SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANFALLA an3~fal2a (a`nfalla Weste), v. -faller, -föll, -föllo, -fallit, -fallen; se för öfr. FALLA. vbalsbst. -ANDE; jfr ANFALL.
Etymologi
[jfr fsv. anfalla (Söderwall Ordb. 1: 818); af mnt. anvallen, t. anfallen; jfr d. anfalde, holl. aanvallen; se för öfr. ANFALL]
— jfr FALLA AN.
1) angripa, attackera, öfverfalla.
a) om yttre, fysiskt våld: bära våldsam hand på (ngn), börja strid l. krig med (ngn, en krigshär, ett land o. d.), med väpnad styrka söka intaga (ett område, en befäst plats); jfr ANFALL 1. Han blef anfallen af röfvare, med lifsfarligt tillhygge, med käppen, med knytnäfvarna. Anfalla fienden med blanka vapen, med bajonetten, i flanken. Anfalla en svagare grannstat. Hvar och hände rigit blefve anfalledt utaf then vesterste sidhen, dhå schulle alt krigsfolket forsambles i Schara. RA 1: 400 (1544). (Sverige, som) icke kan aff nogon Fiende anfallas, vthan til Siös. Schroderus Uss. C 4 a (1626). Ingen tordes anfalla mig med uppenbart våld. Mörk Ad. 1: 286 (1743). Någon gång anfaller och dödar han (dvs. vargen) äfven menniskor. Nilsson Fauna 1: 224 (1820, 1847). Hamburg .. blef anfallet och förstördt af nordiska vikingar. Geijer II. 2: 129 (1832). Han .. drog sin jagtknif för att anfalla främlingen. Rydberg Sing. 28 (1865). (Om) Tyskland skulle anfalla Danmark. De Geer Minnen 1: 253 (1892). — abs. Han vågar ej anfalla. Endast under fortplantningstiden förvildas han (dvs. snoken) så att han någon gång anfaller och biter. Nilsson Fauna 3: 54 (1842, 1860). Från anfallna blefvo germanerna anfallande. Pallin Medelt. 3 (1880, 1890). (Om tsaren) blef den anfallande, så måste detta för honom innebära stora fördelar. Carlson Hist. 7: 3 (1885). jfr: Den anfallande (schack-)pjesen. Wilson 17 (1888). — (†) med obj. i dativ. Incurso, .. Anfalla enom at slåå på honom. Lex. Linc. (1640). [jfr holl. op den vijand aanvallen, äfvensom ANFALL (på)] (†) konstrueradt med på. Schroderus Liv. 417 (1626). Anfalla vppå Swerige. N. Av. 26 Juni 1656, nr 1. — särsk.
α) (hvard.) med skämtsam öfverdrift: besvära (ngn, i sht på obekväm tid l. plats), (söka) tilltvinga sig ett samtal med; antasta, ofreda, fara på, flyga på, ”hugga”. Förlåt, att jag anfaller dig på gatan, men jag har inte lyckats träffa dig hemma. — med utförd bild. I e. m. skall Adlersparre .. anfalla hertigen angående Ehrenheim, och man hoppas, att då det decisiva slaget skall kunna gifvas. Trolle-Wachtmeister 1: 190 (1809). Nyblom M. Twain 1: 52 (1873). — allmännare. Är det en likgiltig person han tänker anfalla, så går det väl an, men är det en, för hvilken han vill vara särdeles intressant, .. så befinner han sig i en beklagansvärd ångest. De Geer V. skr. 1: 118 (1843, 1892; om en nybörjare i konversation).
β) om naturkrafter; i sht i pass. Vågen och stormen a(nfalla) förgäfves klippan. Dalin (1850). Skeppet anfölls af en storm. SAOB (1870).
γ) oeg. o. bildl. Tessin Bref 2: 216 (1754). Jag anfölls .. (under körturen) oupphörligt af stötar i ryggen af det kantiga sätet. De Geer Minnen 1: 88 (1847). Hufvudsaken är .. att anfalla Syltopparne på (dvs. vid försök till bestigning vända sig mot) deras nordostligaste sluttningar. L. Améen i Turistför. årsskr. 1888, s. 43; jfr ANFALL 1 e.
b) om angrepp i tal l. skrift: skarpt klandra l. smäda (ngn l. ngt); bestrida (ett påstående o. d.), angripa. Anfalla någon med ovett. Sahlstedt (1773). (Han) eftergaf ingen .. i färdighet att anfalla eller försvara meningar. Rosenstein 1: 187 (1790). Vidare anföll han (dvs. Hamilton i riksdagen) sättet för ståthållarfrågans afgörande. De Geer Minnen 2: 169 (1892).
c) om (i sht häftigt påkommande) sjukdomar, häftiga sinnesrörelser o. d.: angripa; numera nästan bl. i pass. o. med bet.: få (ett) anfall (af); jfr ANFALL 3. Han anfölls plötsligt af svåra smärtor. Lindh Husapot. 29 (1675). Hundarne (hafva) varit .. friska och ingen (har) blifvit anfallen af raseri. Veckoskr. f. läk. 3: 217 (1782). Man har .. funnit, att 30 proc. af de lefvande äro årligen anfallne af sjukdom. Forsell Stat. 123 (1844). Anfallas, blifva anfallen af kolera, gikt, galenskap, vansinne. SAOB (1870). Han anfölls af hemlängtan. Cavallin (1875).
d) [jfr ä. nt. anfallen, bedja (Dähnert), ä. t. dienstlichen anfallen, vördsamt bedja (Gutzeit)] (†) enträget, häftigt bedja, ligga öfver (ngn) med böner. Gudh .. är vår tröst, / Tå nöden är oss aldra störst, / Anfallom ty Herren Gudh vår, / At konungenom väl går! Dalius Cantil. D 3 a (1681).
2) mek. o. fys. om rörelse: träffa; infalla; i p. pr. ss. adj. Den anfallande (elastiska) kulan kommer i hvila efter att under stöten hafva meddelat den förut hvilande hela sin hastighet. Fock Fys. 215 (1859). — särsk. [jfr t. einfallender strahl, fr. rayon incident] opt. om ljus l. ljusstråle, som träffar l. ingår i ett medium. S. Klingenstierna i VetAH 10: 287 (1749). Det anfallande ljusets myckenhet minskas såsom Sinus af anfalls-vinkeln. Edelcrantz Telegr. 56 (1796). Den anfallande och den återkastade strålen .. ligga i samma plan. Floderus Fys. II. 1: 48 (1865, 1889). — jfr ANFALLS-AXEL, -LINJE, -SINUS, -STRÅLE, -VINKEL.
Ssgr, se ANFALL, sbst.1
Spoiler title