SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AMALEKIT am1aleki4t l. 01— (amaleki´t Weste), m.; best. -en; pl. -er; l. (†) AMALEKITER; best. -n; pl. =.
Ordformer
(amalekit 2 Sam. 1: 8 (Bib. 1541 o. öfv. 1896) osv. amalekiters (gen. sg.) 2 Sam. 1: 13 osv. (Bib. 1541))
Etymologi
[jfr t. amalekiter, lat. amalechita, af hebr. folknamnet ”ămālēq]
individ af en vid Palestinas södra gräns bosatt folkstam, ofta nämnd i bibeln. Faar bort och förgör the syndare the Amalekiter. 1 Sam. 15: 18 (Bib. 1541). H. Hjärne hos Wallis Ill. verldshist. 1: 100 (1875). — i öfverförd bet. ss. skymfligt tillmäle; ungefär: hedning, gudlös människa. Drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik (till zigenaren). Rydberg Sing. 56 (1865, 1876).
Spoiler title