SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANEMI an1emi4, r. (f. Rydqvist); best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af fr. anémie, af gr. ἀναιμία, af ἀν- privativum o. αἷμα, blod; jfr t. an(h)ämie]
med. Pfeiffer (1837). — jfr HYPEREMI.
1) blodbrist, antingen allmän l. i ett visst organ. Hallin Hartman 86 (1872). Anemier i någon särskild del af kroppen förorsakas af hindradt blodtillflöde. C. Wallis i Ill. hels. 150 (1889). — jfr HJÄRN-ANEMI.
2) sjukdom, karakteriserad gm brist på röda blodkroppar. J. Levertin i Hygiæa 1841, s. 334. Progressiv perniciös anämi. Förhandl. vid sv. läk.-sällsk. sammank. 1877, s. 97. En .. form af anemi är den s. k. bleksoten eller klorosen. A. Levertin i Ill. hels. 504 (1889).
Spoiler title