SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1900  
ANTIFON an1tifå4n l. -fω4n, r.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes den lat. formen antiphona, pl. -næ. Hülphers Mus. 124 (1773). Envallsson Mus. lex. (1802, under antienne).
Etymologi
[jfr eng. antiphon, af ffr. antiphone, af mlat. antiphona, f., af gr. τὰ ἀντίφωνα, det som ljuder till gensvar, (musikaliska) ackord, pl. n. af ἀντίφωνος, af ἀντί (se ANTI-, prefix2 2) o. -φωνος, ljudande, af φωνή, ljud (jfr FONETIK, FONOGRAF, TELEFON)]
liturg. (numera bl. i fråga om ä., i sht medeltida, förh.) liturg.
1) = ANTIFONI 1. L. Petri Kyrkost. 62 b (1566). Wij (låta) oss theras (dvs. kalvinisternas) fåfenga murr oc knorr intet anfechta, Vthan bruke (såsom waant är) Ottesongz och Afftonsongz tijdher, medh ordentliga Psalmer, Hymner, Antiphoner(,) Lecser(,) Responsorijs, Collecta, &c. både på Latijn och Swensko. Dens. Kyrkoord. Föret. 14 (1571). Schück Sv. lit.-hist. 1: 203 (1886). Geete J. Marie ört. X (1895). Därs. 285.
2) = ANTIFONI 2. jfr: Antifon i ordets vanliga betydelse är en (oftast kortare) unison sång, som inleder en psalm eller canticum (lofsång), med hvars ”ton” (någon af de 8 gregorianska kyrkotonarterna) den öfverensstämmer .., medan orden äro valda så att de specielt illustrera och bekräfta den heliga textens .. mening. Geete J. Marie ört. 285 (1895).
Ssg: ANTIFON-SÅNG103~2. särsk. till 1. Den alternerande eller antifon-sången .. är af vördnadsvärd ålder och var utmärkande redan för judarnes och de älste kristnas andakt. Geete J. Marie ört. 285 (1895).
Spoiler title
Spoiler content