SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALSTRARE al3strare2, om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =. person l. sak, som alstrar. — särsk.
1) (†) motsv. ALSTRA 1 a: fader l. moder; i pl.: föräldrar. I sina höga Alstrares efterdömen. Bergklint Vitt. 199 (1764; om G. III:s föräldrar). jfr: Alstrare .. fostrare. Ehrencrona (c. 1730).
2) motsv. ALSTRA 1 b: upphofsman, skapare. (Gud) är .. hela Naturens Alstrare. Dalin Hist. 1: 122 (1747). (Solguden) framter .. sig .. / som himlens herre .., / som allas alstrare. Scholander I. 1: 84 (c. 1870).
3) motsv. ALSTRA 1 c.
a) (knappast br.) upphofsman; auktor, författare. Lärda arbeten och vältitlade Böcker .. bli intet köpte, utan måste .. ligga i vråerne och sucka öfver sine alstrares möda. Dalin Arg. 1: 166 (1733, 1754). De (dvs. härledningarna) äro .. tvungne och vittna om sina allstrares okunnighet i det Götiska språket. Botin Hem. 2: 4 (1756, 1789). DA 1771, nr 85, s. 2. — (†) Den ypperste af mina Alstrare. Dalin Arg. 1: 12 (1732, 1754; om de föregifna medarbetarna i Argus). Utdrag Af Alstrarens bref til en lärd Samojed. Wilde Liscow Usla skrib. förträfl. 1 (1751). — jfr MUSIK-ALSTRARE.
b) (föga br.) ”skapare”. Ellman, South-downfårets alstrare. P. v. Möller Jordbr. 25 (1881); jfr ALSTER, sbst.2 2 b β.
c) (†) idkare, utöfvare. De behageliga frukter, som näringar och rörelser tildela sine alstrare. Kryger Præs. i VetA 1758, s. 7.
4) motsv. ALSTRA 1 d. Ackumulatorn (kan) användas såsom alstrare af elektrisk ström. S. Arrhenius i NF 19: 34 (1895). — jfr STRÖM-ALSTRARE m. fl.
5) motsv. ALSTRA 1 f: upphof, orsak, källa. Dess (dvs. den goda smakens) alstrare, det sanna och sunda förnuftet. Rosenstein 1: 264 (1800). Frikalla reformationen från .. beskyllningen, att vara revolutionens alstrare. Bolin 1: 158 (1868).
Spoiler title