SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANIS a3nis2 (a`nis Weste), äfv. 40; r. l. m. (m. Wallenius Project (1682), Aurivillius Gr. 28 (1684), Lind (1749), Weste (1807), Lundell (1893); f. Månsson Ört. 157 (1628, 1642)); best. -en.
Ordformer
(aniis Aurivillius Gr. 12 (1684); anijss (-sz) Var. rer. 57 (1538), Månsson Ört. 156 (1628, 1642); anijs O. Martini Läk. 32, 33 (c. 1600), Lex. Linc. (1640), Stiernhielm Bröll. 149 (c. 1650; se under 3), Dict. Hamb. (1700). Dessa skrifsätt tyda på uttal med långt i-ljud o. hufvudtonen på senare stafvelsen, ss. ordet ännu uttalas i vissa dial. — annisz Stiernman Com. 2: 742 (1653); annijss- J. Prytz i HSH 31: 64 (1661). anes Lind (1738, under anis). Dens. (1749))
Etymologi
[fsv. anis (aniis, aniz), f. o. n., motsv. nnt. anis, holl. anijs (dial. annijs), m., mht. anîs, n., t. anis, m. (ä. äfv. anyss), eng. anise (ä. äfv. annise), fr. anis, m., af lat. anīsum, af gr. ἄνισον (med långt ι), sidoform till ἄνηϑον, dill, anis]
1) växten Pimpinella Anisum Lin., en i de östra Medelhafsländerna inhemsk, i södra o. mellersta Europa (äfv. i södra Sv.) odlad ört, tillhörande fam. Umbelliferæ. Var. rer. 57 (1538); jfr 2. Aurivillius Gr. 28 (1684). Fenkålen .. och Anisen .. mogna icke allenast här (dvs. i Skåne), utan så sig ock ofta sjelfva. Linné Sk. Föret. XI (1751). Synnerberg (1815). Anis (Pimpinella anisum), en enårig halfmeterhög planta. Elfving Kulturv. 204 (1895). — jfr BACK-, ÄNG-ANIS.
2) om den som krydda använda frukten af 1. B. Olavi 34 a (1578). Warder Anijs ätin eller druckin, gör Man och Qwinna lust til hwar annan. Månsson Ört. 157 (1628, 1642). Tagh godh Anis, wäl sööt. Rålamb 14: 146 (1690). Det vatten som anisen kokat med. Warg 43 (1755). Canderad Anis, såcker-gryn med Anis uti. Regnér (1780). Anis, fenkol och kummin .. äro väderdelande samt något hettande. Hartman 36 (1828). Anis är ett mycket gammalt läkemedel, som redan af Pythagoras användes för att befordra födsloverkar. Berlin Farm. 1: 90 (1849). En näfve anis. Nisbeth (1870). Anis från Tours är rund .. Rysk A(nis) utgöres af små mörka och skarpa frukter som icke äro så mycket värderade. Den italienska och franska A(nisen) användes mest till likörfabrikation. Ekenberg (o. Landin) (1894).
3) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) = ANIS-BRÄNNVIN. Calmus, Anijs, Aquavit, Wermuth, Canele(,) Galanya (för Galanga). Stiernhielm Bröll. 149 (c. 1650). jfr: Den sundaste lefnadsregeln är en bäsk med fenkol på morgonen före predikan, men efteråt bör det vara pomerans eller anis. Topelius Vint. I. 2: 32 (1867, 1880).
4) [jfr eng. Chinese anise] i förb. kinesisk anis, stjärnanis, den till smaken med vanlig anis öfverensstämmande frukten af det i sydöstra Asien växande stjärnanisträdet (Illicium anisatum Lin.). Ekenberg (o. Landin) (1894). — jfr STJÄRN-ANIS.
Ssgr (i allm. till 2): A: ANIS-ALKOHOL30~102 l. ~201. Blomstrand Org. kemi 201 (1877).
-BAKELSE~200. Broocman Hush. 6: 9 (1736).
(jfr 4) -BARK~2. Anisbark, troligen barken af stjern-anisträdet; förekommer i droguehandeln uti tunna stycken. Åstrand (1855).
-BLOMMA~20. i Närke förek. namn på Linnæa borealis Lin. Wahlenberg Fl. sv. 410 (1824, 1831). Dalin (1850).
-BLOMSTER~20. = -BLOMMA. Anisblomster, Nerike = Linnésört. Namnet afser blommornas lukt. Fries Ordb. (c. 1870).
-BRÄNNVIN ~20. jfr ANISETT. Warg 657 (1755). Cronquist 35 (1878).
-BRÖD~2. J. Prytz i HSH 31: 64 (1661). Björklund Hushållsbok 119 (1846). Lundell (1893).
-DROPPAR~20, pl. Lindgren Läkem. (1891).
(1) -FRUKT~2. Hvarje anisfrukt (vanligen, men orätt, kallad ”frö”) är äggformigt rundad .. och tätt korthårig. Sandahl i NF 1: 784 (1876).
(1) -FRÖ~2. Stiernman Com. 4: 1139 (1688). Anisfrön hafva en behaglig kryddsmak. Fries Ordb. 4 (c. 1870).
-KAKA~20. kaka, kryddad med (finstött) anis. C. J. W. Linder i AHB 92: 75 (1876).
-KAMFER~20. (Anis-)oljan är en blandning i vexlande mängd af fast anetol (anis-kamfer) och flytande anetol. Sandahl i NF 1: 784 (1876).
-KORN~2. Ekenberg (o. Landin) 22 (1894).
-LIKÖR~02. jfr ANISETT. Pfeiffer (1837, under anisette). Frankrike förbrukar mycket (anis), till .. den utmärkta Anislikören från Bordeaux etc. Åstrand 30 (1855).
-LUKT~2. Cleve Handlex. 21 (1883).
-OLJA~20. Stiernman Com. 4: 1075 (1688). Berzelius Kemi 4: 403 (1827). Lindgren Läkem. (1891).
-OLJESOCKER—10~20. Elaeosaccharum anisi; Anisoljesocker. FFS 1859, s. 477. —
-ROS~2. i Uppland nyttjad benämning på knylbräckan (Saxifraga granulata Lin.). Fries Ordb. (c. 1870).
-SOCKER~20. Rålamb 14: 146 (1690). Anis-socker, dragée d'anis. Weste (1807). Dalin (1850).
-SOCKERGRYN—10~2. Frankrike förbrukar mycket (anis), till de omtyckta Anis-sockergrynen från Verdun. Åstrand 30 (1855).
-SOPPA~20. Warg 43 (1755).
-STJÄLKOLJA—1~20. Ekenberg (o. Landin) 23 (1894).
-STÅNG~2. ett slags med anis kryddadt bakverk af sockerdeg med smör; i sht i pl. Hagdahl Kok. 931 (1879).
-SYRA~20, sbst. Blomstrand Org. kemi 214 (1877).
-SYRAD~20. Berzelius i Årsber. t. VetA 1842, s. 380.
(jfr 4) -TRÄ~2. [jfr eng. aniseed tree] om det ljusgråa, anisluktande träet af stjärnanisträdet. NF (1876).
(jfr 4) -TRÄD~2.
1) stjärnanisträd. H. Enell hos Ekbohrn Främ. ord 1: 532 (1885).
2) (†) = ANISTRÄ. Synnerberg (1815). Åstrand (1855).
-VATTEN~20. Stiernman Com. 4: 1068 (1688). Anis- Pomeranz- och Citron-Wattn giöres såsom Coriander Wattn. Rålamb 14: 135 (1690). C. G. Nyblæus 404 (1846).
-VIN~2. Dalin (1850).
-ÄPPLE~20. Eneroth Pomol. 1: 98 (1864, 1877).
B (†): (1) ANISA-FRÖ. Månsson Ört. 158 (1628, 1642).
-RÖK. rök af bränd anis. Månsson Ört. 157 (1628, 1642).
Spoiler title