SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AMALGAM am1alga4m, n., sällan r. (Liedbeck Kem. tekn. 387 (1868)); best. -et, ss. r. -en; pl. =, l. -er; äfv. (i sht i kemiska skrifter) AMALGAMA amal3gama2, äfv. 0400, r. (Berzelius Kemi 2: 354 (1812, 1822), Leufvenmark i AHB 45: 4 (1870)) l. n. (Unge Prom. 1: 14 (1831)); best. ss. r. -an, ss. n. -at.
Etymologi
[jfr det likbetydande t. o. eng. amalgam, holl. amalgaam l. amalgama, fr. amalgame; sannol. utgående från gr. μάλαγμα, uppmjukande medel; jfr μαλάσσειν, uppmjuka, μαλακός, mjuk. Jfr Vries]
1) kem. o. tekn. förening l. legering af kvicksilfver o. ngn annan metall. Wallerius i VetAH 15: 257 (1754). Berzelius Kemi 2: 379 (1812, 1822). Qvicksilfrets föreningar med andra metaller kallas amalgam, endast undantagsvis legeringar. Uppf. b. 4: 257 (1873). Många amalgam, såsom de med guld, koppar o. s. v., bli med tiden hårdare och användas derför vid plombering af tänder. Därs. miner. benämning på ett ngn gg i naturen förek. mineral, bestående af silfver o. kvicksilfver. Rinman 2: 596 (1789). Naturligt amalgam l. silfveramalgam förekommer kristalliseradt i små, silfverhvita, reguliära kristaller. Cleve i NF (1875). — jfr BLY-, GULD-, KADMIUM-, KOPPAR-, SILFVER-, TENN-, VISMUT-, ZINK-AMALGAM m. fl.
2) i allmännare bet.: blandning (af olikartade ting). Unge Prom. 1: 14 (1831). (Namnens på dygder, vetenskaper o. d.) feminina genus i våra svenska språkverk är .. ett amalgam af poetiskt genus .. (o.) lärdt genus. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 455 (1891).
Ssgr (i allm. till 1): A: AMALGAM-ALLOJ103~02. J. Wessler i Tidskr. f. tandl. 1887, s. 1. —
-BILDNING~20. Keyser Kemi 2: 694 (1871).
-FYLLNING~20. J. Wessler i Tidskr. f. tandl. 1887, s. 1. —
-KULA~20. Rinman 1: 727 (1788).
-LEGERING~020. J. Wessler i Tidskr. f. tandl. 1887, s. 1.
B: AMALGAMA-KVARN. (†) = AMALGAMERKVARN. Wikforss (1804, under quickmühle).
C: (2) AMALGAMS-PLAN. (†) Ad. prot. 1800, s. 461 (om en föreslagen lånamalgamering).
Spoiler title