ANFRÄTNING an3~frä2tniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till föreg. — konkretare: spår l. märke af anfrätning; anfrätt ställe. Man (ser) någon anfrätning på glaset. Berzelius Blåsr. 192 (1820). Vid de branta bergväggarne vid öns vestra sida, finnas inga dylika anfrätningar. Hisinger Ant. 7: 44 (1840). (På ångpannan) visade sig .. betänkliga invändiga anfrätningar. Tekn. tidskr. 1893, A. A. nr 40, s. 2. — tandläk. Bristen på emalj, äfven anfrätning kallad, visar sig såsom en oregelbunden fördelning och aflagring af emaljämnet. AHB 57: 26 (1871).
