publicerad: 1898
ANMÄRKA an3~mær2ka (a`nmärka Weste), v. -er, -te, -t, -t; se för öfr. MÄRKA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ARINNA, -ERSKA.
Etymologi
[af t. anmerken; jfr d. anmærke, mnt. anmerken, holl. aanmerken; jfr äfv. fr. remarquer o. lat. adnotare samt i afs. på bet.-utvecklingen fr. observer o. lat. animadvertere]
— jfr OANMÄRKT.
Anm. Ordet visar sig i sv. först i början af 1600-talet o. synes ej hafva fått större anv. förrän mot slutet af nämnda årh. Ehrencrona (c. 1730) o. Serenius (1734) äro de första ordboksförfattare som upptaga det. — Under det bet. 1, 3 o. 5 alla synas hafva direkt öfverförts från tyskan, tyckes däremot den rätt sent uppträdande bet. 4 väsentligen hafva utvecklats på svensk mark.
a) [jfr ä. holl. aenmerken, t. anmerken] (†) rikta sin uppmärksamhet på, gifva akt på, (under ngn tid) observera l. göra iakttagelser på. Swedberg Schibb. 2 (1716). De gamlas bord var kringhvärft af ynglingar, som med andakt anmärkte deras anletens rörelser. Dalin Arg. 1: 138 (1733, 1754). Akta på hvad som är, eller anmärka Verkligheten. Thorild 3: 397 (1794). Man misstänkte äfven vissa personer att vara sände af Piso, för att noga anmärka sjukdomen, i hvad mån den förvärrades. Kolmodin Tac. 1: 177 (1833). — intr., med prep. på. På all tin (dvs. Guds) Vnderwärckan / Iagh flijtigh skal anmärckia. Gyldenhielm Ps. 85 (c. 1605).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (numera mindre br.) göra den iakttagelsen, komma under fund med, finna, märka, lägga märke till, konstatera (att ngt förhåller sig så l. så). Linder Fross. 39 (1717). Uti de varma länder är anmärkt, att utdunstningen är för sig sjelf mera betydande. Westerdahl Häls. 341 (1768; 1 uppl. 1764: observerat). Emedlertid anmärkte jag, att ingenting är så ondt, att det ju har en smula godt med sig. J. Wallenberg 146 (1771). Små barn, .. när de begynna anmärka at hästar springa och sådant mer. A. Ekmark i SP 1780, s. 326. Soldaterna .. anmärkte .., att konungens häst tvenne gånger snafvade, ett i deras ögon olyckligt förebud. Fryxell Ber. 6: 465 (1833). Castrén 2: 241 (1846). jfr: Det regnfall, som De la Roque anmärkte i Julii månad vid Sidon. Ödmann Str. förs. 1: 363 (1799); jfr c. — (†) ss. vbalsbst. -ANDE, föregånget af objektivt genitivattribut. Rudbeck Atl. 3: 142 (1698).
c) konstatera tillvaron af (ngt), lägga märke till, fästa sig vid; ofta närmande sig bet.: upptäcka. Dalin Arg. 1: 45 (1733, 1754). Bland .. (lämningarna från medeltiden i Aachen) anmärkte jag kapitelerna från Karl den Stores palats. Nicander Minnen 1: 145 (1831). Flera träd och buskar, som i Sverige blott blifvit anmärkta på enskilda punkter, hafva här (dvs. i Finland) en större utbredning. Fries Utfl. 3: 180 (1834, 1864). Bland .. folkhopen anmärkte jag en högväxt man, som syntes vara .. anföraren. F. Bremer († 1865) enl. Kindblad (1867). Anmärka en egenhet hos någon, ett uttryck, ett ord. SAOB (1870). Afgudhirska .. är det enda ord på -ska, som jag inom denna klass anmärkt. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 268 (1892).
2) [med utgående från 1 bildadt efter i anseende till; jfr t. in anmerkung der gefahr] (†) i uttr. i anmärkande till, i anseende till, med afseende på. Så i anmärkiande här til, som ock at .. wår Kyrckiolag .. sig på Handboken beropar, (hafva vi) .. godt funnit the närmast wid handen warande Biskopar .. at sammankalla. Handb. 1693, Inledn. 2.
3) [jfr holl. aanmerken, t. anmerken; jfr äfv. fr. (faire) observer, eng. observe] i fråga om meddelandet af en iakttagelse l. reflexion som man gjort: göra uppmärksam på, påpeka (ett förhållande som man iakttagit), framhålla; meddela ss. en upplysning, (om)nämna, yttra; jfr ANMÄRKNING 2. Swedberg Schibb. 31 (1716). Som jag redan i företalet .. hafver anmerkt. Rydelius Förn. 316 (1737). Der Boke-skog finnes, anmärkes i berättelsen om den är .. ymnig. Instrukt. 30 Mars 1791, s. 3. Milton (har) .., såsom man anmärkt, i synnerhet med kärlek utbildat språkets (dvs. engelskans) Latinska del. Geijer I. 3: 358 (1814). (Tacitus) anmärker .. såsom något egendomligt, att qvinnan (hos germanerna) uppfordrades att .. äfven med handling, deltaga i mannens mödor och faror. Wisén Tal 14 (1881). — särsk.
a) med afs. på ngt klandervärdt (jfr 4). I förbigående anmärka vi, att författaren här gjort sig skyldig till en motsägelse. Tegnér anmärkte (angående C. A. Adlersparres dikt ”Idealet”), att skalden förvexlat idealet — det skönas idé — med fromhet och oskuld. Ljunggren SAHist. 2: 144 (1886). — (numera mindre br.) med substantiviskt obj.; jfr: Ehuru väl jag tänkt dess ovets vidare anmärkande att kunnat undangå (dvs. att slippa ifrån att vidare behöfva påpeka hans oförstånd). Den förolämpade läktorn 17 (1678).
c) (†) intr., med prep. öfver: yttra l. uttala sig angående. Ett Sällskap i London, der autor på detta (erkännande) sätt en dag anmärkte öfver ett .. Tidnings-Frieri. Thorild 4: 98 (1794).
d) [jfr holl. aanmerken, eng. observe, fr. observer] med försvagad bet. vid direkt anföring ss. (i sht inskjutet l. efterställdt) anföringsord, då fråga är om en iakttagelse l. ett bedömande af ngt. ”Nå, finska och italienska, det är ju detsamma, åtminstone till tonen”, .. anmärkte fru Gyllencreutz. Almqvist Drottn. j. 113 (1834). Det är obegripligt .., anmärkte han, att polisen kan tillåta sådana der ofreda menniskor hvart man kommer. Dens. A. May 79 (1838). Benedictsson Pengar 81 (1885).
4) [jfr holl. hij moet ook altijd wat aanmerken; jfr äfv. lat. animadvertere] uttala sig ogillande l. klandrande, med ogillande påpeka l. nämna; göra l. framställa anmärkningar l. invändningar; jfr ANMÄRKNING 3. Han har alltid något att anmärka. Det kunde nog vara ett och annat att anmärka om l. rörande den saken. Anmärka på någons klädsel, uppförande osv. Är det något att anmärka mot det upplästa protokollet? Lindfors (1815). I afseende på ungdomens seder och uppförande har ingenting .. varit att anmärka. Tegnér 3: 358 (1834). Mot metern (i Malmströms ”Angelika”) fins intet väsentligt att anmärka. Valerius (1840) hos Ljunggren SAHist. 2: 131. Ett välbildadt hufvud mot hvilket man ur skönhetens synpunkt knappt kan anmärka annat än att ansigtets oval är något för hoptryckt. Rydberg Rom. d. 74 (1882). Grafström anmärkte äfven mot omvändelsens (näml. negerns i Mellins dikt ”Slafven”) osannolika snabbhet. Ljunggren SAHist. 2: 132 (1886). Låt dem anmärka bäst de vilja. Björkman (1889). — särsk.
a) (numera mindre br.) med obj. som uttrycker föremålet för ogillandet (jfr 3). Vi kunna .. ej underlåta, att med några ord anmärka författarens besynnerliga sorgfällighet att ofta inblanda fransyska ord. Leopold 6: 229 (1792). Man anmärkte ej utan bitterhet det stora slöseriet med allmänna medel. A. Fryxell enl. Kindblad (1867). Tegnér .. anmärkte blott några lätt ändrade uttryck och antiteser (i Böttigers ”Sång öfver C. XIV J.”). Ljunggren SAHist. 2: 163 (1886).
c) (föga br.) med prep. öfver. Han .. anmärkte öfver hennes finska. Gripenberg I tätn. led 108 (1886).
d) i sht jur. o. kam. om reviderande myndighets o. d. påpekande af (verkligt l. förment) fel i tjänstemans ämbetsutöfning, af bristfällig redovisning från offentlig inrättning o. d.; erinra; jfr ANMÄRKNING 3 a. Hafva .. Revisorerne ej funnit något at anmärka, erhålle Directionen Bolagets Decharge. Reglor f. Götha canal-bolag 11 April 1810, art. 5. (Konstitutions-)Utskottet skulle anmärka, att Stats-Rådets Ledamöter .. icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta. Bih. t. riksst. prot. 1840—41, III. 13: 3 (efter RF 1809, § 107). Ordet ”anmärka” (brukas) om C(onstitutions-)U(tskottet)s åtgärd då det finner något som kan föranleda ansvar. Svedelius Statsr. ansv. 354 (1856). Ljunggren SAHist. 2: 261 (1886). — särsk. i uttr. anmärkta medel, anmärkt summa l. belopp, medel osv. mot hvilkas uppförande i räkenskaperna anmärkning gjorts af reviderande myndighet (jfr a). (Utbetalningen af anmärkningsprocenten eger ej rum) förr än de anmärkte medlen i Statens Cassa influtit. Bih. t. riksd. prot. 1823, IV. 2: 1483. Linde Kam. 257 (1852). Då Kongl. Maj:t .. befriar den betalningsskyldige från erläggande af ett anmärkt belopp. A. W. Kinberg i NF 1: 806 (1876).
a) [jfr motsv. anv. i t.] (numera föga br.) anteckna, annotera, uppteckna. Serenius (1734, under note). Jag ledsnar, at anmärka flera reglor. Dalin Arg. 2: 118 (1754; 1 uppl. 1734: skrifva up). Anmärka Stiärnornas lopp, Motus Stellarum annotare. Schultze Ordb. 2924 (c. 1755). (Afzelius) är alldeles outtröttlig i att anmärka fornsägner, visor, folkföreställningar .., folklekar o. m. d. H. Reuterdahl i SKN 1842, s. 36 a. Dalin (1850). — [jfr t. sich etwas anmerken] refl.: teckna sig till minnes. Han anmärker sig de skönaste ställen hos de gamla Poëterna. Möller (1790).
b) [jfr t. einen tag im kalender anmerken] (numera knappast br.) sätta märke vid (ett ställe i en bok). Anmärka .. Sätta ett tecken vid. Lindfors (1815). Almqvist (1842). Cavallin (1875).
c) (föga br.) utmärka (ngt på en teckning l. d.). Masten (på vikingaskeppet) hölls af uppståndare, hvilka finnas anmärkta på hällristningarne. Holmberg Nordb. 169 (1852).
Spoiler title
Spoiler content