3: 259 (1848), NF (1875; jämte -run) m. fl. alarune i bet. II: Franckenius (1659); jfr under II. alrunna i bet. I: Schenberg (1739). alrun i bet. I: Dalin Hist. 1: 183 (1747; jämte -runa), NF (1875; jämte -runa); i bet. II: Wikforss (1804, under alraun), NF (1875; jfr ofvan) m. fl. alraun i bet. II: Alströmer 47 (1727); jfr t. alraun)
Etymologi
[af mnt. alrune, mnl. alrûn(e), fht. alrûna, mht. alrûne, ä. t. alrun, t. alraune, f., alraun, f. o. m.; jfr holl. alruine, f., alruin, f. o. m., samt möjl. isl. Ǫlrún, en af svanjungfrurna i Vǫlundarkviða. Den förra ssgsleden innehåller sannol. den germ. stammen al-, som ingår i ALL. Den senare leden sammanställes med got. runa, hemlighet (se för öfr. RUNA, RÖN(A)). Ordet betecknade från början en kvinna, invigd i (de högre makternas) hemligheter; jfr: Alruna är efter ordet en Alt-rönande, altförfarande, altvetande. Dalin Hist. 1: 183 (1747). Trol. öfverfördes benämningen sedermera på växten alruna, som på grund af rotens stundom människoliknande utseende o. sina narkotiska egenskaper fordom ansågs vara ett tillhåll för hemlighetsfulla väsen o. besitta öfvernaturliga krafter. Med afs. på namns öfverflyttande från person till växt jfr ADONIS, BELLADONNA m. fl. Se för öfr. Ihre Gl. (1769), Grimm D. mythol. 376, 480, 1153 följ. (2 uppl.), Simrock D. mythol. 458 följ. (4 uppl.), Vries 1: 236-237]
I. hist. spåkvinna, sierska (hos de gamla germanerna); se NF (1875). Spegel Gl. (1712). Många (germanska) qvinnor, som till exempel den på Vespasiani tid lefvande Veleda, spelade .. en vigtig roll som Alrunor, det är allvetande eller profetissor. Rydberg Schlosser 4: 160 (1857). Det måste vara en Alruna, en Vala! Kiellman-Göransson Hypatia 1: 185 (1867). jfr: I början hette en sådan (förestånderska för gudinnan Friggs offer) Alrun .. en alvetande Qvinna. Dalin Hist. 1: 183 (1747); jfr äfv. Dalin (1850).
II. växten Mandragora officinalis Bertol., mandragora; användt äfv. om vissa andra solanacéer. Mandragora. Alarune, Sömpnroot. Franckenius I (1659; möjl. föreligger här en ssg Alarune-root). 1 Mos. 30: 14 (Bib. 1703; i anm. å s. 22; Melins öfv. 1863 o. öfv. 1878: alrunor; öfv. 1893: kärleksäpplen; hebr. dūdā'īm; jfr ADELRUNA) [jfr Celsius Hierobot. 1: 1 följ., Dietz Wbuch zu Luthers schr. (under alraun)]. Somlige bruka .. (mot fårlöss) örten Mandragora eller Alraun. Alströmer 47 (1727). Mandragoran eller alrunen är (enl. folktron) ursprungligen en ört, mycket sällsynt och svårligen att träffa annorstädes än under någon galge der en ren ungersven blifvit hängd. Rydberg Magi 127 (1865). S. Almquist i NF (1875). jfr: Ett .. sätt att begagna (växten) .. var att (af roten) .. förfärdiga små menniskobilder, äfvenledes kallade alrunor, hvilka ansågos i alla afseenden lyckobringande för sin egare och derför sorgfälligt vårdades. Dens. Därs.; jfr ALRUNSASK. — ss. skymford. Du din sakramenskade alruna. Hagberg Shaksp. 3: 259 (1848; eng. mandrake). Därs. 3: 328. — jfr ADELRUNA samt KÄRLEKSÄPPLE.
Anm. I Blibergs från tyskan öfversatta Acerra philol. (1737) förekommer flere ggr i bet. I o. II det från t. dimin. allrüncke lånade allrüncka (pl. -or, växlande med -er), t. ex. s. 393: Allrünckor .. (äro) små Beläten, lika Pilte- eller Pigo-Barn .., hvars hufvud med långt hår öfverdragit är, hafvandes på sig en liten hvit skiorta: Summa, äfven (dvs. just) sådane til skepnaden, som de fordna Tyskars Allrünckor (dvs. spåkvinnor, hvilkas dräkt o. utseende förut skildrats på liknande sätt).
Ssgr (till II): A: ALRUNE-LIK300~ l. 310~2, adj. En .. alrunelik figur. Fahlcrantz 2: 9 (1825, 1864).
-ROT~2. (alarune- Stiernman Com. 4: 1167 (1688)).
-ÖRT~2. Alrune-örten troddes ha en sorts djur-lif samt skrika då man ryckte upp den; ett sådant skri dödade. Hagberg Shaksp. 4: 392 (1848).
B: ALRUN-ROT30~ l. 31~2.
C (numera föga br.): ALRUNS-ASK30~ l. 31~2. ask, i hvilken en alruna förvaras. Den Piga .. / Som skäms för Folck, och blifwer rädd / Om hon eij altijd Högtijdz klädd / Och Brölåps prydd kan föra brask / Som kumm' hon ur en Alruns-Ask. Lucidor Hel. Q q 2 a (c. 1674; uttr. har afs. därpå, att sedan man lyckats förvärfva en alruna, denna nedlades i en ask, där den blef föremål för den sorgfälligaste omvårdnad, kläddes i hvitt o. rödt silke, tvättades i vin osv.).
-ROT~2. [jfr holl. alruinwortel] B. Olavi 86 b (1578). Wikforss (1804, under alraunwurzel).
Spoiler title