[jfr t. animal, fr. animal, af lat. animalis, lefvande, till animal, djur. Om andra besläktade ord se under ANDE]
1) som tillhör djurlifvet; i sht motsatt dels VEGETATIV,dels PSYKISK;äfv.: sinnlig. Ju mer den animala värmen beröfvas kroppen genom yttre köld, dess mer contraheras blodkärlen. Wistrand Forens. 225(1838). Animala kallar man de lifsförrättningar, som äro egendomliga för djuren. Jäderholm i NF 1: 777(1876). En .. man med starka animala instinkter. Wirsén i PT 1897, nr 117 A, s. 3.— särsk. i uttr. animal magnetism, ä. beteckning för vissa nervösa o. hypnotiska förh. Inledning till kunskapen om den animale magnetismen. (1786; boktitel). Den animala magnetismen har numera öfvergått i moderna former, en mystisk, till en del ingående i spiritismen .., och en vetenskaplig i hypnotismen. F. Björnström i NF 10: 1421(1886).
2) = ANIMALISK 2; numera i sht i uttr. animal vaccin, vaccin hämtad från djur (ej från människor). Uhrström Hemläk. 722(1881, 1886). K. Linroth i Ill. hels. 714(1889). — (mindre br.) Det gör tilfyllest at lägga azote (dvs. kväfve) til vegetala ämnen för at dem til animala förändra. Sparrman Fourcroy 106(1795). Dalin(1850). Animala produkter. Forssell Stud. 2: 163(1888).
