SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANAMMA anam4a (ana´mma Weste), stundom 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE († utom i 5 b); -ARE (P. Erici 1: 47 b (1582); J. A. Spaldencreutz i Ad. prot. 1789, s. 534).
Ordformer
(annema, annæma G. I:s reg. 2: 129 (1525); jfr nedan. annama Joh. 5: 43 (NT 1526), Tegel G. I:s hist. 2: 283 (1622), Handb. 1811, s. 32, 52 m. fl.; jfr: Skrifva .. annama .. fast man allmänt säger .. anamma. Hof. Skrifs. 143 (1753). annamma Kol. 2: 6 (NT 1526), Kindblad (1867) m. fl. anama G. I:s reg. 3: 386 (1526), A. Oxenstierna Skr. 1: 519 (1624). — Om formerna anacka o. anagga se anm. till 7 b)
Etymologi
[fsv. an(n)am(m)a, af mnt. annamen, taga emot, taga till sig; jfr d. anamme; jfr äfv. mnt. annemen, t. annehmen (jfr annema ofvan). Mnt. annamen, hvilket sannol. är bildadt i nära anslutning till sbst. anname, är sammansatt med an (se AN-, prefix1) o. sammanhänger till sin sista del med mnt. nemen, t. nehmen; jfr AFNÄMARE, ANGENÄM, FÖRNIMMA, FÖRNÄM m. fl. Det redan under medeltiden vanliga, numera allmänna skrifsättet med enkelt n beror därpå, att känslan för ordets egenskap att vara sammansatt försvunnit o. att första stafvelsen från gammalt uttalats utan tonvikt; jfr Tamm Etym. ordb. Med afs. på förlängningen af m mellan vokaler jfr Noreen Gesch. der nord. spr. 604 (1898)]
Anm. Inom det vanliga talspråket förekommer anamma numera endast i vissa svordomar (7 b) o. i skämtsam, ngt vulgär anv. ss. synonymt med GRIPA, TILLEGNA SIG (7 a o. c β). I skriftspr. har det, hufvudsakligen gm inflytande från vår gamla bibelöfv., en viss anv. i religiösa skrifter o. öfver hufvud i högre stil (se 1 d samt 4 d, f o. 5 b). Redan för Sahlstedt hade dock ordet en arkaistisk klang; jfr Crit. saml. 134 (1757). På senaste tiden har man börjat att äfv. i religiösa skrifter undvika detsamma. I den 1883 antagna öfv. af NT o. i den 1893—98 utgifna proföfv. af GT ersättes det genomgående med andra ord; äfvenså i den vid kyrkomötet 1893 antagna kyrkliga ritualen.
1) [fsv. anama] († utom i d) mottaga (ngt, som öfverlämnas l. anförtros l. erbjudes åt ngn); ofta närmande sig bet.: få, erhålla, undfå, bekomma, blifva delaktig af. Thå rätta tijdhen war sände .. (vingårdens egare) sin tienare .., ath han skulle anamma aff wijngårdzmennena vthaff wijngårdzens fruct. Mark. 12: 2 (NT 1526); jfr a. Tå iagh (dvs. Mose) gången war på berghet, til at anamma the steentafflor. 5 Mos. 9: 9 (Bib. 1541). Konungen .. wille ingelunde annama någet aff then clockemalmen, vti sijna händer, vtan badh them welia .. twå goda och redeliga men (som) honom annama kunde. Svart G. I:s kr. 153 (1561); jfr a. Gäldenären (må) sin Skyldenär til Rådstugu .. stämme låte, och Rätt giöra och anamma. Stiernman Com. 1: 698 (1617) [jfr fsv. annamma oc göra rät (Gaml. stadg. 38)]. (De ryska) gesanterne haffue .. (erbjudit) sig att vele anamma edhen aff (svenska) Råded (dvs. rådet). A. Oxenstierna Skr. 1: 546 (1633) [jfr fsv. anamandhe sworen edh]. Sätter man under annars förvar tilslutna .. kistor, skåp eller packor, och vet ej then, som anammade, hvad ther i är. HB 12: 3 (Lag 1734). The skola til Hofrätten komma, then vädjande, at gifva sin inlaga in, och svaranden at then anamma. RB 25: 7 (Därs.). De samla, och ej veta / Ho det anamma skall. Ps. 448: 2 (1819). Johansson Hom. Od. 1: 25 (1844). — särsk.
a) uppbära l. bekomma (penningar o. d.). Raphael .. fick honom (dvs. Gabel) Handscrifftena (dvs. skuldsedeln), och anammadhe penninganar aff honom. Tob. 9: 6 (Bib. 1541). Rääf Ydre h. 1: 358 (i handl. af 1601). De .. måge vara pliktige anamma betalningen .. i Riksens Ständers Contoirs Credit-Sedlar. Kungör. 15 Juni 1800. s. 4; jfr b.
b) villigt mottaga (ngt), acceptera, hålla till godo med (jfr 4).
α) [jfr t. er empfängt viele geschenke, einladungen (osv.), aber er nimmt die wenigsten an] om gåfva, anbud o. d.: icke förkasta l. afvisa, icke säga nej till; gärna l. tacksamt mottaga. (De bådo) oss .. ath wij anamma wille welgerningen. 2 Kor. 8: 4 (NT 1526). Om Herren hadhe wiliet dräpa oss, så hadhe han icke annammat brenneoffret .. aff wåra hender. Dom. 13: 23 (Bib. 1541); jfr 4 a. Soolen är ej niugg ty hon så gifmild deelar / At ingen, om han wil annamma, något feelar (dvs. fattas). Spegel Guds verk 178 (1685). jfr: Utgifvaren .. annammar redan pränumeration. SP 1779, s. 351.
β) om ngt ondt: låta sig nöja med, finna sig i. Haffue wij fått gott aff Gudhi, skole wij ock icke anamma thet onda? Job 2: 10 (Bib. 1541). The andre som icke haffua welet anamma bedröffuelsen medh Gudz fruchtan, vthan medh otoligheet knorrat emoot Gudh. Judit 8: 24 (Därs.); jfr 4.
c) om uppdrag, förläning, ämbete o. d. (De falska lärarna) wenda sigh jfrå thet helgha bodhet som the annammat hadhe. 2 Pet. 2: 21 (NT 1526); jfr 4 d. Thet embete som iach annammat haffwer aff herranom Jesu. Apg. 20: 24 (Därs.). Svart G. I:s kr. 55 (1561). (I kammarkollegium) böra .. alla de, som med .. Cronones upbörder och utgiffter hafva at beställa, anamma befalning och giöra beskied. Abrahamsson 7 (1726). Germund Svensson .. anammade Kalmar slott och län 1540. Forssell Hist. 1: 37 (1869; efter ä. handling).
d) [jfr fsv. thetta sacramentit anamandis] (nästan bl. i kyrklig stil) om sakrament, välsignelse o. d.: undfå, mottaga.
α) om nattvarden. Anamma Jesu Christi lekamen och blodh och halla (dvs. hålla) hans natward. O. Petri Handb. D 3 a (1529). Bereda sig, wärdeligen at undfå och anamma thetta heliga Sacramentet (dvs. nattvarden). Kyrkol. 11: 1 (1686). Nattvarden annamades (under den äldsta kristna tiden) först hvarje dag. Möller Kyrkoh. 83 (1774). Jesus Christus, hvilkens Lekamen du annamar. Handb. 1811, s. 32 (Handb. 1894: mottager). Den gamle hade nyss anammat sakramentet. Wetterbergh Fyra sign. 201 (1843). Björkman (1889).
β) (numera föga br.) om dopet. Vare ett vittne till hennes dopz annammelssee. J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 23 (1627). SAOB (1870). jfr: (I Lappland) boor ett fåkunnigt och mistroget folck, som icke ännu haffua anammat Doop och Christendom. Petreius Beskr. 1: 52 (1614).
γ) (numera mindre br.) om (kyrklig) välsignelse. Böyer idhor hierta til gudh och anammer welsignelse. Mess. 1531, s. B 4 a; jfr Handb. 1811, s. 34 (Handb. 1894: mottagen). jfr Syr. 50: 23 (Bib. 1541).
e) (†) med sakligt subj. Tu Luft, tu Regnetz Brunn, tu Stormens Ruste-Kammar / Af tig then arma Jord bå (dvs. både) wått och tort annammar. Spegel Guds verk 65 (1685). Hvad strålar, bloss och sken! Naturn nytt prål annamma (dvs. -ade). Bellman 6: 16 (1787).
2) [jfr fsv. wördelika anamadher, anamade them widh sith bordh] (†) mottaga, taga till sig, taga sig af; vanl. med personobj.; ofta med adverbial, betecknande sättet l. rummet.
a) mottaga (ngn) i sitt hus l. land o. d. Vthi hwadh stadh j inkomen och the anamma idher, äter hwadh som idher förelegges. Luk. 10: 8 (NT 1526). O. Petri Kr. 40 (c. 1540). När Herr Gustaff war kommen .. tilbaka til Mora Sochn igen, anammade Dalekarlarne honom medh frögd. Girs G. I:s hist. 12 (c. 1630). En trogen granne anammar honom på sin kärra. Wadman 2: 30 (1835).
b) i förb. anamma till äkta, taga till äkta. RA 1: 615 (1552).
c) upptaga (ngn) i sitt beskydd l. i sin vård o. d. Ah Herre .. lät tigh om oss wårda, och .. Anamma oss. Jer. 15: 15 (Bib. 1541). (Stefanus) åkalladhe, och sadhe, Herre Jesu, anamma min anda. Apg. 7: 59 (Därs.; NT 1526: tagh min anda; öfv. 1883: mottag); jfr a. — med adverbial, betecknande rummet o. d. The wällärde män, som tigh (dvs. Gustaf Vasa) vnder sin disciplin (dvs. uppfostran) anammade. Phrygius Föret. 16 (1620). Stiernhielm Parn. 3: 3 (1651). På thet wi skole wara thesz wissare, at .. Jesus Christus thetta barnet genom samma döpelse til sig annammat hafwer. Handb. 1693, s. 19. Han (dvs. Gud) anammar i sin wård / Them som werlden är förhård. Ps. 71: 14 (1695). Sthms stads cal. 1767, s. 26. — med sakobj. Anname wij her medt all Ekeskog Bökeskog, tesligis hiortt, hindh och rådiur wdij wort .. hegn och frijdh. G. I:s reg. 11: 293 (1537); jfr Tegel G. I:s hist. 2: 93 (1622).
d) [jfr holl. als l. tot kind aannemen] upptaga (ngn) i viss egenskap, t. ex. ss. eget barn, skyddsling o. d. Huem herren elskar then aghar han, och gislar then son som han annammar. Ebr. 12: 6 (NT 1526). Jagh är Herren .. och wil anamma idher för mitt folk. 2 Mos. 6: 7 (Bib. 1541).
3) (†) taga (ngn) för god, antaga (ngn) till en beställning l. tjänst o. d. The som oss tiena wilia, them wilie wij anamma. 1 Mack. 13: 40 (Bib. 1541). — särsk.
a) [jfr t. knechte annehmen, holl. waardgelders aannemen] taga i tjänst; i sht om legoknektar. Saaghe wj heellst at tw them (dvs. knektarna) annemer för aars penningher. G. I:s reg. 2: 129 (1525). Tydske Ryttare .. hwilke alle Her Götstaff anamade i sin bestälning. Svart G. I:s kr. 55 (1561). Tegel G. I:s hist. 2: 81 (1622; om legoknektar).
b) i förb. anamma ngn till l. för, antaga ngn till (innehafvare af ämbete o. d.) l. erkänna ngn ss. (styresman o. d.). Tha rikisins mæn honom valde och anammade till en konungh oc herra. G. I:s reg. 1: 28 (1521). Ingen annan anamma, för theras Herre och Storfurste, vthan honom. Petreius Beskr. 1: 33 (1614). Then må anammas till Kyrckjoherde. RP 2: 213 (1632).
c) upptaga l. intaga (ngn i ett samfund l. en sluten gemenskap). (Att I) honom (dvs. Johan Sasse) annama in i capiteleth för edher medbroder. G. I:s reg. 1: 61 (1523). Ps. 185: 12 (1695). Vi ingen i vår hop anammar, / Den icke har, som vi, båd styrka, vett och mod. Nordenflycht QT 1746—47, s. 123.
4) († utom i d o. f) upptaga l. bemöta (ngn l. ngt på visst sätt). När Kongens Fouter (dvs. fogdar) handlade medh them, .. wardt thet alt anammat medh flijn och spott. Svart G. I:s kr. 116 (1561). Tegel G. I:s hist. 1: 8 (1622). [jfr mnt. annamede mit guden willen] (med bifall l. erkännande l. samtycke) upptaga l. antaga. Apg. 24: 3 (NT 1526). Önskandes, at hwart, som thet är wälmeent; och måtte wäl blifwa annammat och vptaget. Stiernhielm Fateb. Föret. (1643). Gud, som .. (Kristi) försoning .. så täckeligen annammar. Kyrkol. 6: 1 (1686). — utan tillagdt adverbial. Hvilken lärdom (dvs. Luthers lära) then höge Witembergeske Schola annammade .. (och) sedan vthspridde. Svart Är. 78 (1560). ”Tecknen anammar jag” (omen accipio), brister jag ut: ”Må de båda din ynnest! ..” Adlerbeth Ov. 180 (1818). — särsk.
a) om bön, offer o. d.: nådigt l. med välbehag upptaga. Mina böön anammar Herren. Psalt. 6: 10 (Bib. 1541). Anamma thetta offret för alt Israels folck. 2 Mack. 1: 26 (Därs.). Ps. 358: 4 (1695); jfr Ps. 428: 2 (1819).
b) [jfr fsv. en fridh annama, mnt. vrede annamen; jfr äfv. t. eine bitte, einen auftrag, eine bedingung annehmen] om förslag, försäkran, anbud, anhållan o. d.: taga för giltig(t), godkänna, acceptera. (Sedan) warder .. (i sittande råd) then rösten (dvs. det votum) anamat som synes likast wara. O. Petri P. Eliæ c 1 b (1527). 2 Mos. 22: 11 (Bib. 1541). (Konungens begäran) blifver årdenntligh i .. stenndernes samqvemd .. anammet och samtyct. RA 3: 176 (1593). Edhert rådh iagh anamma wil. Messenius Blanck. 22 (1614). Tegel G. I:s hist. 2: 283 (1622). — i förb. anamma ngt för ngt, taga ngt erbjudet för godt i viss egenskap. Sudre Möre (är) så aff landzens skönheet som godheet och bequämbligheet sådan, at ded wäl werdt ähr at anammas för et Greffueskap. A. Oxenstierna Bref 4: 216 (1645); jfr 1.
c) [jfr t. einen prozess annehmen] om ärende: upptaga till behandling. Tha annamadis samma ærende udj randsackning. HSH 29: 130 (1542).
d) [jfr t. weisheit, zucht, Gottes wort annehmen] (ännu ngn gg i religiös stil) om lära, lärdom l. andlig förkofran: taga åt sig, vara mottaglig för, mottaga, tillegna sig; i sitt hjärta lämna rum åt, behjärta. The ther ordit höra och anammat. Mark. 4: 20 (NT 1526). Huar wij nw annamme menniskiors witnisbyrd, gudz witnesbyrd är större. 1 Joh. 5: 9 (Därs.). Ath the icke annammadhe kärleken till sanningena. 2 Tess. 2: 10 (Därs.). Stiernhielm Fred. Intr. 16 (1649). Hvad som i kvällsstunderna berättades om Gud, änglarna och saligheten uppfyllde honom med beundran och anammades med tro. Rydberg Varia 1: 288 (1890). (†) Om j wilien anammat, han (dvs. Johannes Döparen) är Helias. Mat. 11: 14 (NT 1526; öfv. 1883: tro det).
e) (†) i förb. anamma för ett exempel, antaga som föredöme, ställa sig till efterrättelse. Vish. 4 (”3”): 2 (Bib. 1541).
f) (numera bl. ngn gg i högre stil) (med tro o. bekännelse) omfatta, erkänna (ngn l. ngt); vanl. med personobj. Jach är kommen j min fadhers nampn och j annamen mich icke, kommer en annan j sitt eghit nampn then warde j annamandes. Joh. 5: 43 (NT 1526); jfr 2. Christi .. anammare. P. Erici 1: 47 b (1582). Rydberg Dikter 2: 40 (1891).
5) om (yttre) skepnad l. later o. d.: taga på sig, antaga.
a) [jfr holl. eene dracht aannemen] (†) om klädespersedlar: anlägga. Der som knektarne icke annamma sådana rustningar, som dem bör att hafva. Spak Uppl. ang. skyddsv. 21 (cit. fr. 1566).
b) [jfr fsv. mandomsens anamilse, Cristi mandoms anamilse; jfr äfv. t. einen sterblichen leib annehmen] (bl. i kyrklig stil; jfr särsk. MANDOMS-ANAMMELSE) om mänsklig natur l. väsen. O herre Jesu Christe tu som .. gaff tich hijtt nidh j werldena, och anammade mandom. O. Petri Handb. E 3 b (1529). Ordet, thet är Gudz Son, haffuer annamat menniskligh natur. Ups. möt. D 4 b (1593). Christi födelse och mandoms annammelse. Spegel Pass. 17 (c. 1680). SAOB (1870).
c) [jfr t. sitten, gewohnheiten annehmen, holl. zeden, manieren, gewoonten aannemen] (†) om sed, skick l. vana. Thet sätt som oss icke höffwes ath annamma eller hålla. Apg. 16: 21 (NT 1526). När Svenske anamma Ryske seder. Sv. folkv. 2: 428 (c. 1580). Man .. förnimmer offta .. stoora osedher införas .. (och) aff obetänckeligha (dvs. obetänksamma) menniskior anammas. Rothovius 1 Pred. A 2 b (1623).
6) [jfr fsv. anama i motsv. anv.] (†) om uppdrag, åliggande o. d.: taga på sig, åtaga sig. H: K: M.t will och kan detta Konunga Rjkedz swåra Regementz, börda, Annamma. och sigh .. opå taga. RARP 3: 384 (1644); jfr 1 c. Annammandet af commendo. Höpken 2: 471 (1758). [jfr fsv. hwilkit ärinde elsinus til sigh anamade] i förb. anamma på sig. J wilie annama tet omak paa eder ok staa före then landz ændan. G. I:s reg. 1: 55 (1523). Därs. 122.
7) [jfr fsv. aff däner slotten anama] († utom i a, b o. c β) gripa, taga (i besittning), tillegna sig; vanl. med sakobj. Ther twå clockor wore (i landskyrkorna), skulle anamas een thera. Svart G. I:s kr. 153 (1561). (Isl.) Nema. Capere, Anamma, taga. Verelius Ind. (1681). Hajen .. anammar allt hvad som kastas öfver bord. J. Wallenberg 181 (1771); jfr a. Den allt annammande förgängelsen. Wallin 1 Pred. 2: 334 (c. 1830). — särsk.
a) (fullt br.) i skämtsam stil: knipa, lägga beslag på, lägga vantarna på. Ha! ett fat gudomliga pasteyer .. / Annamom en i hemlighet. Leopold 1: 466 (1814). Alla saker upprefvos (af tulltjänstemännen) ur koffertar och kappsäckar, men lyckligtvis fanns ingenting der, som kunde anammas. Nicander Minnen 1: 278 (1831). Några (skjutna) svärtor hade .. af lapparne anammats såsom en läcker proviantförstärkning. C. T. Mörner i Turistför. årsskr. 1897, s. 115.
b) (fullt br.) om ond andemakt; i sht i svordomar. Om F—, som rider hvarje snille / Dig ej annammat än: / Kom snart. Lidner Sen. skr. 35 (c. 1785). På den obotfärdiges hufvud står (på en gammal tafla) .. en .. liten personnage (som föreställer själen) .., och djefvulen är tillreds, för att anamma den. J. J. Nervander Skr. 1: 132 (1833). Djeflar dig anamma! Hagberg Shaksp. 1: 425 (1847). — med utelämnadt obj. F—n anamma. Strandberg 4: 61 (1857). Hin anamme om här vidt och bredt synes någon enda af alla .. (dessa) män. Lidforss DQ 1: 174 (1888). [jfr ANFÄKTA I 5, BESITTA] med (eufemistiskt) utelämnadt subj. i formen anamma. Anamma den äregirigheten! Hagberg Shaksp. 4: 369 (1848). Anamma den besten! Topelius Fält. 4: 29 (1859, 1864). Anamma ett sådant spektakel! SAOB (1870). — utan subj. o. obj. Folket sade se'n: ”annamma! / Än har gubbens vår ej flytt ..” Runeberg 5: 38 (1860). Nyblom Hum. 115 (1874, 1883).
Anm. Hvard. användas i svordomar i st. f. anamma (de eufemistiska) ombildningarna anacka (Almqvist Grimst. 11, 12 (1839); jfr Rietz 10) o. anagga (Blanche Engelbr. 5 (1846), Jolin Ber. 4: 183 (1877), Fröding N. dikter 30 (1894)). — jfr FÖRBASKA.
c) [jfr mnt. fencklich annemen, ä. t. fangen und annehmen, gefänglich annehmen] med personobj.: gripa, fasttaga, taga till fånga.
α) (†) utan skämtsam bibetydelse. Konungen aff Babel annammadhe honom (dvs. konung Jojakin) j sins Rikes ottonde åre. 2 Kon. 24: 12 (Bib. 1541). He sent out Men to snap him, han skickade ut dem som skulle anamma honom. Serenius (1734, under snap). Björn Förf. yngl. 113 (1792).
β) (ännu br.) skämtsamt, närmande sig a. Just som jag skulle stiga upp i vagnen, träffade jag på de der muntergökarne och annammade dem på ögonblicket. Blanche Läk. 27 (1845). (Brottslingarna) upphunnos .. af fjerdingsman(nen) .., som med uppbådade frivillige anammade de flyende. SDS 1896, nr 448, s. 2.
8) [jfr fsv. anamandhe ällar wndherstandande] (†) uppfatta l. tillegna sig i o. gm sinnena l. förståndet. J Judeeske män .. anammer min oordh j idhor öron. Apg. 2: 14 (NT 1526). (Isl.) Nema .. Discere, Lära, anamma. Verelius Ind. (1681). — förstå, begripa. (Den) som hörer och strax anammar och förstår. Swedberg Schibb. 35 (1716).
Särskilda förbindelser:
ANAMMA SIG AN. [jfr fsv. sik anama, mnt. sick annemen, t. sich annehmen] (†) till 6: taga sig af, låta sig vårda om (ngt). H. k. M:t anammar sig the christelige religions saker ann. RA 1: 345 (1544).
ANAMMA IN. [fsv. anama in; jfr äfv. fsv. inanama, fd. indanamme] (†) till 7: intaga, taga i besittning. (G. I:s fullmäktige) skulle aname Calmarna slott inn aff .. Ulff van Mälen. Clement Rensel i HSH 2: 43 (c. 1550).
ANAMMA TILL SIG. [jfr fsv. til sik anama, ä. d. til seg annamme]
1) (†) till 1. De (dvs. de danska fredsombuden) ville dem (dvs. de sv. sändebudens skriftligt affattade besvär) till sig anamme. A. Oxenstierna Skr. 1: 56 (1612). — särsk.
a) till 1 c. The pen(ningar) han upburidt och till sigh anamedt haffwer. RR 1546, fol. 25 b.
b) till 1 d α. Troor tu .. at thet är Jesu Christi lekamen och blood som tu nw anammar til tich? O. Petri Handb. E 2 a (1529). Lagförsl. 139 (c. 1609).
c) till 1 e. (Kaspiska hafvet) ligger swåra lågt .. och anammer alt watn til sigh. Petreius Beskr. 1: 96 (1614).
2) (†) till 5 b. Guddomen haffuer til sigh annamat mandomen. Ups. möt. D 1 a (1593).
3) (†) till 7. För samma swmmo peninga schulle hans nadhe (dvs. G. I) anama tiil sigh all the gotz som clostrith tiil panttha sthaa. G. I:s reg. 3: 386 (1526). Carl IX Rimkr. 8 (c. 1600).
ANAMMA VID. [jfr TAGA VID (ngt)] (†) till 1: mottaga. J (hafven) Oss lofvat .., att J ville låta eder finnas välvillige till att anamma vid någon befästning, som vi af fienderna .. eröfrandes varde. HSH 4: 71 (1565).
Spoiler title