SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANKARGRUND 3kar~grun2d (a`nkargrund Weste), r. l. m.; best. -en; pl. (föga br.) -er (Wirsén Jul. 48 (1887; i bet. 2)).
Etymologi
[jfr t. ankergrund, holl. ankergrond samt ANKARE, sbst.2, o. GRUND, r. l. m.]
1) för ankring tjänlig botten; äfv. ställe, där dylik botten finnes; ankarplats. Månsson Sjöb. 11 (1644). Hamnen .. har god ankar-grund. Linné Sk. 75 (1751). Ankargrund, ett ställe, hvarest djupet och bottnens beskaffenhet medgifva ankring. Naut. ordb. (1840). Ankargrunden är god lerbotten. Nordenskiöld Vega 1: 181 (1880). jfr: Gustaf Wrangel / med åtta skepp har ankargrund (dvs. ligger till ankars) kring Hven. Oscar II Skr. 2: 170 (1858, 1887).
2) [till ANKARE, sbst.2 I 2] bildl.: fäste, fast grund. Det goda och rätta .. är ankargrunden, på hvilken du trygg kan hvila. Wallin Rel. 1: 295 (1819, 1825). Der (dvs. i Guds ord) vinner tanken ett säkert fäste och hoppet en fast ankargrund. Tegnér 4: 116 (1837). Wirsén i PT 1897, nr 174 A, s. 3.
Ssg: ANKARGRUNDS-AFGIFT301~20 l. ~02. SvT 1852, nr 23, s. 3.
Spoiler title