SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALT al4t, r. l. m., i bet. 2 o. 6 m.||ig.; best. -en; pl. -ar l. (i bet. 5, föga br.) -er (SPF 14: 261 (1852)).
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. alt, eng. o. fr. alto, af it. alto, af lat. altus, hög; jfr äfv. fr. haut(contre). Om benämningens uppkomst se för öfr. språkprofvet under ALTPARTI 2; jfr äfv. A. Lindgren i NF 16: 9 (1891)]
Anm. Formen alt är tidigast uppvisad i slutet af 1600- talet. I ännu äldre tid förekommer ngn gg den från lat. hämtade formen altus; jfr: Mongahanda stemmor, groffua och granna (dvs. fina) .., som man pläghar .. kalla Bassus, Tenor, Discantus och Altus. Balck Cat. M 6 a (1596); jfr 1.
mus. eg.: den ena, vanl. den öfre, af de båda mellanstämmorna i en fyrstämmig sats. Bagge Richter Harm. 14 (1870, 1886). — jfr KONTRA-ALT.
1) djup kvinno- l. gossröst, hvars tonomfång lämpar sig för öfre mellanstämman i s. k. blandad kör o. alltså sträcker sig ungefär från g till tvåstrukna e l. f; altstämma, altröst. Duett för sopran och alt. Hon har en mycket vacker, en härlig, präktig, en kraftig, djup alt. Höijer Mus.-lex. (1864). Altens omfång är en terz lägre än mezzosopranens (vanl. f-f2; kan utvidgas åtminstone uppåt); färgen är mörk, klangen metallisk. Wegelius Mus. 2: 196 (1889). — särsk. i uttr. sjunga alt, hafva altstämma; jfr 7. jfr: En musikant, som siunger .. alten. Möller (1745, under hautcontre).
2) person med altstämma; jfr ALTIST. Det öfriga af detta Componerade stycket blef af Alten och Basen hwar om annan sunget. Rel. öfv. C. XI:s begrafn. 1697, s. B 2 b. Mams(ell) B. .. en .. stark och fyllig alt. Rydqvist Resa 99 (1838). På begge sidor om honom (dvs. dirigenten) .. befunno sig sopraner och altar. Norman Mus. upps. 21 (1880). — i bild. Det felas er en alt i denna trio. Hagberg Shaksp. 2: 144 (1847).
3) (hvard.) parti af en kör, som utgöres af altröster; altstämma. Bortsedt från några sväfningar i alten, var samsjungningen god.
4) altsträng (på fiol). Widegren (1788). Hastigt / Tvang han ur strängarna ljud med en svingande stråke; på en gång / Klingade bas, qvint, allt och tenor. Runeberg 1: 117 (1832). Alt .. 2:dra strängen eller A-strängen på violinen. Höijer Mus.-lex. (1864). G. Dalin (1871).
5) altfiol. Höijer Mus.-lex. (1864). G. Dalin (1871). jfr: Alter, altvioler, valdthorn. SPF 14: 261 (1852).
6) (hvard., mindre br.) person, som spelar l. trakterar altfiol. Alten föreföll i sitt spel något indisponerad.
7) (hvard.) parti (af musikstycke), som är satt för altröst l. altfiol o. d.; altstämma. Han spelade alten i Beethovens C-mollskvartett. Möller (1745, under haute-contre). Alt .. Altröstens notparti. Höijer Mus.-lex. (1864).
Ssgr [ofta med motsvarighet i d. l. t.]: ALT-BASUN3~02. Brunius Metr. 280 (1836, 1854). Alt-basun .. med brukbart omfång af ungefär c-c2. A. Lindgren i NF 2: 48 (1876). Altbasunen (noteras) med altklav. Wegelius Mus. 2: 182 (1889).
-FIOL~02. Hülphers Mus. 84 (1773). Norman Mus. upps. 11 (1880). Viola alta .. altfiol, det instrument i den moderna stråkorkestern, som har altstämman och är på samma sätt konstrueradt som violinen, endast något större och med de fyra strängarna stämda i c, g, d1, a1. A. Lindgren i NF 17: 1149 (1893).
-FLÖJT~2. Hülphers Mus. 86 (1773). A. Lindgren i NF 4: 1516 (1881).
-HORN~2. Björkman (1889). GHT 1895, nr 137 A, s. 1. —
-KLARINETT~002. Höijer Mus.-lex. (1864). Altklarinett, med stämning en qvint lägre än den vanliga klarinetten. A. Lindgren i NF 8: 796 (1884).
-KLAV~2. klav, som förlägger ettstrukna c till tredje linjen på notplanet. Alt- och Tenor-klafverne äro, för sina stämmor, endast särskilde ställningar af C-klafven. Envallsson Mus.-lex. 49 (1802). Wegelius Mus. 1: 8 (1888).
-OBOE~200. Altoboe, vanligen kallad engelskt horn. A. Lindgren i NF 12: 66 (1888).
-PARTI~02.
1) = -STÄMMA 2. Envallsson Mus.-lex. 245 (1802). Lundell (1893); jfr 2.
2) = -STÄMMA 3. Alt-partiet erhöll till följe deraf (att det urspr. sjöngs af män, för hvilka denna stämma ligger högt,) sitt namn ifrån latinska ordet altus, hög. Mankell Mus. hist. 1: 227 (1864).
-RÖST~2. Holmberg (1795, under hautecontre). Serena har en svag men ren altröst. Bremer Grann. 1: 244 (1837). Den unge skolgossens vackra altröst. Läseb. f. folksk. 884 (1892; om Luther).
-STRÄNG~2. Meurman (1846). Altsträng .. kallas 2:dra strängen på violinen och 1:sta strängen på altfiolen. NF (1875). jfr ALT 4.
-STÄMMA~20.
1) = ALT 1. En hög Alt-Stämma. Rel. öfv. C. XI:s begrafn. 1697, s. B 2 b. Sånger för altstämma. PT 1897, nr 130 A, s. 3.
2) = ALT 3. Gossar i sopran- och altstämmorna. Lindgren Sv. hofkapellm. 101 (1882). jfr -PARTI 1.
3) = ALT 7. Höijer Mus.-lex. (1864, under alt). A. Lindgren i NF 17: 1149 (1893; se under -FIOL). jfr -PARTI 2.
-SÅNGARE~200. Dalin (1850). Lundell (1893).
-SÅNGERSKA~200. Dalin (1850). AB (L) 1895, nr 257, s. 7. —
-VIOLIN~002. = FIOL. DA 1824, nr 179, s. 5.
Spoiler title